Midsommar, mini-LAN och sluga tapirer.
Efter några om och ganska många men har jag lyckats göra mig en lucka i mitt ack så fullspeckade schema. Livet går fort när man har roligt, dagarna flyter ihop och veckorna passerar. Enligt den svenska folkmunnen, som i regel brukar vara ganska full med skit, var denna helg en helg att fira lite extra mycket. En helg där några extra flaskor skulle tömmas. En helg till att spöa några extra dumjävlar och en helg att slagga på köksgolvet, i alla fall om du frågar Raffe. Midsommar måste ändå vara en av livets stora icke-händelser. Vi blåser upp det i två veckor, super bort den på ett par timmar. Jag tror att det är förväntningarna som är boven i hela dramat. Hoppas inte på någonting, då skiter det sig.
Jag ska inte vara någon ärkepessimist, jag hade faktiskt väldigt roligt på min midsommar. Vi grillade och drack, pratade och spelade. Tre glada själar kom från Norrköping, en ganska så ond själ från Linköping och ett helt gäng exalterade motalabor. Tillsammans utgjorde vi grunden till det som lite längre in på småtimmarna skulle komma att bli ett typexempel av hur en kväll som denna i värsta fall kan sluta, några här och några där.
Singstar dominerade, i kapp med kedjerökandet som till stor del pågick på min balkong hela natten. Vi kom, vi såg och vi somnade. För att ett par minuter efter väckning löpa ner till pizzerian i längtan efter någonting väldigt gott och onyttigt att spendera vår dag ihop med. Världens bästa bakisdag kunde knappast ha blivit bättre, förrän jag insåg att Tv400 faktiskt sände Jerry Springer show-repriser hela dagen. Först då förstod jag att det kanske, trots allt, fanns en gud någonstans. Utan att reflektera över hur det kom sig att man faktiskt kunde vara sådär urbota korkad som amerikanarna på tv, lutade vi oss tillbaka och imponerades över de temperament som hela tiden utvecklade nya hårdragningar eller stolskastningar. JERRY, JERRY, JERRY!
Kvällen blev mysigare än väntat, då Ulle, Oskar, Pelle och jag kom på den otroligt sexiga idéen att dra ihop ett litet LAN. Vi spelade ingen cup, men väldigt många pcw:er. Dessa blev emellertid en aning oseriösa sådär inpå småtimmarna, vilket resulterade i ett hysteriskt fördömmande på min vänstra sida och skrattande snett bakåt.
Man måste älska MC donalds klockan kvart o tolv en kväll som den, då hungern tog över och matbegäret var för starkt. Synd bara att Motala verkligen har anställt den mest värdelösa personalen genom tiderna, och på så sätt lyckas med den stora bedriften att göra en Big Mac på tjugofem minuter.
- "Isvatten tack"
-"Ismaskinen är trasig och vattnet dröjer ungefär nio minuter. Går det bra att vänta lite?"
I söndags bröt vi alla tidigare trender, jag menar alltså de som säger att den sista helgdagen ska fylla funktion som återhämtning efter den hårda helgen. Jag och Pelle tog vår lilla bil till Norrköping, där vi först fikade med världens sötaste mamma och Guy, sedan hämtade upp Anton och Emmi för att sikta in oss på kolmården och dess omtalade djurpark. Fyra biljetter och ett par steg senare insåg hela gänget att hungern låg nära till hands, så nära att det inte fanns någon tid att stanna till vid kängurun som jag så naivt hade sett fram emot. Skolmat för 89 kronor is NOT the shit, men mätt blev man och äventyret kunde fortsätta. Anton insisterade på att det skulle finnas en sengångare någonstans i två av parkens stora träd. Jag betvivlar numer det, med tanke på att vi lade ner hela vår själ i att faktiskt försöka finna den. Emmi hittade en emo-säl, för deprimerad för att ens orka bry sig om mannen av männen som så stolt klubbade ner alla små bäbis-sälarna och förde ett galet oväsen på sin lilla brygga. Pelle var på jakt efter Tapiren, som vid första anblicken inte tycktes finnas till, förrän vi upptäckte dess lömska nos som stack ut bakom ett hörn. HELT omöjlig att fota, men inte så smart som han trodde. Vart han än försökte gömma sig, tog nyfikenheten överhand och smygtittandet blev ett faktum. Försök att smygtitta när du har en jävla näsa som är en femtio centimeter lång, helt och hållet omöjligt.
Kolmårdens senaste nyhet, Tiger World var en grym besvikelse. Jag fick visserligen betrakta dessa fantastiska djur på ett rätt schysst avstånd, men mycket mer än så var det inte. Någon delfin-show blev det heller inte. Vi slog våra kloka huvuden ihop och insåg att vi förmodligen sett den där uppvisningen tillräckligt många gånger i vårt liv för att på ett övertygande sätt verka imponerade längre. Elefanterna blev matade, Zebran var minst sagt redo, Jaken var ett faktum och Gorillorna var helt hysteriska. Vi såg Enzo, den första gorillaungen som någonsin fötts i Sverige. Amagadd va soet han var!
Vi tog oss dessutom in i Tropicarium innan vi åkte hem. Där kunde jag och Emmi spana in en massa häftiga ormar, få hjärtattack av fladdermössen som i vissa ljussken uppenbarade sig samt imponeras av de två jättestora hajarna i ett av deras akvarium. För att inte tala om allt kel kela med den söta lilla apan.
Kvällen avslutade vi på O'learys i Norrköping, där vi åt gott och planerade nästa äventyr. Visionerna om en kryssning uppenbarade sig och ideérna sprudlade. Tack för nya förväntningar!
Tack för en underbar helg!
Ut med det gamla, in med det nya.
Den gamla goda tiden är nu passé. Ack de fina dagar som vi hade ihop, nu får jag fortsätta min vandring allena.
Volvon har gått till försäljning.
Polon har tagit plats i garaget.
Jag måste säga att jag, för att ha en sådan brist på körkort, är suspekt fäst vid våra bilar.
Gamla Bettan var faktiskt en väldigt hederlig bil. Det fanns alltid gått om plats, hon startade jämt och gnällde aldrig på vädret genom att sakta men säkert rasera i rost. Nu står hon oanvänd på garageuppfarten, i väntan på att någon nerpissad volvoraggare från Fornåsa ska komma och hämta henne. Det känns så obehagligt.
Å andra sidan har den nya, hälften så stora, tupperware-blåa bilen tagit 245:ans gamla plats och må hända är hon kanske minst lika pålitlig. 1999-års modell, 9000 körda mil, två tidigare ägare. Dessutom minst lika mycket min som Pelles. Jag gillar den faktiskt, även om jag inte får köra ännu.
Och jag citerar Hans Rörström, även känd som pappa:
- "Pimp my Polo! Nej du tack, att pimpa en polo är som att sminka en gris."
Tackar Pappsen, de där 25 000 kronorna känns genast så mycket mer välspenderade!
I Lördags lyckades vi faktiskt med någonting så fruktansvärt fantastiskt som att spela kubb, tre parti på två timmar. Precis alla sög. FK sög dock mest av alla, han kunde nämligen stoltsera med den stora bedriften att inte ha träffat någonting, icke mänskligt, under hela spelets gång.
Efter det gick vi och hälsade på en papegoja som hette Kaj. Han brukar prata, men vägrade givetvis att yttra ett ord under den timmen som jag stod och glodde på honom. Vilket jag kanske till viss del borde vara glad för, att spöa en papegoja kan omöjligt vara helt enkelt.
Otto somnade, samtidigt som Pelle pratade med honom. Det mest fascinerande i det scenariot var dock att Pelle liksom aldrig verkade förstå att så var fallet, utan fortsatte att babbla med stackars Otto som fortsatte att sova.
Farväl du gamla, nu ses vi aldrig mer!
En nattugglas bekännelser.
Därmed tror jag inte att någonting var menat att hända från början, det var till exempel inte ödet som satte mig framför datorn klockan mitt i natten denna torsdag. Inte heller var det ödet som såg till att ta skolan på allvar och därmed kliva ut med en ganska schysst referens och fina möjligheter. Det var inte ödet som bestämde var jag skulle bo eller hur jag skulle vara. INGA creds till det värdelösa och icke-existerande ödet.
Däremot händer det ofta att jag funderar över vilka valmöjligheter man har haft i livet, och hur de olika besluten man tagit påverkat ens utveckling. Född i Stockholm, uppväxt i Norrköping/Skithålan två mil utanför, förflyttad till Motala och i skrivandets stund - någonstans mellan sinnesförvirring och beslutsångest.
Hur hade mitt liv sett ut om jag valt på ett annat sätt?
Jag har en tendens att drabbas av enorm oro när jag börjar reflektera över det här problemet. Hur mycket jag än anstränger mig så kommer jag nämligen aldrig få några svar på alla dessa frågor. Inte heller vet jag om det hade kunnat bli bättre på något sätt. Jag vet inte om jag höll på att få någonting som jag verkligen ville ha och jag kan inte göra någonting åt det. Att vara oförmögen till påverkan på någonting så viktigt som ens liv är enormt frustrerande. Visst kan jag göra skillnad nu, men då vet jag ju inte vad som hade hänt om jag låtit bli.
Med andra ord är jag körd hur som helst, vilket på ett sätt känns tryggt att veta. Därmed kan jag ju faktiskt lägga prestationsångesten bakom mig och gå vidare med min framtid. Jag önskar åtminstone att jag kunde det. Ibland låtsas jag lite och då brukar det kännas bättre.
Nåväl, det är ju inte direkt så att det enda jag gör om dagarna är att springa runt och grubbla på det här. Jag har tvärt om märkt en tendens till avlägsenhet på sista tiden. Emellertid händer det då och då att hjärnspökena hinner ikapp en och då kan det vara skönt att ha någon att hålla i handen.
Min hand sover just nu, vilket jag förmodligen borde försöka mig på jag också.
Over and Out.
Min stora lillebror
Jag mindes min egen student när jag stod där i förväntan, jag saknade och kom ihåg, men glömde också bort så fort jag fick se min strålande bror kliva ner från trappen. Okej, han var lite bakfull och kanske en aning sliten, men ack så strålande. En hel veckas supande, utan oro för fördömmande blickar och ångestfyllda mornar. Endast ett par gånger i livet upplever du en sådan vecka, för Alexander var det där och då.
Grattis Lillebror, jag är så stolt och glad över att du finns!
För att slippa drabbas av åldersångest och stelkramp begav även jag och mina kära kusiner oss ut på äventyr i en annan del av staden. Petter var inte rädd för att dela med sig av både det ena och det andra, däribland hans lägenhet som vi tacksamt våldgästade.
Några ölspel och en hel del fula smeknamn senare kunde vi med stoltheten i behåll och några promille på köpet rikta in oss på kebaben några kvarter längre bort för att slutligen stupa i säng som de krigare vi varit.
ALDRIG mer gå hem så långt och så sent och ALDRIG mer släppa greppet om min kamera på en fest där Petter och Anton är närvarande. Mitt nya minneskort hatar mig redan.
Den 8:e juni 2007. Min redan så firade lillebror passar på att ha födelsedag och blev därmed hela nitton år gammal. Nitton år, eller tvåhundratjugoåtta månader. Sextusenniohundratrettionnio dagar eller etthundrasextiosextusenfemhundratrettiosex timmar. Niomiljonerniohundranittiotvåtusenetthundrasextio sekunder. - Han har blivit så stor!
Vi bokade bord på en tapasrestaurang i Söderköping för nio personer. Där åt vi och drack emormt gott tillsammans och kvällen blev väldigt lyckad. Alexander drack pepsi och mamma kräktes. Det gjorde nästan mormor också. Inte för att det var äckligt, tvärt om. Kanske helt enkelt för att det var så gott att de råkade äta lite för mycket av det eventuellt en aning misshandlade köttet? Vem vet, oavsett så var det nog endå värdt det. Så gott.
La Uva, eller Ägget som mamma valde att kalla den. - Skills that kills. Jag är stolt.
YLLET HJÄRTA ALLA.
Svenska danskar och fulla fjöl
Inte helt oväntat klarade vi av att konsumera ett par liter sprit när Jojo anlände till Motala. Den dåliga ovanan sitter fortfarande i, tack och lov, vilket gjorde att ännu en lördag passerat fylld av minnesvärda händelser.
Kampen mellan man och kvinna, vanns inte helt oväntat av de segertippade tjejlaget. Ölspelet vanns definitivt inte av något tjejlag, vilket på ett sätt kanske är en vinst i alla fall. Fotbollen vanns av den dansk-kamouflerade svensken, vars agerande resulterade i ett absurt domslut. Frågan om vilken kvinna som var mest lesbisk i hela världen klockan tolv på puben vanns av basisten i det ganska så värdelösa bandet Blowsight och "Vem-blir-mest-utskrattad-av-sin-pojkvän-när-hon-försöker-få-tag-på-en-taxi?" vanns av ingen mindre än mig själv.
När vi kom hem åt vi ostbågar och nudlar och sedan somnade jag.
Det är lustigt vilket dåligt omdöme folk kan få på fyllan. För det måste definitivt ha varit alkoholen som påverkat många av lördagskvällens partypinglor i valet och kvalet om tillräcklig outfit. Jag önskar att jag fått med mig kameran ut, då hade jag utan snack fotograferat dessa olagliga kreationer och delat med mig av de traumatiska fenomenen.
Ful, fulare, fulast. I dag får man tydligen se ut hur som helst.
I Söndags var vi överraskande hurtiga då vi dels utmanade varandra i en hård kamp spelandes minigolf, dels klämde i oss mycket mat och dessutom glass. Jojo vann inte minigolfen. Det gjorde inte jag heller. Otto borde ha kammat hem segern men Pelle dominerade den här gången, grattis och tack för de stöttande orden då jag lyckades med den stora bedriften att slå ner min boll i nästan alla vattenbunkrar på hela banan.
Sommaren var total och helgen mycket lyckad.
<3 Jojo
Trägen vinner!
Jag har alltid haft en väldigt naiv inställning till önskningar. Kanske, om man önskar riktigt mycket, så får man till slut några av sina drömmar uppfyllda? Därför önskade jag ganska mycket när jag var mindre. Jag önskade att alla spindlar skulle dö, att det skulle vara sommar året runt, att min hund skulle slippa bli påkörd av några fler tåg och att min mamma skulle få evigt liv. Ibland önskade jag också att min lillebror på något mystiskt sätt skulle försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Det önskar jag givetvis inte idag, men om ni hade vetat vilket litet snille den retstickan var så skulle ni förstått mitt resonemang.
I nio fall av tio slutade denna intensiva naivitet med en otrolig besvikelse. Jag blev fruktansvärdt förbannad på Gud som lade ner så mycket energi på att försöka få oss människor och stackars barn att tro på honom, bara för att därefter skita i det lilla vi bad honom om. Svikare! Gud var en riktigt svikare.
Kort därefter lade jag ner projektet religion och beslutade mig för att det var ett ämne som absolut inte intresserade mig. Om jag skulle kalla mig någonting, så skulle det vara Ateist. En atesit, Javisst!
Jag var uppenbarligen ovanligt tidig med den vetskapen. Jag minns hur många av mina klasskamrater diskuterade gud och den heliga historien och jag minns det skeptiskta uttrycket i deras ansikten när de frågade mig vad jag trodde. I dag är det ganska vanligt att man inte är religiös, i allafall i vårt fortfarande fria land. Enligt två svenska undersökningar gjorda av SIFO, uppger 28% respektive 31% att de saknar gudstro. Andra undersökningar har emellertid visat på mycket högre siffror, vissa upp till 85% av befolkningen.
Tji fick ni.
De senaste veckorna har jag lagt ner lite tid på att önska fram mina kusiner. Det vill säga de två personerna i hela världen som är precis lika brända som jag. En helg med Jojo och Katta, och du behöver inte träna magen på en vecka. Till min stora förvåning verkar det faktiskt som mina önskningar på något sätt gick fram. På lördag kommer Jojo och hon stannar en hel vecka. Bewere!
Amen.
Trägen vinner!
I nio fall av tio slutade denna intensiva naivitet med en otrolig besvikelse. Jag blev fruktansvärdt förbannad på Gud som lade ner så mycket energi på att försöka få oss människor och stackars barn att tro på honom, bara för att därefter skita i det lilla vi bad honom om. Svikare! Gud var en riktigt svikare.
Kort därefter lade jag ner projektet religion och beslutade mig för att det var ett ämne som absolut inte intresserade mig. Om jag skulle kalla mig någonting, så skulle det vara Ateist. Atesit, Javisst!
Jag var uppenbarligen ovanligt tidig med den vetskapen. Jag minns hur många av mina klasskamrater diskuterade gud och den heliga historien och jag minns det skeptiskta uttrycket i deras ansikten när de frågade mig vad jag trodde. I dag är det ganska vanligt att man inte är religiös, i allafall i vårt fortfarande fria land. Enligt två svenska undersökningar gjorda av SIFO, uppger 28% respektive 31% att de saknar gudstro. Andra undersökningar har emellertid visat på mycket högre siffror, vissa upp till 85% av befolkningen.
Tji fick ni.
De senaste veckorna har jag lagt ner lite tid på att önska fram mina kusiner. Det vill säga de två personerna i hela världen som är precis lika brända som jag. En helg med Jojo och Katta, och du behöver inte träna magen på en vecka. Till min stora förvåning verkar det faktiskt som mina önskningar på något sätt gick fram. På lördag kommer Jojo och hon stannar en hel vecka. Bewere!
Amen.