Min stora lillebror
I helgen var det Helg med stort H! Lillebror sprang ut tillsammans med alla andra lyckliga studenter och mottogs av hela tjocka släkten, som visserligen gått ner några kilo sedan farfar och morfars bortgång, men som endå gjorde sitt allra bästa för att boffa upp sig i folkmassan. Kramkalas, blommor, champange och plakat.
Jag mindes min egen student när jag stod där i förväntan, jag saknade och kom ihåg, men glömde också bort så fort jag fick se min strålande bror kliva ner från trappen. Okej, han var lite bakfull och kanske en aning sliten, men ack så strålande. En hel veckas supande, utan oro för fördömmande blickar och ångestfyllda mornar. Endast ett par gånger i livet upplever du en sådan vecka, för Alexander var det där och då.
Grattis Lillebror, jag är så stolt och glad över att du finns!
För att slippa drabbas av åldersångest och stelkramp begav även jag och mina kära kusiner oss ut på äventyr i en annan del av staden. Petter var inte rädd för att dela med sig av både det ena och det andra, däribland hans lägenhet som vi tacksamt våldgästade.
Några ölspel och en hel del fula smeknamn senare kunde vi med stoltheten i behåll och några promille på köpet rikta in oss på kebaben några kvarter längre bort för att slutligen stupa i säng som de krigare vi varit.
ALDRIG mer gå hem så långt och så sent och ALDRIG mer släppa greppet om min kamera på en fest där Petter och Anton är närvarande. Mitt nya minneskort hatar mig redan.
Den 8:e juni 2007. Min redan så firade lillebror passar på att ha födelsedag och blev därmed hela nitton år gammal. Nitton år, eller tvåhundratjugoåtta månader. Sextusenniohundratrettionnio dagar eller etthundrasextiosextusenfemhundratrettiosex timmar. Niomiljonerniohundranittiotvåtusenetthundrasextio sekunder. - Han har blivit så stor!
Vi bokade bord på en tapasrestaurang i Söderköping för nio personer. Där åt vi och drack emormt gott tillsammans och kvällen blev väldigt lyckad. Alexander drack pepsi och mamma kräktes. Det gjorde nästan mormor också. Inte för att det var äckligt, tvärt om. Kanske helt enkelt för att det var så gott att de råkade äta lite för mycket av det eventuellt en aning misshandlade köttet? Vem vet, oavsett så var det nog endå värdt det. Så gott.
La Uva, eller Ägget som mamma valde att kalla den. - Skills that kills. Jag är stolt.
YLLET HJÄRTA ALLA.
Jag mindes min egen student när jag stod där i förväntan, jag saknade och kom ihåg, men glömde också bort så fort jag fick se min strålande bror kliva ner från trappen. Okej, han var lite bakfull och kanske en aning sliten, men ack så strålande. En hel veckas supande, utan oro för fördömmande blickar och ångestfyllda mornar. Endast ett par gånger i livet upplever du en sådan vecka, för Alexander var det där och då.
Grattis Lillebror, jag är så stolt och glad över att du finns!
För att slippa drabbas av åldersångest och stelkramp begav även jag och mina kära kusiner oss ut på äventyr i en annan del av staden. Petter var inte rädd för att dela med sig av både det ena och det andra, däribland hans lägenhet som vi tacksamt våldgästade.
Några ölspel och en hel del fula smeknamn senare kunde vi med stoltheten i behåll och några promille på köpet rikta in oss på kebaben några kvarter längre bort för att slutligen stupa i säng som de krigare vi varit.
ALDRIG mer gå hem så långt och så sent och ALDRIG mer släppa greppet om min kamera på en fest där Petter och Anton är närvarande. Mitt nya minneskort hatar mig redan.
<3
Den 8:e juni 2007. Min redan så firade lillebror passar på att ha födelsedag och blev därmed hela nitton år gammal. Nitton år, eller tvåhundratjugoåtta månader. Sextusenniohundratrettionnio dagar eller etthundrasextiosextusenfemhundratrettiosex timmar. Niomiljonerniohundranittiotvåtusenetthundrasextio sekunder. - Han har blivit så stor!
Vi bokade bord på en tapasrestaurang i Söderköping för nio personer. Där åt vi och drack emormt gott tillsammans och kvällen blev väldigt lyckad. Alexander drack pepsi och mamma kräktes. Det gjorde nästan mormor också. Inte för att det var äckligt, tvärt om. Kanske helt enkelt för att det var så gott att de råkade äta lite för mycket av det eventuellt en aning misshandlade köttet? Vem vet, oavsett så var det nog endå värdt det. Så gott.
La Uva, eller Ägget som mamma valde att kalla den. - Skills that kills. Jag är stolt.
YLLET HJÄRTA ALLA.
Kommentarer
Postat av: JoJo
OMG! It's the finger. pax att hälsa på dig mer i sommar <3
Postat av: Lovisa
The return of the finger. Katta är en riktig otäcking! JA JA JA! Kom hit nu på en gång tack.
Postat av: Petter
Vaaad? (a) Tycker du inte jag är en alldeles förträfflig fotograf?
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: