Yllet

Jag har haft vissa föraningar som indikerat på att självmordskandidaterna faktiskt inte stått uppradade vid ravinens brant under dessa oskrivna dagar. Därmed har jag valt att sysselsätta mig med lite annat, utanför min datoriserade tillvaro.

I Motala har vi varit djupt engagerade i Guitar Hero II, druckit ganska mycket öl, umgåtts med goda vänner och spenderat en och en annan timme framför datorn. Jag har även engagerat mig i mitt första folkrace någonsin, då festivalen ägde rum här i staden. Vår goda vän Stefan ställde upp som en av deltagarna med sin något påkörda, lite svårstartade men ack så tillgivna bubbla. Han vann inte, men han var glad endå. Det var jag också.

Ett par LAN har även ägt rum, här i mitt alldeles egna vardagsrum. Deltagarna har varit djupt dedikerade, vilket nedan fotografier givetvis intygar. Ett gäng fester har vi också lyckats arrangera, vissa mer lyckade än andra. Några utan slitzbrudar och en med. Ett par obeskrivligt berusade, resten lite mer sofistikerade. Hur som helst har det varit väldigt roligt, i alla fall de bitar som vi faktiskt minns.

I Göteborg spenderade vi ett par ljuva dagar, på Liseberg och på avenyn. Vi slaggade på Gothia Hotel, sjukt nice, och roade oss på alla tänkbara sätt och vis. Blöta, glada, desorienterade och en aning berusade utvecklade sig torsdagen till en riktig höjdardag med mycket flumride, Balder, Kanonen och Colorado. För att inte tala om de galna pengar som man i all förvirring slängde ut på lotterier och spel av olika slag. Utan tvekan dominerar dock Spökhuset Gasten som gjorde en mycket lyckad insats då de skrämde skiten ur mig otaliga gånger. Det läskiga är att de där svettiga spökena verkligen är fysiska. Jag menar de får mer än gärna stå å gny i sina hörn, men när de börjar tafsas och blåsas i örat så har det faktiskt gått för långt. Det var emellertid nära att jag faktiskt började böla i det där overkliga mörkret, men så snart Kicker avlagt det mest omanliga skriket genom tiderna, kunde man inte annat än börja ana ironin i det hela. Åtta vuxna människor betalar fyrtiofem kronor till någon ful random för att genom diverse metoder skrämmas av det som egentligen inte är någonting annat än helt självklart. Älska oss!

I Norrköping besökte vi våra goda och väldigt saknade vänner. Där drack vi också den öl som faktiskt skulle kunna vara den äckligaste i världen. Bard whinade på alla randomnabbs som vägrade förstå de simpla regler som utgör ett ölspel. Luke förgyllde vår tillvaro med sitt slemmiga hårband. Daniel var ovanligt kristen och Jocke var overkligt politiskt inkorrekt. Emmi och Anton var där, det var inte Kalle. Vi vandrade vid tolvtiden vidare till krogen Cromwell där mer pengar spenderades och en halv dans dansades, i alla fall för undertecknad. Jag hade otroligt roligt och precis som vanligt infann sig det där välbefinnandet, sinnestillståndet som bara är möjligt ihop med 011-geeksen.
HJERTA.

För övrigt kan jag meddela härskapet om att jag idag varit och plockat ut mitt körkort. Inte helt oväntat ser jag ut som ett helt halvmongo, vilket givetvis är väldigt roande. Jag måste även passa på att slänga en känga till Vägverket som mycket säkert skulle kunna vara de sniknaste, mest utsugande och icke-engagerade statliga verk som finns. Inte nog med att man ska slänga ut flera miljarder på halkbanor, uppkörningar och hyra av bil. När man äntligen är klar med skiten och tror att man sitter säkert, dimper det ner ännu en räkning i brevlådan. En "tillvekningsavgift" på 120 kronor, SKÄMTAR DOM ELLER? För fan ska det vara på det viset så kan jag faktiskt plasta in korthelvetet själv. Jag funderar på att skrida till verket med någon lömsk plan, jag ska bara utveckla den först.

Nu ska jag återgå till det mest beroendeframkallande och minst givande spelet någonsin, Sims. Av någon dum anledning fick jag för mig att installera skiten, nu är min karaktär snart popstjärna och givetvis kan jag inte dumpa ideén i det här skedet.

So long carefaces!

Om jag hade varit bara en gnutta i närheten av lika begåvad som Harry Potter och hans minst lika begåvade men ack så underskattade vänner, hade jag utan tvekan slängt ett par förbannelser över detta djävulens verk. Inte nog med att samtalsämnena har förändrats de senaste åren, rutinerna har försvunnit och gemenskapen har dessutom falnat. Vart tog det sociala och fysiska livet vägen?

World of warcraft är ett genialiskt spel som inte bara är otroligt givande och intressant, utan även unikt och hela tiden fullt av nya utmaningar. Trots en sammanlagd speltid på fyra veckor, tre dagar och tjugotvå timmar blir du fortfarande överraskas av dess varierande innehåll och det är ju inte direkt så att jag inte förstår att man faktiskt kan fastna. WoW bjuder på en spelupplevelse som du  inte kan komma i närheten av någon annanstans, vilket givetvis drar lite i alla världens datornördar. WoW är inte bara ett spel. WoW är ta mig fan en livsstil.

Mitt problem är egentligen inte spelet. Mitt problem är att jag klockan nio denna torsdagsmorgon är ovanligt förbannad och sjukt trött, för att min pojkvän satt och gastade i ventrilo halva natten då han raidade ihop med sin svintöntiga guild. Mitt problem är att han bara måste raida minst två dagar i veckan, annars blir han kickad. Mitt problem är att det egentligen inte borde vara mitt problem men att det är det endå.

Det borde finnas regler för hur det där ska gå till. Jag menar, det borde vara olagligt att ha en guild och en flickvän samtidigt.
- Hej jag heter Lovisa och blir bortprioriterad för ett spel och några svettiga randoms på ventrilo.
Jag kan, utan att överdriva, skrika på Pelle i en kvart innan han reagerar. Eller ja, innan han bestämmer sig för att det kanske finns fem lediga sekunder i hans ack så upptagna tillvaro framför datorn.
Ska vi hitta på något, kompis?
- Njae du vet jag ska grinda lite mobs, måste skaffa repp och lvla!
KENT here I come, för det är ärligt talat deprimerande.

World of Warcraft var en god tanke från början, men när människors liv och framtid påverkas så radikalt av ett simpelt spel, frågar man sig om det verkligen fyller den funktion man från början eftersträvat.
Jag tycker inte det, vilket förklarar varför jag nu måste döda alla.
Blizzard bewere, jag kan allt om jag vill.

  

KAN vara. Jag säger inte att det alltid är så.

Det läskiga med hela kärleks-förhållande-jagbinderuppmigtillenmänniska-grejen är att du helt plötsligt delar ansvaret för ditt eget liv med någon annan. Du river murarna och står plötsligt där, så mycket mer lättillgänglig och sårbar än du tidigare varit. När du går genom livet tillsammans med en annan gör du det i trygghet, i välmående, i kärlek och i hopp eller tro om att det du har alltid kommer att finnas där.
När man är kär är man inte bara naiv, faktum är att det inte har någonting alls med det att göra. Man finner sig själv i något typ av sinnestillstånd, där framtiden helt plötsligt inte känns fullt så viktig som den gjorde när du gick dina vägar på egen hand. Du bär inte längre hela ansvaret, det du gör, gör du inte längre ensam.

Det är när någonting inte går riktigt som planerat som det blir så väldigt läskigt. Det är när man börjar inse att den där tron om evig gemenskap, kanske trots allt inte varit så stark den sista tiden. När man börjar märka tendenser till avbrott i den annars så tillfredställande vardagen, när känslorna börjar anta en mer obestämd form.
När du förstår vad det är som håller på att hända...

Ångest, olycka, hjälplöshet.

Plötsligt finns det så många fina minnen att minnas. Så många vackra bilder att se. Så många underbara låtar att lyssna till, där allting går att associera till den du så länge älskat.
När allt det onda försvinner, när du hur mycket du än anstränger dig inte kan hitta ett enda dåligt minne. Inget av det onda finns längre kvar, allt som återstår är tårarna och gråten över ensamheten som åter igen tagit plats i ditt liv.



Jag tänker på dig, på er båda.

Den 30 Juni 1986 föddes jag. Det innebär att jag varje år firar min födelsedag ihop med mamma, som råkade födas den 30 juni 1956. Är man en gnutta intelligensberikad kan man snabbt räkna ut att den här stjärnan ploppade ut på sin mors 30-årsdag. Att fylla år på samma dag som sin mor har både för- och nackdelar. Vi kan till exempel dra igång ett riktigt party tillsammans utan att skämmas, då det trots allt är två stycken som ska firas och inte bara en. Vi kan skämma bort varandra, då någon form av utdelning hur som helst kommer att fylla igen de eventuella hål man fick i plånboken vid presenthandlandet. Vi kan också garantera varandra en hel dag om året, då fokus bara ligger på oss, och då vi helhjärtat kan umgås utan orosmoment eller andra plikter.
Problemet med att födas på samma dag som sin mamma fyller trettio, är att du därmed kommer att fylla alla dina jämna år tillsammans med henne. Därmed även sagt att de dagar som är väldigt stora för andra människor, till viss mån hamnar i skym undan då mamma alltid kommer att vara värst. När jag fyllde tjugo fyllde mamma femtio, idag pratar vi om det som "mammas femtioårsdag". LIVET SUGER!

Nej, livet suger faktiskt inte ens lite. Jag har fått en kisse, han heter Leo och är nog vad många skulle uppleva en smula schitzofren. Eller som jag skulle välja att uttrycka det, mer eller mindre fortfarande en kattunge. Vi köpte honom från Fia-hemmet i Norrköping, ett hem för katter vars ägare av olika anledningar inte kunnat ha dom kvar. Vissa är mer härdade än andra, Leo var hemlös när han plockades upp av kattehemmets idellt anställda.
Det bästa med Leo är att han beter sig ungefär som en hund. Han strosar runt i lägenheten, hack i häl med mig och Pelle. Alltså, när vi tittar på TV, tittar Leo på TV. När vi sover, sover Leo bredvid. När vi nördar sitter Leo på datorn och när vi jävlas bits han lite grann. Världens sötaste kisse, som det inte går att låta bli att älska.
Tack Pelle för världens bästa födelsedagspresent!

Katten som vet vad livet är till för.