Vad Jobb(igt) !
Jag undrar vilket ord som kom först, jobb eller jobbigt.
Jag ponerar att adjektivet uppstod efter det att människan började förstå vilken innebörd verbet verkligen hade. Emellertid måste jag ta ett litet avstånd från det uppenbara sambandet mellan dessa två. Jag menar hur ofta är det verkligen jobbigt att vara på jobbet? När är det egentligen särskildt ansträngande att arbeta?
Jag skulle kunna godta det hela om situationen hade varit annorlunda. Jag förstår faktiskt att det var lite småkämpigt att ta sig upp ur sängen när man i det Romerska Riket, ett par år före kristus, inte hade annat än gruvarbete, sexuellt utnyttjande och en hel del stryk att se fram emot på sin arbetsdag. Jag kan tänka mig att det var lite jobbigt att som muslimsk kvinna vakna upp inför en ny vardag i början av 1900-talet, bara för att bli bespottad och utnyttjad av sina "arbetskamrater".
Men jag menar idag? Vi? Vad är det som är så jävla jobbigt?
Näääe.
Ingen ursäkt känns riktigt tillfredställande när man väljer att se lite djupare på problemet. Det är inte jobbigt att jobba. Det är bara vi människor som är så in i helvete lata. Jag trivs till och med på mitt jobb, jag trivs som fisken i vattnet och ändå, ändå överväger jag alternativen i min varma säng på morgonen.
Ren och skär lathet. Människan har blivit förslappad. Vi behöver inte oroa oss.
Det vi inte gör, gör någon annan.
Nu är jag nästan så upprörd att jag måste sätta på en kent-skiva och skära mig själv i armarna. Dessvärre äger jag inte något album från sveriges mest överskattade skitband, vilket komplicerar saker och ting en smula. En annan poäng kan ju vara att jag faktiskt är på jobbet, vilket också skulle kunna försvåra en sådan grej en aning.
Med risk för att låta lite skitnödig, ta vad du får och gör det bästa av det. Ingen börjar på toppen och du kan aldrig födas fullärd.
Notera att jag är ett undantag.
Jag ponerar att adjektivet uppstod efter det att människan började förstå vilken innebörd verbet verkligen hade. Emellertid måste jag ta ett litet avstånd från det uppenbara sambandet mellan dessa två. Jag menar hur ofta är det verkligen jobbigt att vara på jobbet? När är det egentligen särskildt ansträngande att arbeta?
Jag skulle kunna godta det hela om situationen hade varit annorlunda. Jag förstår faktiskt att det var lite småkämpigt att ta sig upp ur sängen när man i det Romerska Riket, ett par år före kristus, inte hade annat än gruvarbete, sexuellt utnyttjande och en hel del stryk att se fram emot på sin arbetsdag. Jag kan tänka mig att det var lite jobbigt att som muslimsk kvinna vakna upp inför en ny vardag i början av 1900-talet, bara för att bli bespottad och utnyttjad av sina "arbetskamrater".
Men jag menar idag? Vi? Vad är det som är så jävla jobbigt?
Näääe.
Ingen ursäkt känns riktigt tillfredställande när man väljer att se lite djupare på problemet. Det är inte jobbigt att jobba. Det är bara vi människor som är så in i helvete lata. Jag trivs till och med på mitt jobb, jag trivs som fisken i vattnet och ändå, ändå överväger jag alternativen i min varma säng på morgonen.
Ren och skär lathet. Människan har blivit förslappad. Vi behöver inte oroa oss.
Det vi inte gör, gör någon annan.
Nu är jag nästan så upprörd att jag måste sätta på en kent-skiva och skära mig själv i armarna. Dessvärre äger jag inte något album från sveriges mest överskattade skitband, vilket komplicerar saker och ting en smula. En annan poäng kan ju vara att jag faktiskt är på jobbet, vilket också skulle kunna försvåra en sådan grej en aning.
Med risk för att låta lite skitnödig, ta vad du får och gör det bästa av det. Ingen börjar på toppen och du kan aldrig födas fullärd.
Notera att jag är ett undantag.
Kommentarer
Postat av: Daniel
Jag är inte lat, jag är bekväm. ok, kanske lite lat... men vad fan, om alla gick runt och var hurtiga skulle det inte finnas några tjockisar kvar och det vore synd och skam tycker jag!
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: