MedMeraMedMera.
Livet har en förmåga att hinna ikapp en.
Man tror att man sitter säkert, man känner efter och får för sig att det kanske kan vara på sin plats med lite befogat välbefinnande. Koppla av, varva ner, landa.
Dessvärre blir du allt som oftast påmind om hur otroligt korkat det är att ta någonting för givet, då du när misstaget inträffar i de flesta fall förlorar det du fick för dig att du hade.
Att vara tjugo år och uttrycka sig om livet kan tyckas omotiverat, kanske till och med lite dumt. Men faktum är att man förmodligen lär sig mest och erfar flest saker under just den här perioden av sitt liv. När jag ser tillbaka på min relativt korta period på den här jorden gör jag det med blandande känslor. Man minns det som varit på olika sätt, i vissa fall med en otrolig intensitet, i andra fall med en smula distans. Om jag fick välja skulle jag utan tvekan tacka nej till en chans att återuppleva alla de år som har gått. Visst sjutton har man haft roligt, och visst har det varit lärorikt. Visst har man lyckats och visst är man nöjd. Men trots alla positiva aspekter så har åren även varit jobbiga.
Hur mycket det än snackas om huruvida man i tonåren ska hitta sig själv, inte vet vem man är och agerar utan eftertanke, så är det ju givetvis inte bara snack. Faktum är att det stämmer på pricken, vilket alla som passerat den omtalade tjugoårsgränsen förmodligen kan intyga. Så är vi då här, tjugo år och ständigt stressad. Var det tänkt att det skulle bli såhär? Har jag tagit vara på mina chanser? Vad vill jag bli när jag blir stor? När blir jag stor? Hur vet jag?! Oavsett hur många av mina medmänniskor jag får för mig att fråga, så vet jag redan innan att jag inte kommer att få något svar. Det är också då som det börjar bli jobbigt. Man förstår att alla avgörande beslut från och med nu enbart kommer att ligga på dig själv. Du avgör vad du vill bli, när du vill bli det och hur du ska bli det. Räkna inte med tillfälligheter för allt i världen, och hoppas aldrig på att någonting vara för evigt. Kanske är jag bitter, kanske otroligt trött på ständiga ombyten, eller kanske rent utav realistisk.
Hur som helt har du alltid ett val. Tänk efter och påverkas inte av andra. Lyssna inte på uppmaningarna, önskemålen eller i vissa fall kraven från personerna runt omrking dig. Prioritera dig själv och dina önskemål, pröva dig fram men framförallt, lyssna på dig själv!
Man tror att man sitter säkert, man känner efter och får för sig att det kanske kan vara på sin plats med lite befogat välbefinnande. Koppla av, varva ner, landa.
Dessvärre blir du allt som oftast påmind om hur otroligt korkat det är att ta någonting för givet, då du när misstaget inträffar i de flesta fall förlorar det du fick för dig att du hade.
Att vara tjugo år och uttrycka sig om livet kan tyckas omotiverat, kanske till och med lite dumt. Men faktum är att man förmodligen lär sig mest och erfar flest saker under just den här perioden av sitt liv. När jag ser tillbaka på min relativt korta period på den här jorden gör jag det med blandande känslor. Man minns det som varit på olika sätt, i vissa fall med en otrolig intensitet, i andra fall med en smula distans. Om jag fick välja skulle jag utan tvekan tacka nej till en chans att återuppleva alla de år som har gått. Visst sjutton har man haft roligt, och visst har det varit lärorikt. Visst har man lyckats och visst är man nöjd. Men trots alla positiva aspekter så har åren även varit jobbiga.
Hur mycket det än snackas om huruvida man i tonåren ska hitta sig själv, inte vet vem man är och agerar utan eftertanke, så är det ju givetvis inte bara snack. Faktum är att det stämmer på pricken, vilket alla som passerat den omtalade tjugoårsgränsen förmodligen kan intyga. Så är vi då här, tjugo år och ständigt stressad. Var det tänkt att det skulle bli såhär? Har jag tagit vara på mina chanser? Vad vill jag bli när jag blir stor? När blir jag stor? Hur vet jag?! Oavsett hur många av mina medmänniskor jag får för mig att fråga, så vet jag redan innan att jag inte kommer att få något svar. Det är också då som det börjar bli jobbigt. Man förstår att alla avgörande beslut från och med nu enbart kommer att ligga på dig själv. Du avgör vad du vill bli, när du vill bli det och hur du ska bli det. Räkna inte med tillfälligheter för allt i världen, och hoppas aldrig på att någonting vara för evigt. Kanske är jag bitter, kanske otroligt trött på ständiga ombyten, eller kanske rent utav realistisk.
Hur som helt har du alltid ett val. Tänk efter och påverkas inte av andra. Lyssna inte på uppmaningarna, önskemålen eller i vissa fall kraven från personerna runt omrking dig. Prioritera dig själv och dina önskemål, pröva dig fram men framförallt, lyssna på dig själv!
...Just nu är jag dessvärre rädd att just jag inte hör vad jag säger.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: