Skåne, ett land för sig.
Småsyskon är ju allt annat än obehagliga, speciellt när de är cirkus fem månader och precis lärt sig att smila. I helgen träffade jag Asta, Svea och Doris - tre sladdbarn som alla representerar mina systrar. Vi gosade och åt, sov och lekte, bajsade och grät lite, men under större delen av helgen log vi faktiskt.
Jag och Pelle packade in oss i Polon och körde ner till Svensköp, skåne. Där väntade pappa, hans öl, Eva och alla småtjejerna som vi skulle spenadera våra två dagar tillsammans med. Vi var på Degeberga marknad, där köpte jag ett par tofflor och en ljuslykta, hur heta som helst. Doris hoppade bungyjump för femåringar och Morfar Anders gick vilse. På kvällen var det fest, med inbjudna grannar och löften om skjuts till det vandrarhem som jag och Pelle spenderade våra nätter på, blev det vin och öl samt en rest flaggstång. Nu måste jag väl erkänna att jag fysiskt sett inte var speciellt delaktig i det projektet, men jag hejade och berömde när arbetet var utfört. Resten av helgen spenderade min pappa genom att prata om flaggstången, lyssna på flaggstången och titta på flaggstången.
För övrigt måste jag ge lite creds till alla underbara inredare av vårt lands olika vandrarhem. Antingen så finns det en oskriven regel som säger att alla rum ska se förjävligt skittråkiga ut, eller också så är alla helt enkelt bara dumma i huvudet. Jag skulle inte bli helt förvånad om det sistnämna alternativet var korrekt. Frukta gardinerna!
Annars är skåne väldigt fint, en stor nakdel med landet är dock att det i många fall inte alls går att höra vad dess befolkning säger. Dessutom hatar jag att behöva be människor upprepa sig, eftersom jag själv vet hur enerverande det kan vara. I vilket fall som helst så ledde denna bristande kommunikation till att betalningen och utchecket på kursgård Axona blev så väldigt mycket mer kompicerat än vad det hade behövt att bli. När jag stått där i tio minuter för att försöka förmå receptionisten att ta hela summan på kortet, bad jag en tyst bön om att min kära pappa inte skulla hinna dit innan vi var klara. Han har nämligen en förmåga att se väldigt arg ut, vilket han i och för sig också brukar vara. Att han sen har en riktig stockholmares dialekt och ett röstomfång i klass med Tarja Turunens gör inte saken så värst mycket bättre. Jag tyckte faktiskt om den här väldigt vänliga tjejen, en oerfaren sommarjobbare som trots allt bara gjorde sitt allra bästa och inte allsförtjänade en av Rörströms berömda toppborrar. På väg ut genom dörren mötte jag min solstråle till far, förklarade läget och klev med bestämda steg in i bilen. Ingen skada skedd, uppdraget slutfört.
Vi studsade studsmatte, fångade fjärilar, lekte på filten och åkte traktor. Sen åt vi wook och åkte hem.
Tack för en trevlig helg och må hörbyborna upphöra med sitt volvopimpande!
Jag och Pelle packade in oss i Polon och körde ner till Svensköp, skåne. Där väntade pappa, hans öl, Eva och alla småtjejerna som vi skulle spenadera våra två dagar tillsammans med. Vi var på Degeberga marknad, där köpte jag ett par tofflor och en ljuslykta, hur heta som helst. Doris hoppade bungyjump för femåringar och Morfar Anders gick vilse. På kvällen var det fest, med inbjudna grannar och löften om skjuts till det vandrarhem som jag och Pelle spenderade våra nätter på, blev det vin och öl samt en rest flaggstång. Nu måste jag väl erkänna att jag fysiskt sett inte var speciellt delaktig i det projektet, men jag hejade och berömde när arbetet var utfört. Resten av helgen spenderade min pappa genom att prata om flaggstången, lyssna på flaggstången och titta på flaggstången.
För övrigt måste jag ge lite creds till alla underbara inredare av vårt lands olika vandrarhem. Antingen så finns det en oskriven regel som säger att alla rum ska se förjävligt skittråkiga ut, eller också så är alla helt enkelt bara dumma i huvudet. Jag skulle inte bli helt förvånad om det sistnämna alternativet var korrekt. Frukta gardinerna!
Annars är skåne väldigt fint, en stor nakdel med landet är dock att det i många fall inte alls går att höra vad dess befolkning säger. Dessutom hatar jag att behöva be människor upprepa sig, eftersom jag själv vet hur enerverande det kan vara. I vilket fall som helst så ledde denna bristande kommunikation till att betalningen och utchecket på kursgård Axona blev så väldigt mycket mer kompicerat än vad det hade behövt att bli. När jag stått där i tio minuter för att försöka förmå receptionisten att ta hela summan på kortet, bad jag en tyst bön om att min kära pappa inte skulla hinna dit innan vi var klara. Han har nämligen en förmåga att se väldigt arg ut, vilket han i och för sig också brukar vara. Att han sen har en riktig stockholmares dialekt och ett röstomfång i klass med Tarja Turunens gör inte saken så värst mycket bättre. Jag tyckte faktiskt om den här väldigt vänliga tjejen, en oerfaren sommarjobbare som trots allt bara gjorde sitt allra bästa och inte allsförtjänade en av Rörströms berömda toppborrar. På väg ut genom dörren mötte jag min solstråle till far, förklarade läget och klev med bestämda steg in i bilen. Ingen skada skedd, uppdraget slutfört.
Vi studsade studsmatte, fångade fjärilar, lekte på filten och åkte traktor. Sen åt vi wook och åkte hem.
Tack för en trevlig helg och må hörbyborna upphöra med sitt volvopimpande!
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: