Fel bil på rätt sida vägen
Notera att jag aldrig brukar vara kreativ innnan klockan nio i vanliga fall. Må hända spårar därmed detta inlägg ur en aning. Det vet vi inte ännu, inte förrän vi pinat oss igenom hela texten kan vi avgöra huruvida det var värdt det eller inte. Det jobbiga är ju att då är det ju försent i vilket fall. Jag menar har du redan läst texten så kan du ju inte dissa den, eller ja jo du kan ju smutskasta den i efterhand. Men du kan ju inte välja att lägga de där tio minutrarna på någonting annat i stället, efter det att du redan gått igenom den. Det är ganska synd, för det finns faktiskt få saker här i livet som kan irritera mig så mycket som en dåligt skriven text eller en skitkass bok. Jag blir verkligen förbannad när jag börjar inse att författaren försökt så hårt att det bara blir ett löjligt ordbajasande utan varken mål eller mening.
LÄS ALDRIG SJUTTON! Den boken villa jag verkligen göra illa, kissa på och bränna upp.
Igår övningskörde jag som en galning. Ge mig det där förbannade körkortet NU så jag slipper drömma ångestladdade drömmar om min uppkörning. Jag skulle sätta min hatt, om jag hade någon, på att det blir en riktigt liten sötnos som sitter bredvid mig i passagerarsätet den där förmiddagen. En sådan där ostimulerad surgubbe vars enda mål med arbetet är skadeglädje. En sådan där som drar ut mig till trehundraelva järnvägsspår för att granska min uppmärksamhet riktigt noga. Åt fanders med vägverket! Jag kan köra bil, ge mig kortet.
För övrigt är jag enormt sugen på ett ordentligt LAN. Det planerade eventen Wonderbase lade ju som bekant ner sin verksamhet och ställde in, så mycket för ingenting.
Dreamhack har blivit så mycket mer än en datorfestival. Jag får nästan kväljningar när jag tänker på det. Jag har varit där tre gånger nu, visserligen aldrig lagt ut några pengar på det, men likväl tid och engagemang. Den går fetbort i år mina vänner. Nej det är nog lika bra att stanna hemma, min allergi mot CouterStrike-spelande tjejer har hur som helst börjat blomma ut och det vore synd att åsamka sig själv några bistående symptom.
Så mycket mer än bara bara.
Tre generationer av kärlek och gras.
Familjen är det käraste du har.
Ta hand om den.
När jag var liten fick jag allt som oftat höra hur lik jag var min mamma, främst till utseende men också till personlighet. Då tyckte jag att tanken var bisarr, hur mycket vi än jämförde i spegeln kunde jag inte hitta någon gemensam nämnare alls. Jag förstod inte då, det jag förstår nu. Men jag är tacksam för den liknalsen, hundra och åter hundra gånger om.
Att ha en förebild är nog i regel ganska vettigt. Har man ingen konkret förebild så söker man ofta en, och även om man inte tror att man hittat någon så har man oftast det i alla fall. Det hände att jag funderade över det där med idoler, som man kallade det då. Jag var inte riktigt säker på hur en bra förbild verkligen skulle vara men jag misstänkte att det borde bli någon i stil med madonna eller sporty spice. Några år äldre och en aning visare började jag dock förstå att man inte alltid behövde leta så särskildt länge för att hitta en förebild. Min hade funnits där hela tiden, precis bredvid mig i mitt liv.
I helgen har jag varit hemma, det heter ju faktiskt fortfarande så, även om man inte längre bor där. Jag spenderade en mysig lördagskväll ihop med min älskade mamma, mormor och Guy, som jag förövrigt inte hittat någon passande benämning åt ännu. Låtsaspappa låter så himla löjligt, styvpappa låter hemskt. Plastpappa är en otrolig underdrift och därmed har det bara blivit Guy.
Vi åt och drack gott, vi såg på film och pratade mycket. Vi var där tillsammans och bara det gjorde kvällen så speciell.
På Söndagen packade vi in oss i bilen, målet var Motala men första stoppet blev Linköping. Till Guys stora fasa promenerade tre målinriktade Lannerstedtare, även om jag inte heter det så är jag med största säkerhet en, mot IKEA där vi hittade allt utom just det jag kom dit för. Efter en massa köttbullar och avslagen Coca Cola var vi snart åter på vägen igen och det dröjde inte länge innan jag kunde öppna vår dörr och introducera familjen för vår nyrenoverade lägenhet. Till stor belåtenhet haglade komplimangerna och uppdraget var slutfört.
Det var bara synd att ni åkte igen, för ni lämnade ett så uppenbart tomrum.
Tack för en mysig helg!
Sex and the Pity.
I det här inlägget kommer jag att erkänna någonting som jag aldrig trodde att jag skulle. Jag kommer att medge det som sagts så många gånger förut och jag kommer att hålla med de som tidigare ansetts mansgrisiga.
Kvinnor är det svagare könet.
...Kvinnor har en förmåga att sympatisera med sina partners i de mest bisarra situationer. Det finns liksom nästan alltid en ursäkt för hans beteende och oftast är det ditt fel, på ett eller annat sätt.
- "Han är ju så stressad på jobbet just nu, och så har han mig som tjatar på honom det första jag gör när vi ses."
