MedMeraMedMera.
Man tror att man sitter säkert, man känner efter och får för sig att det kanske kan vara på sin plats med lite befogat välbefinnande. Koppla av, varva ner, landa.
Dessvärre blir du allt som oftast påmind om hur otroligt korkat det är att ta någonting för givet, då du när misstaget inträffar i de flesta fall förlorar det du fick för dig att du hade.
Att vara tjugo år och uttrycka sig om livet kan tyckas omotiverat, kanske till och med lite dumt. Men faktum är att man förmodligen lär sig mest och erfar flest saker under just den här perioden av sitt liv. När jag ser tillbaka på min relativt korta period på den här jorden gör jag det med blandande känslor. Man minns det som varit på olika sätt, i vissa fall med en otrolig intensitet, i andra fall med en smula distans. Om jag fick välja skulle jag utan tvekan tacka nej till en chans att återuppleva alla de år som har gått. Visst sjutton har man haft roligt, och visst har det varit lärorikt. Visst har man lyckats och visst är man nöjd. Men trots alla positiva aspekter så har åren även varit jobbiga.
Hur mycket det än snackas om huruvida man i tonåren ska hitta sig själv, inte vet vem man är och agerar utan eftertanke, så är det ju givetvis inte bara snack. Faktum är att det stämmer på pricken, vilket alla som passerat den omtalade tjugoårsgränsen förmodligen kan intyga. Så är vi då här, tjugo år och ständigt stressad. Var det tänkt att det skulle bli såhär? Har jag tagit vara på mina chanser? Vad vill jag bli när jag blir stor? När blir jag stor? Hur vet jag?! Oavsett hur många av mina medmänniskor jag får för mig att fråga, så vet jag redan innan att jag inte kommer att få något svar. Det är också då som det börjar bli jobbigt. Man förstår att alla avgörande beslut från och med nu enbart kommer att ligga på dig själv. Du avgör vad du vill bli, när du vill bli det och hur du ska bli det. Räkna inte med tillfälligheter för allt i världen, och hoppas aldrig på att någonting vara för evigt. Kanske är jag bitter, kanske otroligt trött på ständiga ombyten, eller kanske rent utav realistisk.
Hur som helt har du alltid ett val. Tänk efter och påverkas inte av andra. Lyssna inte på uppmaningarna, önskemålen eller i vissa fall kraven från personerna runt omrking dig. Prioritera dig själv och dina önskemål, pröva dig fram men framförallt, lyssna på dig själv!
...Just nu är jag dessvärre rädd att just jag inte hör vad jag säger.
Kraftansträning.
Det tär på krafterna att byta humör var femte minut.
Jag börjar nämligen förstå att det är det jag har gjort de senaste två dygnen, vilket i sin tur förklarar mitt egentliga sinnestillstånd. Jag är så trött, så fullkomligt slut.
Frågan som jag ställer mig är då givetvis huruvida denna utmattning är orsakad av vanlig sömnbrist, eller helt enkelt av alla omständigheter som man drabbas av under sin vakna tid. Jag tror faktiskt att det är en kombination av de båda. Jag har sovit för lite, dessutom påverkas jag av skitstövlar.
När man litar på någon, i alla fall de gånger som jag beslutar mig för att ta det steget, så gör man det helhjärtat. Man vågar faktiskt lägga en liten del av sitt liv i någon annans händer och i all naivitet föreställa sig att den handlingen är god. Att den är befogad. Att det är normalt. Ser man det i stället ur ett annat perspektiv, kan man lätt förstå att det egentligen bara är ren och skär idioti. Jag klarar mig själv. Jag behöver inte dig eller någon annan. Jag litar på mig.
Endå styrs man av det vi kallar umgänge, det man förklarar som kärlek och det vi så patetiskt kallar livet. Meningen är inte att du ska vara själv, meningen är inte att du ska klara dig själv, meningen är ju att dela med dig av ditt liv, alla ska dela med sig av sina liv. Ge bort!
Men om man inte vill det då? Om man för ett tag bara vill vara ifred. Bara vara. Själv och utan andra människor, utan deras åsikter och utan påverkande faktorer.
Du slipper att bli sårad! Du slipper bli besviken! Du slipper vara "ensam" för du har alltid dig själv!
Jag blev besviken idag, jag blev så fruktansvärt arg och ledsen. Jag ville slå någon, då menar jag verkligen hårt. Skada dig! Du var ett äckligt luder då, nu är du ingenting. Du är en pajas, ett misslyckande, du är obefintlig för mig.
...Och endå hann jag lägga ner så mycket energi på att känna, för dig.