The time(s) of my life.
Min så länge eftertraktade semster har nu passerat. Tre veckor av lycka, nöje, frihet och glädje har gett mig nya krafter och många minnesvärda stunder att blicka tillbaka på. Jag önskar att jag kunde uppleva dem en gång till, utan några som helst korrigeringar eller förbättringar. Det var perfekt, helt klockrent, utan tvekan oslagbart.
Som den generösa dotter jag är såg jag till att anstränga mig lite utöver det vanliga detta inkomstens år. Jag bjöd min mamma på en weekend i Stockholm, inkluderad goda måltider, häftiga upplevelser, ett förstaklassigt hotell och femstjärnigt sällskap - i form av ingen mindre än mig själv. På Stallmästaregården var rummen underbara, servicen var god och nätterna väldigt sömnvänliga. Jag tog min kära mor på Naturhistoriska riksmuseet. Där vi spenderade fem minuter tillsammans på Cosmonova, den oändligt omtalade biografen, då mamma dessvärre fick svindel och andningssvårigheter var hon nämligen tvungen att lämna salongen strax innan det att huvudfilmen började. Således fick jag avnjuta den häftiga dokumentären om Arizonas på egen hand medan mamma roade sig med att mäta sin egen hjärnkapacitet genom en av museets utställningar. Trots vår lilla missberäkning hade en väldigt trevlig dag tillsammans, med ett slut som min kära mor fått plocka ut alldeles själv. Opera mina kära vänner, Don Giovanni på Confedencen i Solna. Även om jag till största del av mitt liv har ägnat de flesta operainspirerade tankar till att grubbla över den egentliga charmen med tjocka människor i tveksamma kreationer och med en förkärlek för att skrika, var jag väldigt spänd på den lovordade föreställningen och drabbades av den stämning som man från andra har hört så mycket om. Det bästa av allt var att jag faktiskt inte blev ett dugg besviken, de talanger som de närmaste timmarna hade upptagit min uppmärksamhet hade omvänt min skeptiska inställning till någonting helt annat.
Som den generösa dotter jag är såg jag till att anstränga mig lite utöver det vanliga detta inkomstens år. Jag bjöd min mamma på en weekend i Stockholm, inkluderad goda måltider, häftiga upplevelser, ett förstaklassigt hotell och femstjärnigt sällskap - i form av ingen mindre än mig själv. På Stallmästaregården var rummen underbara, servicen var god och nätterna väldigt sömnvänliga. Jag tog min kära mor på Naturhistoriska riksmuseet. Där vi spenderade fem minuter tillsammans på Cosmonova, den oändligt omtalade biografen, då mamma dessvärre fick svindel och andningssvårigheter var hon nämligen tvungen att lämna salongen strax innan det att huvudfilmen började. Således fick jag avnjuta den häftiga dokumentären om Arizonas på egen hand medan mamma roade sig med att mäta sin egen hjärnkapacitet genom en av museets utställningar. Trots vår lilla missberäkning hade en väldigt trevlig dag tillsammans, med ett slut som min kära mor fått plocka ut alldeles själv. Opera mina kära vänner, Don Giovanni på Confedencen i Solna. Även om jag till största del av mitt liv har ägnat de flesta operainspirerade tankar till att grubbla över den egentliga charmen med tjocka människor i tveksamma kreationer och med en förkärlek för att skrika, var jag väldigt spänd på den lovordade föreställningen och drabbades av den stämning som man från andra har hört så mycket om. Det bästa av allt var att jag faktiskt inte blev ett dugg besviken, de talanger som de närmaste timmarna hade upptagit min uppmärksamhet hade omvänt min skeptiska inställning till någonting helt annat.
En mysig kväll i gamla stan i Stockholm gav fler intryck och ett slags begär efter någonting mer. Vår huvudstad är faktiskt helt fantastisk, även om många av vårt lands fördomar gentemot dess invånare i många fall stämmer. Vi promenerade längs de kullerstensbeklädda gatorna, sög i oss sommarkvällen och den gemytliga stämningen. Vi njöt så länge att vi höll på att missa uteserveringarnas charm när det var dags för mat. En dumdryg servitör försökte nämligen lura i oss att alla krogar i hela gamla staden packade ihop vid tio, vilket vi givetvis vägrade tro på. Detta resulterade i ytterligare vandring för att slutligen komma fram till målet, god mat i mysig miljö. Det begreppet får mig för övrigt osökt att tänka på Rosendahls värdshus, där jag och min kära mor spenderade flera timmar i den lummiga parken, i de sköna sofforna och med den underbara maten. Djurgården är överläget på alla sätt och vis.
Drottningholm var också ett stopp på vägen. Där inspekterade vi slottet ur alla vinklar och vrår, vi köpte choklad i slottsboden och promenerade i den välvårdade trädgården. En av de väldigt positiva aspekterna med att ha en mamma som dels är väldigt kulturell, dels guide på Löfstad Slott samt konstnär och väldigt historiskt insatt, är att man i de flesta fall aldrig behöver ha med sig någon guide. Min mamma kunde med andra ord berätta allt det som jag egentligen behövde veta om tapeter, tavlor, möbler och porträtt, vilket var väldigt tur - de få frågor som vi ställde till guiderna kunde de nämligen inte svara på.
Vi kom, vi såg, vi levde. En underbar helg tillsammans med en underbar människa. Tack.