Snark.
Du själv då? Det är väl inte precis som att du ligger hemma på sofflocket hela dagarna för att exakt klockan kvart över fem omotiverat attackera den första personen som stiger in genom dörren?
- "Jag borde inte ha köpt den där klänningen, vi har ju inte så mycket pengar."
Nej, nej och nej.
Notera ordet VI, vi har inte så mycket pengar. Det är dina pengar också och du behövde kanske ha den där klänningen, du behövde kanske belöna eller förgylla din tillvaro en smula.
- "Han har ju precis gått igenom en svår period och trots att han försöker så är jag aldrig nöjd."
Ah givetvis.
Hans svåra period slutade för ett halvår sedan och hans försök består av ett halvhjärtat initiativ till lugn hemmakväll, i första hand på grund av att han inte orkar hitta på någonting.
Trots vetskapen så fortsätter vi att resonera i dessa banor. Män är i regel allt för okomplicerade och har heller inget behov av att reflektera över allting. Jag har väninnor som på de mest fascinerande vis lyckats gräva ner sig i icke-existerande problem, bara för att allting ska fördjupas och analyseras.
Så vad lär vi oss då av denna vetskap? Förmodligen ingenting alls. Jag misstänker att det ligger i kvinnans natur att vara finkänslig och omtänksam, medan män har andra hormoner att ta hänsyn till.
Så, medan jag går tillbaka till min smått hysteriska tillvaro kan ni väl vara bussiga och låta bli att dra förhastade slutsatser? Jag älskar min pojkvän och större delen av min bekantskapskrets består av det motsatta könet. Killar är fantastiska på många sätt och vis, det är bara systemet som inte är riktigt rättvist uppbyggt.
So long Hubble!
Vad Jobb(igt) !
Jag ponerar att adjektivet uppstod efter det att människan började förstå vilken innebörd verbet verkligen hade. Emellertid måste jag ta ett litet avstånd från det uppenbara sambandet mellan dessa två. Jag menar hur ofta är det verkligen jobbigt att vara på jobbet? När är det egentligen särskildt ansträngande att arbeta?
Jag skulle kunna godta det hela om situationen hade varit annorlunda. Jag förstår faktiskt att det var lite småkämpigt att ta sig upp ur sängen när man i det Romerska Riket, ett par år före kristus, inte hade annat än gruvarbete, sexuellt utnyttjande och en hel del stryk att se fram emot på sin arbetsdag. Jag kan tänka mig att det var lite jobbigt att som muslimsk kvinna vakna upp inför en ny vardag i början av 1900-talet, bara för att bli bespottad och utnyttjad av sina "arbetskamrater".
Men jag menar idag? Vi? Vad är det som är så jävla jobbigt?
Näääe.
Ingen ursäkt känns riktigt tillfredställande när man väljer att se lite djupare på problemet. Det är inte jobbigt att jobba. Det är bara vi människor som är så in i helvete lata. Jag trivs till och med på mitt jobb, jag trivs som fisken i vattnet och ändå, ändå överväger jag alternativen i min varma säng på morgonen.
Ren och skär lathet. Människan har blivit förslappad. Vi behöver inte oroa oss.
Det vi inte gör, gör någon annan.
Nu är jag nästan så upprörd att jag måste sätta på en kent-skiva och skära mig själv i armarna. Dessvärre äger jag inte något album från sveriges mest överskattade skitband, vilket komplicerar saker och ting en smula. En annan poäng kan ju vara att jag faktiskt är på jobbet, vilket också skulle kunna försvåra en sådan grej en aning.
Med risk för att låta lite skitnödig, ta vad du får och gör det bästa av det. Ingen börjar på toppen och du kan aldrig födas fullärd.
Notera att jag är ett undantag.
Jag hade varit Pluskvamperfekt...
Korvgubbe.
Jag visste att det var mitt kall, och nu är det bevisat. Jag måste bara bestämma mig för placering och strategi. Underskatta aldrig konsten att korva. Det finns mycket tanke och känsla bakom korvgubbens alla trix. Jag har observerat.
Om jag inte blir korvgubbe så vill jag åtminstone bli en sån där som gör skumgummit i kyrkbänkarna. Så att det blir mjukt och skönt för alla troende sektmedlemmar när de ska sitta och krampa under sina gudstjänster. Tänk att kunna slinka förbi mellan bänkraderna, klappa lilla pappsen på axeln och förklara att de här bänkarna, de har jag gjort. Nu skulle det ju visserligen resultera i ett evigt babblande om det fina smidet och handarbetet kring trädetaljerna, varpå jag skulle behöva förklara att jag egentligen bara tillverkade skumgummit i sittdynan.
Nej, egentligen kanske det inte var en sådär väldigt lysande ide.
Man kan ju jobba med så många olika saker nu för tiden. Allting, ja precis just allting runt omkring oss tillverkas, omhändertas eller underhållas av arbetande människor.
Vem vill du bli?
Det finns faktiskt en ganska så stor chans att jag redan har världens bästa jobb. Som den sanna geek jag är passar IT-support och nätverksteknik mig som handen i handsken och jag är så tillfreds.
Jag må vara långt ifrån felfri, men mycket tyder på att jag kravlar i rätt riktning.