Kraftansträning.
Det tär på krafterna att byta humör var femte minut.
Jag börjar nämligen förstå att det är det jag har gjort de senaste två dygnen, vilket i sin tur förklarar mitt egentliga sinnestillstånd. Jag är så trött, så fullkomligt slut.
Frågan som jag ställer mig är då givetvis huruvida denna utmattning är orsakad av vanlig sömnbrist, eller helt enkelt av alla omständigheter som man drabbas av under sin vakna tid. Jag tror faktiskt att det är en kombination av de båda. Jag har sovit för lite, dessutom påverkas jag av skitstövlar.
När man litar på någon, i alla fall de gånger som jag beslutar mig för att ta det steget, så gör man det helhjärtat. Man vågar faktiskt lägga en liten del av sitt liv i någon annans händer och i all naivitet föreställa sig att den handlingen är god. Att den är befogad. Att det är normalt. Ser man det i stället ur ett annat perspektiv, kan man lätt förstå att det egentligen bara är ren och skär idioti. Jag klarar mig själv. Jag behöver inte dig eller någon annan. Jag litar på mig.
Endå styrs man av det vi kallar umgänge, det man förklarar som kärlek och det vi så patetiskt kallar livet. Meningen är inte att du ska vara själv, meningen är inte att du ska klara dig själv, meningen är ju att dela med dig av ditt liv, alla ska dela med sig av sina liv. Ge bort!
Men om man inte vill det då? Om man för ett tag bara vill vara ifred. Bara vara. Själv och utan andra människor, utan deras åsikter och utan påverkande faktorer.
Du slipper att bli sårad! Du slipper bli besviken! Du slipper vara "ensam" för du har alltid dig själv!
Jag blev besviken idag, jag blev så fruktansvärt arg och ledsen. Jag ville slå någon, då menar jag verkligen hårt. Skada dig! Du var ett äckligt luder då, nu är du ingenting. Du är en pajas, ett misslyckande, du är obefintlig för mig.
...Och endå hann jag lägga ner så mycket energi på att känna, för dig.