Norrköping har varit flitigt besökt denna semester. Jag har passat på att spendera så mycket tid jag kunnat ihop med mina försummade vänner och träffat familjen i samband med vår kräftskiva.
En hel del festande har hunnits med. Augustifestivalen som under helgen pågått i Norrköping har bjudit på mycket underhållning, bland annat ett mycket imponerande uppträdande av Sebbes band Miss Behavior. Jag blev positivt överraskad, inte för att jag hade förväntat mig att de på något vis skulle vara dåliga, utan för att jag helt enkelt antog att de borde vara större vid det här laget om de spelade så bra. Jag träffade Anna, vilket var jätteroligt efter så lång tid. Jag träffade Cattis, vars Julian är hur jävla skitsöt som helst. Jag träffade även Kalles omtalade, någon som jag kanske inte känner mig sådär väldigt förtjust i nu såhär i efterhand. Jag träffade Anna och Luke, Danne och Evelina, Kalle, Anton och Emmi, Jocke, Tobbe och Jonas, Petter, Linn, Bard och ett gäng mindre placerbara individer vars namn jag aldrig brydde mig om att lägga på minnet.
Jag hade väldigt roligt och saknar er redan. Tack.
Kräftskivan tog plats ute på Spettan, mammas verkstad / ateljé / mormors land / mammas land också / vetifanvadjagskakalladet. Där var det också fest för hela slanten då morbror och hans pojkvän kom hela vägen från Norge för att delta. Kusin Kattarina och moster Anncharlotte ville givetvis inte vara sämre, de åkte från Östersund. Mormor var där, jag och Pelle tillsammans med mamma och Guy. Dessutom ramlade det in ett helt gäng av Guys gamla skådespelarkollegor och vänner. Vi åt så otroligt gott, drack något vidrigare, sjöng snappsvisor och lyssnade på fantastiska historier från dramatikens alla hörn. Guitarren plockades fram och allsången fortsatte in på småtimmarna.
En härlig och oförglömlig kväll i goda vänners lag. Tack.
...Och efter tre veckor är jag nu åter igen tillbaka på jobbet. Sömnen falerar, motivationen falnar men ingenting känns jobbigt alls. Jag minns det som varit och vet att det kommer igen.
Ännu en gång tack. Tack för allt.
Drottningholm var också ett stopp på vägen. Där inspekterade vi slottet ur alla vinklar och vrår, vi köpte choklad i slottsboden och promenerade i den välvårdade trädgården. En av de väldigt positiva aspekterna med att ha en mamma som dels är väldigt kulturell, dels guide på Löfstad Slott samt konstnär och väldigt historiskt insatt, är att man i de flesta fall aldrig behöver ha med sig någon guide. Min mamma kunde med andra ord berätta allt det som jag egentligen behövde veta om tapeter, tavlor, möbler och porträtt, vilket var väldigt tur - de få frågor som vi ställde till guiderna kunde de nämligen inte svara på.
Vi kom, vi såg, vi levde. En underbar helg tillsammans med en underbar människa. Tack.
Norrköping har varit flitigt besökt denna semester. Jag har passat på att spendera så mycket tid jag kunnat ihop med mina försummade vänner och träffat familjen i samband med vår kräftskiva.
En hel del festande har hunnits med. Augustifestivalen som under helgen pågått i Norrköping har bjudit på mycket underhållning, bland annat ett mycket imponerande uppträdande av Sebbes band Miss Behavior. Jag blev positivt överraskad, inte för att jag hade förväntat mig att de på något vis skulle vara dåliga, utan för att jag helt enkelt antog att de borde vara större vid det här laget om de spelade så bra. Jag träffade Anna, vilket var jätteroligt efter så lång tid. Jag träffade Cattis, vars Julian är hur jävla skitsöt som helst. Jag träffade även Kalles omtalade, någon som jag kanske inte känner mig sådär väldigt förtjust i nu såhär i efterhand. Jag träffade Anna och Luke, Danne och Evelina, Kalle, Anton och Emmi, Jocke, Tobbe och Jonas, Petter, Linn, Bard och ett gäng mindre placerbara individer vars namn jag aldrig brydde mig om att lägga på minnet.
Jag hade väldigt roligt och saknar er redan. Tack.
Kräftskivan tog plats ute på Spettan, mammas verkstad / ateljé / mormors land / mammas land också / vetifanvadjagskakalladet. Där var det också fest för hela slanten då morbror och hans pojkvän kom hela vägen från Norge för att delta. Kusin Kattarina och moster Anncharlotte ville givetvis inte vara sämre, de åkte från Östersund. Mormor var där, jag och Pelle tillsammans med mamma och Guy. Dessutom ramlade det in ett helt gäng av Guys gamla skådespelarkollegor och vänner. Vi åt så otroligt gott, drack något vidrigare, sjöng snappsvisor och lyssnade på fantastiska historier från dramatikens alla hörn. Guitarren plockades fram och allsången fortsatte in på småtimmarna.
En härlig och oförglömlig kväll i goda vänners lag. Tack.
...Och efter tre veckor är jag nu åter igen tillbaka på jobbet. Sömnen falerar, motivationen falnar men ingenting känns jobbigt alls. Jag minns det som varit och vet att det kommer igen.
Ännu en gång tack. Tack för allt.
Kommentarer
Postat av: Lancia
mm du träffade alla när du var i stan förutom mig, din jävel!
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: