Yllet

En påminnelse till alla geeks, glöm inte att hålla koll på Rakakas livestream från Dreamhack. Pågår just nu och går att hitta här.

Just nu spelas matchen mellan SK och Roccat. Check it out!

Swan Room påminner lite om Gateway 2, i alla fall så långt som till metod och tankesätt. I veckans skitspel vaknar du upp i ett låst rum utan fönster eller andra utgångar. Din uppgift är att genom de tillgängliga föremålen hitta en lösning och ta dig ut därifrån. Föremålen är många gånger väl dolda och det händer att man får leta både två och tre gånger på samma ställe för att lyckas klicka in den punkt som döljer dina hjälpmedel. I flera fall får du kombinera de objekt du har för att hitta lösningen på något problem, vilket inte är helt logiskt alla gånger. Mitt direkta tips är utan tvekan att ha mycket tålamod. Spelet är ganska schysst, även om det enligt min mening är sjukt svårt.

Vanligtvis brukar jag aldrig vara en av dem som varje år drabbas av influensa och magsjuka. Dessvärre verkar det nu som att mitt immunförsvar lämnat mig i sticket, jag har migrän och en envis feber. Egentligen är det inte sjukdomen som är problemet i sig, det är bara så hopplöst långtråkigt att vara sjuk. Rastlösheten är outhärdlig.

Jag har läst ut min bok, den var bra men lite för kort imo.
Jag har gått igenom alla våra TV-kanaler ett antal gånger utan att hitta någonting av värde, rätt otroligt tbh.
Jag har sovit, tiden går fortare men det är tyvärr omöjligt att sysselsätta hela sin dag med sömn.
Jag har börjat om på min Sex and the city-box, galet att serien är lika bra fast det är tredje gången man ser den.
Jag har spelat TV-spel, fungerade i ungefär 5 minuter sen blev jag illamående.

Nu återstår ingenting och jag får helt enkelt bara forstätta att vara sjuk.

Life smiles @ me atm. ^^

Alltså, jag bara undrar. Är det konstigt att man _hatar_ Facebook eller?



Vilken hysterisk jävla community. Jag blir helt matt bara av att logga in på sidan och mötas av alla trehundrafyrtioelva nya notifications. Hur orkade man ens komma på alla dessa meningslösa funktioner?

Och, vem orkar sitta och spamma mig med förfrågningar om idiot-requests och äckel-inventations. På allmän begärna av ingen mindre än mig själv råder jag er alla att passa er när det gäller den här typen av trackasserier. Jag blacklistar er inte bara online utan även IRL.

Kan för övrigt passa på att meddela mina kära vänner om ett det inte är någon idé att ni på något vis försöker kontakta med mig via dödens community igen, insåg att jag hade ett par olästa mail i min fula brevlåda. Jag kollar den nämligen aldrig vilket gör hela ansträngningen totalt meningslös.



Jag trodde Lunarstorm var skit men Facebook har utav tvekan slagit ut det nu för tiden totalt ofarliga fjortiscommunityt.

Utan att låta som en gammal 21-årig stofil skulle jag vilja lägga fram ett påpekande angående skillnaden mellan då och nu. Faktum är att det har hänt en hel del i dagens samhälle under min livstid. Jag ser markanta skillnader mellan min och deras barndom, sättet de klär sig på, sättet de för sig på, sättet de rör sig på, sätter man STÖR sig på. Jag kan inte låta bli att irritera mig på det faktum att tjejen i leggings, små shorts, en midjejacka och sminkade ögon är blott nio år, vem fan är hennes mamma och vad vill hon egentligen? Tar man inte samma ansvar för sina barn idag som man gjorde då, eller har man helt enkelt bara utvecklat en dummare generation? Jag såg allt att hon frös där hon sprang mot skolan, försenad av en anledning som jag inte vet någonting om. Var frisyren sned, kinderna bleka, kläderna fula eller mamma missnöjd? Var det därför den nio-åriga flickan fick springa till skolan i sina små shorts denna kalla Tisdag-morgon?

Jag förstår inte riktigt vad som har hänt...

När jag var tolv år gammal kunde min mamma fortfarande köpa kläder åt mig. Anledningen till detta var kort och gott att jag faktiskt inte alls brydde mig om hur jag såg ut då. Jag hade viktigare saker att fundera över, snöbollskrigen, kurragömman, fotbollsturneringarna och mattematiken som aldrig någonsin varit mitt starkaste ämne. Trots detta har jag enligt egen uppfattning en åsikt som bygger på att jag och de mina växte upp alldeles för fort. Med den vetskapen kan jag bara vända mig till nutidens barn och ställa mig frågan, varför? Varför ser vår tids elva- och tolvåringar ut som gymnasieelver med sitt smink, sina stoppade underkläder, sina attityder och sitt inpräntade beteende? Man har en sådan kort tid på sig att vara barn, att ha den mest bekymmerslösa tiden i sitt liv, att villkorslöst leva i nuet och bara vara. Ska man slänga bort den friheten på någonting så urbota korkat som dumma ideal och önskan om bekräftelse?

Varför tar inte föräldrarna större ansvar för sina barn? Vilka signaler tror du att man sänder till sin dotter om man uppmuntrar henna att genom ytliga detaljer tillfredställa alla behov? Hur tror du att det kommer att påverka hennes vuxna liv och avgörande värderingar i framtiden? hur blev det såhär och varför hjälper man inte till!

Barn måste få vara barn, annars kommer de aldrig någonsin att bli riktigt vuxna.
Den dagen som jag står där med egna barn tänker jag ta mitt ansvar och se till att de får upplevas alla stunder på sina olika sätt. Ingenting ska någonsin få ta ifrån dem det kanske viktigaste de har, sin barndom och grunden för resten av deras liv.

Om det finns en dag i veckan som jag verkligen avskyr så är det Tisdagar. Det är utan tvekan den av våra sju dagar som jag anser mest meningslös. Det är inte precis början på en ny vecka men det är fortfarande långt kvar till helgen. Måndagar suger ju givetvis rätt fett de också, men inte riktigt på samma sätt. Jag är så uppgiven på måndagar, allting känns sjukt omotiverande. Dessutom brukar allting gå åt helvete den första dagen i veckan. I morse slog jag nästan ihjäl mig påväg till jobbet. Min nya och sunda livsstil, den som innebär trettio minuters promenad till jobbet och fyrtio minuters promenad hem ( jävla uppförsbacke ), blir enormt motarbetad av vårt fantastiska väder. Snön är så jäkla sneaky också, man ser liksom inte var man sätter fötterna men inser ganska snart att man borde valt en bättre punkt , paniken ger dig en föraning om att du snart ligger på backen. Morgonens promenad var helt enkelt livsfarlig och nu känner jag mig väldigt skeptisk till huruvida jag ska fortsätta min vandring eller ej.

Jag gjorde för övrigt årets snilledrag i fredags då jag efter jobbet köpte med mig Super Mario Galaxy och en vinare hem. Satt som fastklistrad vid mitt Wii tills Xenia började härja om cup-mix. Jag offrade mig för laget och därmed var det mest Counter-Strike som upptog min tid den natten. Kul som satan, även om cpl_mill suger röv.

I Norrköping besökte jag och Pelle MediaMarkt. Jag höll på att börja gråta för att jag inte fick ALLT i butiken och blev sedan ännu mer ledsen när jag insåg att personalen var sjukligt inkompetent.

Jag: "Ursäkta, vad tar ni för PSP Slim?"
Han: "Euhmmm..."
Jag: "Playstation Portable alltså."
Han: "Euhmmm?"
Jag: "JA, DEN DÄR!" (Pekar)
Han: "Jasså en sådan. Jag vet faktiskt inte."
På hans namnbricka stod det Peter, software och spel. Tro mig när jag säger att jag övervägde alternativet våld.

På kvällen var det dock fest! Hos Anton och Emmi samlades gänget och kvällen var verkligen rolig. Mariestad gick ner lätt och rätt som det var hade man dessutom en klockren fylla att spela på. Kicker blev ägd av undertecknad då jag dominerade på arga leken men inte han. Emmi gav bort en jättefin skjorta, vi spelade Musik-TP och värdarnas väldigt svenska men trots detta brytande grannar kom upp för att leka Allan ett litet tag. Man åt ganska mycket nudlar, fotograferade en del, spelade TV-spel, snackade skit och sysselsatte sig efter pådrag från mig med den otroligt intellektuella leken "Vad skulle du helst göra". Av någon anledning kom man på att det var hysteriskt roligt att börja kalla mig för Finspångsbo, någonting som jag dumt nog nappade på och efter ett tag lackade över, om än mest på skoj. När natten började bli morgon begav vi oss hemmåt. Trötta som få men glada i hågen föll vi i säng och deckade omedelbart.




I Söndags var vi dels hemma hos mormor, men också på CityGross för att inhandla det som så länge saknats i vårt skafferi. Jag har fått nojja på frukt och ställt in mig på att bara handla ekologiskt i och med att jag inte vill dö av förgiftning om ett par år. Mamma var fashinerad av utbudet och fastnade givetvis vid de utlänska varorna. Pelle svor på sin grav att han aldrig mer skulle åka och storhandla ihop med superkombon - mamma och mig, medan Guy ringde för att påminna oss om den enda grej som vi sedan faktiskt glömde. Skills!

Helgen var gudomligt gudomlig.
Repeat plz.

Detta är besynnerligt med tanke på att jag inte delar IP med någon annan än Pelle och att han i sin tur inte ens har något konto. Det skulle i värsta fall kunna vara så att chefen haxat ett konto från jobbet och börjat spamma en massa snusk i alla forumtrådar @ FB. Emellertid känns det ganska osannolikt.

Alltså, BANNEN ÄR JÄVLIGT PERSONLIG OCH VI HATAR DIG! Det är precis vad det borde stå. Man ska vara ärlig och rak, jag kan ta det. Jag kan ta att FB hatar mig. Jag kan ta att världen emot mig denna enormt frustrerande fredag.

Over and out / EMO.

Vi bombarderas dagligen av nya titlar, en massa recensioner, olika reklamkampanjer och otoligt mycket nyheter om videospel av dess olika slag. Alla har vi våra personliga favoriter, men oavsett vad varje enskild individ tycker baseras de offentliga resultaten på expertutlåtande och försäljningssiffror. Senaste nytt bekräftar något otippat att det i dagsläget är Nintendo Wii som står för världens bästa spel. Super Mario Galaxy såldes i över 500 000 exemplar under sin första försäljningsvecka i USA och har på samma sätt satt rekor i England.

"Super Mario Galaxy had the strongest one-week debut of any Wii game to date and has also become the best-selling Mario title ever in its first week, with US sales of more than 500,000, based on internal sales figures."
- George Harrison, Nintendo of America's senior vice president of marketing.

Recensions-statistik från Gamerankings.com visar att Super Mario Galaxy har det högsta medelbetyget av alla släppta titlar någonsin, 97.9 procent. Med dessa siffror slår spelet ut titlar som The Legend of Zelda: Ocarina of Time (97.6 procent), Metroid Prime (96.3 procent), The Orange Box (96.2 procent), Resident Evil 4 (95.8 procent) and Super Mario 64 (95.7 procent). Notera att tre av de uppräknade spelen också är Nintendos utgåvor. Som om inte detta vore nog har Super Mario Galaxy dessutom fått det prestigfyllda betyget 10/10 av den respekterade speltidningen Edge, en score som väldigt få spel fått genom tidningens historia.

Enligt dessa siffror räknar man nu med att Nintendos poulära maskot kommer att driva försäljningen av Super Mario Galaxy till över 200 miljoner människor världen över.

Med detta sagt kanska det är dags att damma av min Nintendo Wii-konsol och börja gibba igen. Eller vad säger du Abby?!

Ibland, när jag har tråkigt eller är lite nere, brukar jag besöka någon av tidigare nämna bloggar för att få mig en inblick i hur pass mycket mer patetsikt andra människors liv kan vara. Eventuellt bara för att det är uppiggande att läsa om andras dumhet. I morse stötte jag på ett typsikt fall, ni vet ett sådant där som man egentligen vill kommentera sönder men inte gör för att det är för pinsamt att offentligt gå ut med att man faktiskt läser bloggen. Dessvärre måste jag nog ta det nu, det är liksom lite för bra för att egentligen vara sant.


Vilken jävla jubelidioti.
Jag vet faktiskt inte ens hur jag ska tackla den där. Går det att skriva en sådan smörja och sedan faktiskt stå för det? BlondinBella generaliserar galet och fördommarna bara haglar. Stackars dumma flicka.

Btw, tro mig när jag säger att särskrivningarna inte gör saken det minsta mycket bättre.

Som jag tidigare påpekat finns det få ställen där man kan bli så frustrerad som i bilen. Jag är fullt medveten om att alla människor har olika uppfattningar om vad som är rimligt och mindre rimligt vad gäller bilkörning och medvetenhet på gatorna. Emellertid finns det ett par aspekter som jag inte riktigt kunnat acceptera eller låtit komma undan på grund av den simpla anledningen.

Alltså.

Undantag nr 1 - Människor som kör för sakta.

Jag har en viss förståelse för människor som kör för fort, jag menar vi lever i en stressig värld och man har alltid bråttom någonstans. Att tänja lite på gränserna åt det hållet är därmed helt okej. Det är när man börjar tänja åt andra hållet som man kan bli helt skogstokig. Bara för att Alfred, 83-årig gubbe med keps, känner för att fortsätta att köra i 70 km/h trots att skyltarna visar 90, innebär inte det att han utan vidare kan göra så. Dels så retar det gallfeber på bakomvarande bilister som faktiskt ska någonstans och inte bara är ute och kör för att de inte har någonting bättre för sig och dels bidrar denna defekt till mindre säkra omkörningar - fler olyckor och mer avgasutsläpp.

Kontenta: Alfred dödar människor och miljön med sin fasa för gasen.


Undantag nr 2 - Människor som inte kan hålla EN jävla hastighet.

Ni vet när man ligger bakom någon som kör precis lite för långsamt. Du funderar över om du borde köra om och beslutar dig för att du helt enkelt inte orkar ligga bakom idioten längre. Precis när du är på väg in i omkörningen upptäcker du att personen i fråga ökar farten markant och antar således att du likväl kan ligga kvar bakom den paranoida jäveln i stället. Dessvärre sänker han snart farten igen och du hamnar i ett döläge som är så sjukt frustrerande att hälften vore nog. Du tar din sista utväg, upp i 180 km/h, kör om fort som fan, ligger kvar i 180 km/h tills den dumma jäveln inte längre syns i backspegeln och återgår därefter till det mer normala tempot i lugn och ro. Med lite otur väntar Polisen bakom någon av vägens krön precis under omkörningen och du har därmed förlorat bigtime.

Kontenta: Idioten snor inte bara din tid utan även ditt körkort. Han är förmodligen mentalt efterbliven.


Undantag nr 3 - Lastbilar som kör om andra lastbilar.

När du legat bakom aset i 3 mil och äntligen kommer fram till en sträcka där det är fritt fram att köra om girar jätten ut i vänsterfilen, framför dig för att köra om det andra aset. Det innebär inte bara att du missar din chans och får vänta ytterligare 3 mil innan du kan köra om dem, det innebär också att du blir galet förbannad och svär så mycket att du nästan kör av vägen och kanske i värsta fall drar med dig någon mer i fallet.

Kontenta: Aset är potentiell massmördare och lider av för stort ego.


Undantag nr 4 - Bussar som tror dom äger vägen.

Det jobbigaste jag vet är när man hamnar öga mot öga med en busshållplats där parkerad buss står redo för avstigning. I regelboken står det att du inom tätbebott område alltid ska lämna företräde till bussen om den skulle önska köra ut ur fickan och vidare mot nästa busshållplats. Du behöver dock inte överdriva detta genom att stanna upp och avvakta signal, bygga upp bilköer och bli ihjältutad, utan kan alltså passera bussen om du misstänker att den lär stå kvar en stund till. Nu till den stora frågan, hur fan vet du det? Majoriteten av alla idiotiska busschaufförer har ju uppenbarligen ingen aning om var blinkers sitter och om de har det så använder dom den först efter det att de börjat köra ut. Skulle det råka vara så att du i all välmening försökt passera bussen i samma tillfälle som denna önskar köra ut så är du körd. Bussen är störst och går alltså alltid först.

Kontenta: Bussen dödar människor i båda körfält samtidigt då dessa måste krocka för att busshelvetet ska kunna köra ut när det passar dess chaufför.



Jag behöver en pansarvagn.
/need

Ja ni, mina vänner. Här har ni en utmaning som heter duga. Handlingen, om man kan kalla det så, i det här spelet är skadligt lam. Du ska som huvudkaraktär hjälpa ett antal modeller att göra sig i ordning inför deras plåtning. Bland annat är det klippning, färgning, ombyte och smink som står på schemat. Jag antog utmaningen med en inställning som sade mig ett det skulle vara hur lätt som helst, men det visade sig att jag hade fruktansvärdt fel. Efter Nivå tre var jag helt körd och de sura modellerna tappade helt humöret. För att lyckas briljera med det här spelet behöver du en enorm stresstålighet och att vara fingerfärdig är definitivt en fördel.

Personligen så störde det mig att du var tvungen att dra modellerna till de olika aktiviteterna och inte bara behövde klicka ihop dem som man gör på andra, liknande spel. Denna metod var nämligen värdelös under tidsbegränsning då du i flera fall inte lyckades träffa rätt. För övrigt måste jag medge att den lilla tid du har på dig för att tillfredställa modellerna är alldeles för kort. Jag blev irriterad på hela konceptet och gav det därför inte många chanser. Veckans skitspel är verkligen ett riktigt skitspel, även om det med största sannolikhet är ett ganska effektivt tidsfördriv.

Spela Model Studio här.

Det är ju också en jävla tur att ni inte vet vad jag vet, för då skulle ni må galet dåligt. Som tur är brukar jag inte vara den som är den, vilket givetvis även gäller i detta fall. Därav tänker jag alltså dela med mig av mitt vetande och genom det känna mig tillfredställd med vetskapen om att fler än jag får lida och ha lite ångest.


Jag hatar Hans Lindqwist och önskar honom från och med nu allt ont i världen. Jag ser fram emot hans död som om den vore Stephen Collins, han som spelar prästhelvetet i 7th Heaven.

Jag har ingen aning om hur pass intresserade mina läsare är av omvärlden och kan därmed inte heller bedömma huruvida de spanat in dagens nyheter eller ej. Jag är dock fullkomligt säker på att majoriteten av dem om så vore fallet skulle ha uppmärksammat en av dess artiklar lite extra.

Helgen har passerat med stormsteg.
Är sliten så in i helvete.
Mättad.

Då jag tagit ledigt från mitt jobb i Fredags åkte jag så tidigt jag kunde till Linköping för att hämta upp Lancia vid tågstationen. Därifrån började vi den långa resan mot Kalmar och Arrelius som till vår stora förtjusning så vänligt lånade ut sin lägenhet. Vägen var mer eller mindre omöjlig, mina halvljus helt värdelösa, stereon inställd på repeat - vilket inte gick att göra någonting åt och medtrafikanterna farligt självmordsbenägna. Det var en intressant resa och jag är imponerad över att vi kom fram oskadda. Väl i Kalmar var det RÅFEST!!! Eller ja, det var i alla fall det jag hade förväntat mig. Emellertid slopades mina visioner och fredagen spenderades i stället med Idol, en hel del Xbox 360-spelande, några öl och kebab. Vilda droppade in runt tio-tiden. Quinzy kom inte långt därefter. Vi hade väldigt trevligt, i alla fall fram tills den punkt då vi skulle gå å lägga oss och jag förstod att brudarna bärs skulle dela säng. Efter diverse mordhot utdelade från undertecknad till de som eventuellt fick för sig att börja snarka kom Lancia på att vi borde bara borde skeda. Förtjusningen över det friska förslaget var total och någonstans mellan vaket och sovande tillstånd tog jag uppenbarligen initiativet lite väl seriöst. Lancia berättade morgonen efteråt att jag legat och hållt om henne större delen av natten, mysigt va?

Lördagen bjöd på mycket fest, en del shopping, stor besvikelse och thaibuffé. Jag vaknade som vanligt före alla andra, alla andra utom Quinzy. Därav föll det sig naturligt att det var vi två som tog upp Amped-kampen, snowboardspelet dominerade nästan lika mycket som vi. Jag kämpade hårt för att väcka hela världen genom att banka på diverse dörrar och dra igång spelvolymen några decibell. Dessvärre blev jag ägd av Arre som googlade upp världens skummaste skrik-ljud och dödade mig genom att helt plötsligt spela det ur högtalarna som stod utanför hans rum. Galet nöjd med sin insats klev sedan skåningen upp och vi beslutade oss för att dra ner till stan för att göra någonting vettigt av vår dag. Lancia och Vilda sov, sen sov de och efter det sov de lite till. Sa jag att det var fest eller?
Vi yrade runt ett tag i sökandet efter ett nytt spel att spendera dagen med. Jag hittade ett som jag för tillfället glömt namnet på men som hur som helst sög galet. Av någon anlending köpte jag spelet till en konsoll som jag inte själv äger och beslutade mig därmed för att lämna den lyckade kreationen hos Arrelius i hopp om att han kanske skulle finna lycka av det någon dag. Vi åt buffé på en asiatisk restaurang. Det var gott men vi var inga hjältar vad gäller konsumtionen av konceptet "ät-hur-mycket-du-vill-priset-är-ändå-det-samma". Väl hemma igen blev det mer spelande och några glas vin. Mina "trogna" vapendragare Lancia och Vilda sov lite. Arrelius diskade tappert i sällskap av Anna, hans ex och vän. Man började även förbereda grillningen. Vi ansåg nämligen inte att det var någonting som skulle kunna hindra oss från att grilla på balkongen i slutet av November, inte ens ett par minusgrader! Vi åt i godan ro och beslutade oss sedan för att ta tag i det som trots allt varit målet med resan. Ölen gick ner och vi var snart påväg till stan och en pub där alla brudar såg ut som flator medan alla killar hade mycket skägg. Där var det galet kul, vi fotade som aldrig förr och Lancia träffade en gammal kompis som gift sig med en thiländska. Congratz säger jag, din dumma jävel. Även någon vid namn Pär anslöt sig så småningom. Efterfesten var i full gång när jag insåg att jag för att ha någon chans att köra hem nästföljande dag borde gått och lagt mig för ett halvt dygn sedan. Jag tackade således för mig, övervägde att sparka Lancia i huvudet under några sekunder, bestämde mig för att låta bli och somnade omdelebart därefter.

Söndagen var inte riktigt enkel. Jag vaknade med huvudvärk och insåg att jag fortfarande var alldeles för påverkad för att kunna sätta mig i bilen på många timmar. Vi åt Pizza, kollade på Fredag hela veckan och efterblivna bönder som sökte efterblivna fruar, spelade Xbox och drev ganska friskt med varandra. Tiden gick och rätt som det var satt Lancia och jag i bilen på väg hem igen. Vi hade en mycket givande diskussion gällande Esport-scenens kvinnliga gamers och alla dess störningar av olika slag. Det var mysigt på ett sätt, även om vägen var lång och stereon hade damp. När jag kom hem lade jag mig i soffan och sedan rörde jag mig inte ur fläcken förrän jag störtade i säng, alla mina krafter var förbrukade.

Jag saknar er redan era jävla idioter. Tack för en galen helg!

P.s Bör passa på att be Idarn om ursäkt för mitt galet yra telefonsamtal. Jag minns inte riktigt vad jag sa, men känner jag mig själv rätt kan det inte varit mycket av värde. Hur som helst blev jag glad av att höra din norrländska dialekt och ditt härliga skratt. Så här i efterhand kanske man trots detta skulle försökt att låta lite mindre efterbliven. Anywho, puss och snusk. D.s

Jag säger vad fan jag vill om vem fan jag vill.
Det är det som är det fina med att vara jag.
Jag skiter så fullständigt i vad du tycker om någonting.





( Btw, update från helgen samt skadligt fula bilder kommer upp asap. )

När SEGA lanserade en av sina första handkontroller i Oktober 1995 kunde man bara efter ett par veckor konstatera den enorma floppen. SEGA Nomad nådde aldrig utanför USA eller Japans gränser och produktionen lades ganska snart ner. Anledningarna sägs vara många, trots att handkontrollen hade en inbyggd färgskärm och multiplayerfunktion, någonting som produkten till en början hyllades för, gick försäljningen trögt och SEGA Nomad fick kritik för sin kassa batteritid och okompatiblitet med andra SEGA-produkter.

Nu har företaget producerat en ny modell av den portabla konsollen, Mega drive Portable. Vid första anblicken känns det nästan som man är tillbaka i 90-talet, utformandet av videospelet är katastrofalt och så otillfredställande att man utan tvekan skulle passera det utan att blinka i butik. Konsollen har tjugo inbyggda och medföljande spel, bland andra Altered Beast, Ecco, Kid Chameleon och Sonic & Knuckles. Trots sina brister sägs konsollen ha mycket mer att erbjuda än den ovan nämnda föregångaren, denna modell går också att koppla till TV:n om du är intresserad av en större spelupplevelse.

Jag frågar mig ungefär, hur tänkte dom nu? Jämför den här konsollen med äldre modeller som PSP och Nintendo DS, vilken tror du att man väljer? För min del känns det väldigt omotiverat att producera ett portabelt videospel som redan innan lansering känns så totalt omodern. Det finns kanske bara en anledning till att undertecknad skulle punga ut med $110 för Mega Drive Portable och det är nostalgin. Jag minns min första konsoll, Sega Mega Drive och hur roligt vi hade det när jag och min lillebror gick igenom äventyren tillsammans med Sonic och resten av gänget. Det var tider det, förutsättningarna har dock förändrats sedan dess och enligt min mening krävs det ett mirakel för att Mega Drive Portable ska locka några köpare över huvudtaget.

För den stackare som är intresserad följer nedan en lista på de tjugo spel som ingår i Mega Drive Portable.

- Alex Kidd in the Enchanted Castle
- Alien Storm
- Altered Beast
- Arrow Flash
- Columns III
- Crack Down
- Decap Attack
- Dr. Robotnik´s Mean Bean Machine
- Ecco
- Ecco Jr.
- E-SWAT: Cyber Police City Under Siege
- Flick
- Gain Ground
- Golden Axe
- Jewel Master
- Kid Chameleon
- Ristar
- Sonic and Knuckles
- Shadow Dancer
- The Secret of Shinobi

Dagens ord. Kort och koncist. Målande så in i helvete.
Inget jidder bara troll.

Medan jag i all välmening sitter och bläddrar bland bloggarna på denna fantastiska domän slår det mig hur otroligt innehållslöst livet kan vara. Dagarna går och allt man gör är samma sak, om och om igen fast i olika versioner. Så totalt meningslöst. Så urbota skittråkigt. Så jävla omotiverande.

Karin Olofsson har babblat på om sin fula älg i jag vet inte hur många inlägg, börjar inte bara bli galet uttjatat utan också enormt irriterande. Annars skrivs det mest om hennes skola, KAFFE ( ofc ), gymmet, mer kaffe, fika och fula accessoarer. Är det inte den typen av inlägg så är det de där det skriks efter bekräftelse, a lá "Beskriv mig med tre ord!" - Jag har tre ord åt dig Karin, tråkig, tråkigare, tråkigast! Kenza berättar om sin pojkvän, deras förlovning, deras filmkvällar, deras helger, deras vardagar, deras frukost, deras promenader, deras shopping, deras toalettbesök, deras skostorlekar - deras totalt uttjatade och ostimulerande sysselsättningar. Stina-Lee videobloggar, till största del om hennes hundar som förvisso är sjukt söta men mindre intressanta efter fyrtioelfte inlägget. När hon inte gör det kan det hända att hon publicerar inlägg som i grund och botten går ut på att alla stulit hennes ideér men att hon inte bryr sig för att hon är bättre än dom endå. BlondinBella skapa stor uppståndelse genom att egentligen bara uppdatera sin blogg. Hon skulle kunna göra ett inlägg som handlar om kylskåpsagregat och endå bli smutskastad och förlöjligad av sina patetiska läsare. Jag kanske inte diggar den här tjejen stenhårt, men hon varierar i alla fall sina inlägg till en viss grad. Vart Tobias fått alla sina anhängare ifrån har jag inte en aning om. Kvaliteten på hans blogg är så urbota värdelös att jag velat gråta när jag av misstag klickat mig in på den och texterna är så långt ifrån intressanta som de kan bli. Samma skit om och om igen. TRÅKIGT!

