Yllet

Den gamla goda tiden är nu passé. Ack de fina dagar som vi hade ihop, nu får jag fortsätta min vandring allena.
Volvon har gått till försäljning.
Polon har tagit plats i garaget.

Jag måste säga att jag, för att ha en sådan brist på körkort, är suspekt fäst vid våra bilar.
Gamla Bettan var faktiskt en väldigt hederlig bil. Det fanns alltid gått om plats, hon startade jämt och gnällde aldrig på vädret genom att sakta men säkert rasera i rost. Nu står hon oanvänd på garageuppfarten, i väntan på att någon nerpissad volvoraggare från Fornåsa ska komma och hämta henne. Det känns så obehagligt.

Å andra sidan har den nya, hälften så stora, tupperware-blåa bilen tagit 245:ans gamla plats och må hända är hon kanske minst lika pålitlig. 1999-års modell, 9000 körda mil, två tidigare ägare. Dessutom minst lika mycket min som Pelles. Jag gillar den faktiskt, även om jag inte får köra ännu.

Och jag citerar Hans Rörström, även känd som pappa:
- "Pimp my Polo! Nej du tack, att pimpa en polo är som att sminka en gris."
Tackar Pappsen, de där 25 000 kronorna känns genast så mycket mer välspenderade!

I Lördags lyckades vi faktiskt med någonting så fruktansvärt fantastiskt som att spela kubb, tre parti på två timmar. Precis alla sög. FK sög dock mest av alla, han kunde nämligen stoltsera med den stora bedriften att inte ha träffat någonting, icke mänskligt, under hela spelets gång.

Efter det gick vi och hälsade på en papegoja som hette Kaj. Han brukar prata, men vägrade givetvis att yttra ett ord under den timmen som jag stod och glodde på honom. Vilket jag kanske till viss del borde vara glad för, att spöa en papegoja kan omöjligt vara helt enkelt.

Otto somnade, samtidigt som Pelle pratade med honom. Det mest fascinerande i det scenariot var dock att Pelle liksom aldrig verkade förstå att så var fallet, utan fortsatte att babbla med stackars Otto som fortsatte att sova.


Farväl du gamla, nu ses vi aldrig mer!