Yllet

Underskatta aldrig datorspelens kompetens, de kan uppenbarligen rädda liv. Nu har någon norsk P12:a berättat sin livs historia och medierna slukar den givetvis utan att blinka. Han menar att han, då han under en helt vanlig skogspromenad stötte på en älg, lyckades undkomma bestens vassa gaddar genom att spela död. Pojken hänvisar till World of Warcraft och menar att det var genom skillen "fegin death" som han kom på den briljanta ideén.

"När du kommer till level 30, lär du dig ett trick som kallas "fake death", det var det jag gjorde. Jag låg på marken som om jag vore död och då tappade älgen intresset."

Hela den här historien får mig osökt att tänka på när jag blev mordhotad och jagad av ett gäng huliganer i Göteborg. Hade jag inte spelar WoW så hade jag aldrig kommit på tanken att lägga en icetrap och med största sannolikhet blivit brutalt styckad.

Anyhow, schysst story. Jag kan verkligen se det framför mig och kan inte låta bli att dra lite på smilbanden.
- " tänk, tänk! Vad hade Xanthania1337 gjort?! NU VET JAG, fegin death!"
Vi är alla väldigt stolta över dig grabben.

Jag må vara bra på mycket, men att tvätta bilen var uppenbarligen inte mitt paradnummer. Dessutom är OK världens sämsta skitmack, för sextio kronor fick man inte ens lite varmvatten.

Igår tog jag och Pelle till slut initiativet till biltvätt, eller det var nog snarare så att Pelle äntligen lyckades övertala mig om att det var dags. Jag resonerar som så att bilen blir smutsig hur vi än gör och att vi därmed lika gärna kan skippa hela den där överambitiösa delen. Den tankegången har emellertid resulterat i diverse utskällningar från min kära sambo som av någon outgrundlig anledning menar att jag inte tar något ansvar för vår bil. Jag, å andra sidan, tycker jag drar mitt strå till stacken genom att faktiskt orka köra in den i garaget när det är kallt och tanka den innan bensinlampan ens börjat lysa.

Biltvätten sög bigtime. Dels var det snorkallt i det kala garaget och dels var det fullproppat med stressade gubbar som stänkte vatten både innanför och utanför sina skynken. Jag var dyngsur, lite lagom whinig och dessutom hade mina händer antagit en något lila nyans. Vattnet som OK så generöst bjöd på, för sextio kronor, var svinkallt! Det var liksom inte bara kallt, utan det var sådär frustrerande, jag-tappar-all-känsel-i-mina-fingrar-kallt. Dessutom lyckades jag missbedömma trycket i högtryckstvätten vilket resulterade i ett något misslyckat försök att blöta ner bilen men inte mig själv.
Det var helt enkelt bara en total katastrof. Jag vill aldrig mer göra om det. Jag har fått men för livet.
Jävla OK.

Jag spenderade, tillsammans med min bror, helgens timmar i vår vackra huvudstad. Polon tog i för kung och fisterland(?) under ditresan och vi åkte inte ens fel, inte en enda gång. Hemma hos Pappa och hans fru Eva var det fullt drag med två små knottar och en något större men ack så krävande lillasyster. Jag spenderade större delen av min vakna tid ihop med Asta och Svea, världens utan tvekan sötaste bebisar. Jag dog lite varje gång de drog på sina charmiga smile eller skrattande sina ljuvliga små skratt. Jag dog även en smula under blöjbytet, men det var som ni säkert förstår på grund av helt andra orsaker. Det där med bajs är svårt, jag har ingen förståelse för hur det någonsin ska kunna bli naturligt i min tillvaro. Jag vill helt enkelt inte ha någonting alls med bajs att göra, eller ska vi säga avföring över huvudtaget, det tilltalar inte min personlighet.

Några som dock tilltalar min personlighet är Sötnosarnas största sötnosar. Svea (tv) och Asta (th) gjorde helgen så otroligt jätterolig och det var näst intill lätt att kliva upp klockan halv åtta en lördagmorgon.


Efter att han konkat runt på småsystrarna en hel helg kände jag en brutal separationsångest när det var dags för hemfärd. Jag funderade under några minuter på att smuggla med mig i alla fall en bebis hem, men kom på bättre tankar då jag insåg att nöjet bara skulle bestå fram tills dess att vi backat ut från parkeringen och mamma varit borta i två minuter. Hur som helst fyllde jag hela mitt minneskort med digitala bilder och jag överdriver inte när jag säger att alla är underbara. Jag har världens sötaste småsystrar. Tilläggas bör också att jag har världens bästa lillebror. <3 Alexander

Säga vad man vill om min kära arbetsplats, men medarbetarna är ju helt underbara. I kväll har vi tillsammans med många respektive spenderat en helkväll på Gästgivaregården i Borensberg. Där åt vi julbord, ett vars innehåll höll en mycket högre klass än tidigare nämnda Stockholms julgala. Det var många skratt och en hel del intressanta historier som fyllde kvällens samtal. Förutom alla tillfredställande ting fick jag även uppelva Håkan i kostym och inte i sina vanliga arbetskläder, det är trevligt när man får lite perspektiv och människor kommer utanför sina vanliga element. Vi hade en mycket mysig och lyckad kväll, tack för det!

Jag vet inte vad ni säger, men jag tror lika mycket på det där med goda grannar som jag tror på jultomten. Vem skapade egentligen detta jubelidiotiska uttryck? Förmodligen en hopplöst naiv människa. En som är jävligt dum och säkerligen ganska ful.

Min granne har skaffat ett husdjur och det är inte vilket husdjur som helst, det är en tupp. Det är heller inte vilken tupp som helst, det är en tupp vars syndrom tyder på kraftig ADHD och en mycket förvirrad tidsuppfattning. För det första så frågar jag mig ju givetvis hur det kommer sig att man skaffar en tupp och varför man, om man väl är så dum, gör det under vintern. Jag anar onda intentioner. Emellertid funderar jag på att ge mig ut på ett räddningsuppdrag. Trots att tupphelvetet sätter igång med sitt kacklande klockan tio på kvällen så förtjänar han inte döden. Det känns liksom lite drastiskt. Jag tänker med andra ord stå ut med oväsendet och se till att rädda den paranoida jäveln innan han hamnar på grannens tallrik.
Med detta sagt så kan man faktiskt tro att jag bor mitt ute på landet, men det är just det som är det fina i hela den här historien - att jag inte gör det.

En annan av mina goda grannar har fått för sig att det är helt okej att börja renovera hela världen klockan nio. Det är i och för sig inga problem så länge han gör det under vardagar, jag är ju endå inte hemma då. Men när gubben är lika ihärdig under mina ovärderliga lördag- och söndagmornar, då är det en helt annat sak.
Då är det personligt.
Då blir jag frustrerad.
Då vill jag bara döda.

För ett par helger sedan fick vi finfint besök i form av grannens suparpolare. Rätt som det var ryckte det hysteriskt i dörrhandtaget och ringklockan var sönderspammad. När Pelle öppnade dörren stod där en lagom skitpackad gubbe i sina värsta år och menade på fullaste allvar att vi hade invaderat hans lägenhet.
- "Jag bor här."
Först efter det att Pelle hade börjat tappa tålamodet insåg gubben att han faktiskt inte alls kände igen sig bland våra randiga tapeter och mina trettioelva par skor. Han vände således på klacken medan jag i min stillhethoppades på att han skulle snubbla i trappen och avlida.


I ärlighetens namn kan jag ju knappast påstå att jag är någon vidare granne jag heller. Det spelas hög musik och festas inpå småtimmarna, det röks på balkongen och det gapas framför datorn.
Jag har dock ingen tupp, inte heller äger jag någon borrmaskin. Jag har definitivt inte någon asfull polare som förpestar tillvaron för någon annan än undertecknad då festandet pågår.
Med andra ord, jag är långt ifrån värst.
Ni suger.

Efter att ha tillägnat större delen av dagen till jobb, spenderade jag resterande timmar med clanpracc a la Carnifex. Jag måste ju erkänna att det går sjukt bra för mig just nu, blir så imponerad av mitt spelande att jag i all uppståndelse måste stanna upp och taffsa lite. Trots mina olika försök till bortförklaringar, lagg-musen-mattan-fusk-Comhem and so on måste jag nog snart bara börja inse att det helt enkelt inte alls har med utomstående faktorer att göra. Jag suger helt enkelt bara och that's it. Snacka om formsvacka, nästan så man börjar fundera på Chicas gotdamnit >.<

Hur som helst är jag en fulländad konstnär, utan tvekan en av de få riktigt lyckade esteterna i världen. När jag var liten brukade jag av någon anledning envisas med att måla hästar, de såg alltid ut som uppsvällda sälar och den där satans manen var förjävla ful. Lite senare gick jag över till myror och insåg då att det kanske låg lite närmare min svårighetsgrad, de blev faktiskt väldigt fina om än något överdimensionerade. Vad beträffar min lillebror brukade han mest måla grottor med blod. En gång gav han bort en av sina kreationer till pappa som givetvis var tvungen att höra efter vad det skulle föreställa. När han sedan fått svaret kunda han helt enkelt inte sluta garva och tro mig när jag säger att den där blodiga grottan är en klassiker än idag.

Och nu, så här i efterhand, måste jag faktiskt erkänna att jag känner mig en smula förvirrad. Jag förstår inte alls hur ovanstående stycken på något vis kan ha någonting gemensamt. Det ena får mig inte ens osökt att tänka på det andra egentligen. Tyvärr gott folk är jag för lat för att radera och skriva om. Därmed får detta, må hända det mest värdelösa blogginlägget jag någonsin skrivit, stå kvar.

Over and out, eller nåt.


EDIT: Jag insåg just hur de vitt skilda ämnena har en koppling, må hända en något långsökt sådan. Under kvällens spelande skedde en hel del missar, men jag måste trots det få stoltsera med den kanske mest haxxade prestationen ( den enda? ).


Counter-Strike är ett spel med många kvaliteter. ^^

OT: Notera min fps...

Vilken sjuk helg jag har haft. Fullt ös - medvetslös 24/7. Det var nice, inte bara lite utan jag menar sådär riktigt jävla skitnice.

Fredagen spenderades i Stockholm. Jag åkte då tillsammans med mina arbetskamrater Georgios, Josip och Johan för att hooka up med brudarna från Connova, ett annat företag, samt Viktoria och pappsen från Locklight, ytterligare ett annat företag. Vi var påväg till Nacka Strand och den julfest som skulle äga rum där. Bilresan var full av galna upptåg, mycket öl och oräkneligt många rökpauser. Vi spillde bara lite, sen var vi framme och då blev jag galet kissnödig. Medan mina manliga resekompanioner hävdade att det inte var något fel med att uträtta sina behov bakom en kontainer i hamnen ansåg jag att det var fullkommligt omöjligt. I stället höll jag på att krevera när jag kommit in på den båt som skulle ta oss till festen och störtade mot toaletten som då givetvis var upptagen. Hur som helst överlevde jag detta trauma, någonting som jag faktiskt inte alls räknat med under dessa hemska minuter.

På Julfesten var det fullt drag. Tusentals människor hade samlats för käka vad som i mina ögen är sjukt överskattad och ganska äcklig julmat, samt spana in underhållningen. Andreas Johnson, E-type, Linda Bentzing, Markolio, Marcus Fagervall, Lambretta-bruden och ett par nonames som jag inte kommer ihåg namnet på bjöd på storartad show, i alla fall om man gillar den typen av musik ( vilket inte jag gör ). Tobbe Trollkarl var också där, men han presenterade sig som Tobbe Trollkuk för att avfärda alla intryck av att han på något vis skulle vara en barnprogramledare. Jag var inte jätte imponerad, men ölen var gratis och sällskapet kanon.


Lördagen spenderade jag tillsammans med min underbart söta, goa, snälla, fantastiska och älskade mamma. Vi var på stan och kallsvettades i några timmar. Sen gick vi hem och lagade mat, jag slog också lite på min lillebror med en uppblåsbar hammare som tack och lov medföjde i den Gustav-tidning jag fick för mig att köpa på ICA. Snart därefter klampade Anna in genom vår dörr och sedan var det bara dags att börja ladda för ytterligare en utekväll. Vi var på förfest ihop med några tjejer ur Annas klass, väldigt trevliga människor. Dumt nog spenderade vi tjugo av våra minuter på Otten, ett misstag som dessutom kommit att framträda i form av bildbevis. Hur jag nu ska kunna förneka detta är ett mysterium, jag passade dock på att fotografera fotograferna, ifall fotandet skulle få för tråkiga konsekvenser. I all förvirrting hade vi alltså lyckats hamna på Otten, men drog snart vidare till Cromwell och hokkade up med ett glatt gäng i form av Luke, Bard, Anton, Sebbe, Petter och några brudar som jag inte brydde mig om att bekanta mig med nämnvärdt. En väldigt trevlig kväll, med efterfest hos Petter och en nattlig promenad som skulle komma att bli hysteriskt rolig.

Jag var bakis hela söndagen och idag har illamåendet faktiskt gjort sig påmint. Jag är slut som människa men kan åtminstånde se tillbaka på en helg full av nöjen och givande äventyr. Tack alles, Anna du är the shit. <3

Jag har grubblat en del över hela den här arbetssituationen som de flesta människor faktiskt sitter i. Jag menar åtta till fem, fem dagar i veckan, inget liv - bara slit. Enligt min egentliga uppfattning är det inte riktigt därför vi en gång i tiden placerades här på jorden. Hur är det tänkt att man under sin relativt korta levnadstid ska hinna med allt kul i livet när man till absolut största delen av sin vakna tid bara jobbar och sliter? Jag förstår inte alls logiken och jag vill inte våga tro att det är såhär det kommer att förbli jämt. Hur blir det med alla mina drömmar, när ska jag ha tid med att uppfylla dem?

Arbete är lika med pengar minus tid.
Arbete är lika med tid minus pengar.

Hur jag än vrider och vänder på det hittar jag ingen lösning. Det är bara ett stort dilemma, ett problem som jag bara måste få bukt med. Det är omöjligt för en människa att till största del styras av utomstående faktorer utan att känna sig rastlös och villrådig. Det spelar ingen roll hur bra man trivs på jobbet eller i sin vardagssituation där rutinerna flyter på utan regelbundna undantag, i slutändan finns det alltid så mycket mer som du vill göra med din tid och ditt liv.

När allt kommer omkring fastnar mina reflektioner och analyser alltid vid samma problem. Pengarna. Pengarna styr inte bara vår värld, de styr varje enskild individs livssituation och lägger grunderna för de förutsättningar som du egentligen har. Problemet är inte bristen, jag menar det finns ofantliga summor runt om i världen, problemet är fördelningen. Den absurda vetskapen om hur fruktansvärdt orättvist våra medel är uppdelade gör mig inte bara enormt frustrerad, jag känner mig också väldigt orolig över att det faktiskt är den verklighet som vi lever i. Det är såhär som världsbilden ser ut och det är med största sannolikhet enligt detta mönster som den kommer fortsätta att utvecklas. Människor runt om fortsätter att vara fattiga, medan ett fåtal väldigt lyckligt lottade bara blir rikare och rikare för var dag som går.

Mitt problem är att jag varken har tid eller råd att uppfylla mina drömmar. Mitt problem är att mitt liv till stor del består av sysselsättningar som jag egentligen inte alls vill hålla på med. Mitt problem är att jag måste, för att jag under bråkdelen av några sekunder ska slippa alla måsten.

Det finns problem som sträcker sig långt utöver mina ynkliga funderingar.
Det finns människor utan drömmar och helt utan liv.

Jag har nu äntligen gjort slag i saken mina vänner. För ungefär ett halvår sedan lyckades jag under en av mina mindre briljanta stunder smälla till min Razer dimondback så hårt att den gick sönder. Efter en stunds ångest bytte jag ut den mot vad som var tänkt som en temporär mus tills dess att pengarna började rulla in på kontot igen och jag kunde investera i en något mer spelanpassad komponent.
Tiden har gått sedan dess och varför jag tvingat mig själv att nöta ihop med någonting så värdelöst som Microsofts Optical 1.1 under all denna tid är och förblir ett mysterium. Hur som helst har jag nu äntligen vaknat ur min hypnos och beställt en något mer lyckad kreation att ersätta den gamla nooben med. Det blev ingen mindre än Razer Deathadder, kanske det bästa köpet jag gjort på mycket länge.

Inte bara är Razers produktion otroligt ergonomisk, den är också sjukt snygg, fullt funktionell och helt briljant vad gäller både mjukvara samt hårdvara. Musen har, bortsett från scroll- vänster- och högermusknapp även två tumknappar, ovärderliga för mig som använder dessa flitigt ingame då de är bindade som push-to-talk-key i Ventrilo. I medföljande programvara har du möjlighet att justera en hel del inställningar, bland annat rörelsekänsligheten ( 450, 900 eller 1800 DPI ) och USB-uppdateringsfrekvensen ( 125, 500 eller 1000 Hz ).

För att sammanfattningsvis ge er mitt slutgiltiga omdöme, jag älskar den!

De just nu mest omtalade konsolerna Nintendo Wii, Xbox 360 och Playstation 3 verkar hålla jämna steg med varandra vad gäller försäljningssiffror och publik. Michael Patcher, analytiker på Wedbush Morgan, har förutspått en hård match mellan produkterna under December månad och julhandeln i USA.


Siffrorna baseras på Amerikanarnas efterfrågan kring Thanksgiving och tyder alltså på att Nintendo Wii slår ut både Xbox 360 och Playstation 3.

Tänka vad alla lillgamla moraltanter Internet över får luft så fort någon "tar sig vatten över huvudet" och uttrycker en ofta väldigt orelevant åsikt. Om vi bara skulle slappna av lite, ta det lugnt, varva ner och inse hur otroligt oskyldigt det här beteendet egentligen är. Vi är inte mer än människor, alla med för- och nakdelar, alla med sidor som är mindre angenämna än andra, alla med ett behov av att hävda sig på gott eller ont. Vad är då egentligen tryggare än skärmens skydd och möjligheten att sprida sitt relativt anonyma tycke i något av Internets alla forum? Var arg, var ärlig, var brutal, var elak. Säg det du vill säga utan att riskera några personligt påfrestande konsekvenser. Det hade varit klockrent, om det inte hade varit för att vi nappar så utomordentligt snabbt på just det.

Gör som blondinbella och resten av fjollträsks alla Stureplan-fjortisar. Var påfrestande, äckliga, blåsta och sådär härligt högstadie-kaxiga. Kom med urkorkade argument och pinsamma dissar, skäm ut er själva och alla andra. Jag kan garantera att ni genom detta beteende fördubblar er besöksstatestik och populäritet. Det finns nämligen två typer av läsare som alla kommer att storma era bloggar med dreglande munnar och utfällda klor, den dumma och den ännu dummare.

Den dumma:
Den dumma läsaren är den som varje dag klickar sig in på bloggen för att förundras, beundra, älska och sedan visa sin uppskattning. Det är hon som är så brutalt naiv eller dum i huvudet att hon inte ser någonting annat än den jubelidiotiska fasad som personen i fråga har byggt upp. Hon som kommenterar hej vildt och drömmer om en tillvaro tillsammans med författaren. Det är hon som, oavsett vad texterna handlar om, håller med och uppmuntrar, hejar på och propagerar för. Det är hon som ger och ger men aldrig får någonting tillbaka, till vilken nytta?

Den ännu dummare:
Den ännu dummare läsaren är den som dagligen besöker en blogg för att kritisera, trycka ner och störa sig på personen bakom den. Det är den där otroligt frustrerade viktigpettern som bara inte kan sluta läsa, som inte kan sluta kommentera och som ärligt talat skulle göra vad som helst för att på något sätt hacka sig in och förstöra alla bevis på att bloggen någonsin existerat. Det är puckot som tror sig känna författaren och som genom alla möjliga typer av personangrepp får för sig att hon faktiskt sårar henne. Det är hon som lägger ner ofantligt med energi och tid på det mest meningslösa tidsfördriv någonsin, vad vinner hon på det?

Jag förundras inte ens i närheten lika mycket av bloggarna och deras texter, som jag göra av alla de F12:or som faktiskt kommenterar dom. Till saken hör ju också att det är alla dessa nonames som gör de uppmärksammade bloggarna så uppmärksammade. Utan läsarna skulle ingen ha en rankad toppblogg idag. Utan läsarna skulle ingen bry sig om varken blondinbella, Alex Schulman, Anna Hibbs eller Linda Skugge.
Och givetvis, jag menar tack så fruktansvädt mycket, tack som fan.
- TACK så hjärtligt för att ni lyft fram dessa fasansfulla bloggare och satt ribban för det som ni väljer att kalla bäst.

Jag skrattar åt er.

Föga hade jag förväntat mig att jag detta år skulle sätta foten på Elmia och Dreamhack Winter 2007. Trots detta var jag faktiskt där, om även bara som besökare under några timmar. Jag träffade Buba, Plutten, Lancia, Vilda, Angelina och det gamla goa Gamingeye-gänget. Vi snackade skit, spelade Guitar Hero, spanade in montrarna och Stötte på flickorna från Royal`Ladies. Pelle och FK, som tillsammans med Oskar var mitt resesällskap, fick med sig två nyinköpta grafikkort hem. Dessvärre har Pelles hårddisk hunnit krasha sedan dess och lyckan var därmed inte så långvarig.


Dreamhack var väl ungefär precis som jag minns det från sist, fast sämre. Det som från början var ett event där människor med ett dedikerat intresse för samma sak kunde mötas upp och för en helg bara utöva just det tillsammans, har blivit ett jävla jippo för vem som helst. Scenframträdandena som pågick under de fyra timmar som jag var på plats var katastrofala, halvnakna brudar som stod och åmade sig till nån sjukt kass låt, crew som uppmanade alla geeks att komma upp på scenen och göra armhävningar för att vinna en T-shirt eller nerbuade medelåldersmammor som föreläste om sin urtråkiga och missanpassade monter. Jag tror inte att det gick att bevittna en enda match någonstans i Elmias fyra hallar. Överallt var det grejer på gång, men det mesta vara bara otroligt ointressant imo. Jag vet att jag förra året reagerade på de ofantliga sexanspelningarna som ständigt pågick på scenen. I år drog man det snäppet längre när Revoltech genom skrikande militärer och nakna brudar marknadsförde sina produkter till alla P12:or, GJ era äckliga jävlar.


Må hända kom jag under en taskig tidpunkt, när turneringar och cuper inte spelades, hur som helst kändes det inte alls som en LANanpassad geek-miljö utan snarare som en festival vars tema var långt ifrån datornötande. Jag är besviken på arrangörerna och företagen som enbart kommer dit för att sälja sina produkter, till vilka medel som helst. Dreamhack blir bara större och större, men det blir ta mig fan också bara sämre och sämre.