Kärlek är det läskigaste som finns.
KAN vara. Jag säger inte att det alltid är så.
Det läskiga med hela kärleks-förhållande-jagbinderuppmigtillenmänniska-grejen är att du helt plötsligt delar ansvaret för ditt eget liv med någon annan. Du river murarna och står plötsligt där, så mycket mer lättillgänglig och sårbar än du tidigare varit. När du går genom livet tillsammans med en annan gör du det i trygghet, i välmående, i kärlek och i hopp eller tro om att det du har alltid kommer att finnas där.
När man är kär är man inte bara naiv, faktum är att det inte har någonting alls med det att göra. Man finner sig själv i något typ av sinnestillstånd, där framtiden helt plötsligt inte känns fullt så viktig som den gjorde när du gick dina vägar på egen hand. Du bär inte längre hela ansvaret, det du gör, gör du inte längre ensam.
Det är när någonting inte går riktigt som planerat som det blir så väldigt läskigt. Det är när man börjar inse att den där tron om evig gemenskap, kanske trots allt inte varit så stark den sista tiden. När man börjar märka tendenser till avbrott i den annars så tillfredställande vardagen, när känslorna börjar anta en mer obestämd form.
När du förstår vad det är som håller på att hända...
Ångest, olycka, hjälplöshet.
Plötsligt finns det så många fina minnen att minnas. Så många vackra bilder att se. Så många underbara låtar att lyssna till, där allting går att associera till den du så länge älskat.
När allt det onda försvinner, när du hur mycket du än anstränger dig inte kan hitta ett enda dåligt minne. Inget av det onda finns längre kvar, allt som återstår är tårarna och gråten över ensamheten som åter igen tagit plats i ditt liv.
Jag tänker på dig, på er båda.