Jag har tröttnat. Jag vet inte längre vad fan jag ska läsa. Det slutar bara med att jag blir förbannad av de dyslektiska texterna och egocentriska innehållet. Givetvis har personliga bloggar fokus på författarens tillvaro och givetvis skulle de inte vara intressanta om man inte fick lära känna människan bakom dem. Emellertid finns det en gräns och allt som behövs för att inse det är lite vanligt vett, någonting som majoriteten av våra kära skribenter uppenbarligen saknar.

Jag börjar faktiskt störa mig mer och mer på Blogg-Sveriges profiler. Inte bara de nonames som presenteras här, utan även de som blivit erkända på en något högre nivå. Ett praktexempel på detta är ju utan tvekan Alex Schulman, killen som egentligen blev mer känd efter sitt bloggande än under det. Jag var aldrig någon stammis på hans blogg, läste ett par inlägg men fann hans attityd ganska ointressant. Har nu studerat hans texter lite mer noggrant och jag måste säga att jag är förvånad. Alex känns väldigt självsäker, modig och målmedveten. Han skriver vad han vill och skiter i allmänhetens obehag, bryter trenderna och ger oss hans sanning. Det var intressant att läsa hans texter, i alla fall fram till den punkt då hans ego blev outhärdligt och inläggen i stället började handla om hur jävla smart han var i jämförelse med alla andra. Den riktiga idiotin träder dock fram i bloggarens allra sista text, där han börjar babbla om ånger och avståndstagande. Där han uppmanar sina läsare att delta i debatten om NÄTMOBBING. Där han gör bort sig totalt genom att bokstavligt talat skrika Dubbelmoral över hela världen. Att killens fru, Katrin Schulman ( författaren bakom bloggen med det mycket givande namnet "fuck you right back" ) nu får sin tid i rampljuset är ju jättehäftigt. Speciellt med tanke på att hennes inlägg så så in i helvete stimulerande. Sist skrev hon om en ost som heter Arn, hon råkade även nämna att hon käkat mat ihop med några av sveriges kändisar. Innan det var det klagomål riktade mot ovårdade muffar, och dessförinnan någon löjlig skildring av ett Svenssonliv. Hur ointressanta kan inläggen bli? Hur keff attityd kan kvinnan ha? Så jävla trååkigt! Jag blev rastlös efter två inlägg och då bör nämnas att det varken är långa eller speciellt avancerat skrivna. Är detta Sveriges mest besökta och lästa bloggar? Är det det bästa vi har? Är det OKEJ?
Hur lågt har vi valt att sätta ribban?

Jag kräks lite över det faktum att det trots allt är så. Med detta sagt menar jag inte att jag personligen skulle kunna bidra med någonting som egentligen skulle vara mer stimulerande än ovanstående. Men någonstans måste det ju finnas ett behov av någonting annat. Varför vill vi läsa om Linda skugges städning, Katrins kassa reflektioner över gårdagens middag eller Alex Schulmans enformiga och i flera fall obefogade sågningar av människor som egentligen inte alls är hälften så värdelösa som killen får dem att framstå? Hur kommer det sig att Kenza har så många läsare, trots sina ointressanta texter? Att Karin Olofsson får 130 kommentarer när hon beskriver en jävla prydnadsälg? Var fan är den kritiska åskådaren?

Ointelligens och en ganska kass själkännedom, det är kort och gott den enda vettiga förklaringen jag kan komma på. Hur kan man annars tro att man tillfredställer sina behov genom en sådan värdelösa underhållning?

Fredagen var den lugnaste på länge. Jag var hemma tillsammans med Pelle, tittade på Idol och spelade ganska mycket counter-strike ihop med geeksen från Carnifex. Jag var hemskt frustrerad ganska länge över det faktum att Christoffer blivit utröstad och därmed besegrad av världens mesigaste konkurent, Mattias. Livet sög lite men spelandet flöt på, det var en väldigt bra kväll om man bortser från skitprogrammens störta skitprogram.


Under Lördagen hann vi med ganska mycket. Jag och sambon packade in oss i Polon för att åka till Linköping där vi mötte upp min söta mamma och underbara lillebror. Vi åt lunch ihop, snackade ganska mycket skit, gick i affärer och gosade. Det var väldigt mysigt, dessutom fick jag med mig ett antal påsar hem med diverse smått och gott. Bland annat det kanske bästa köpet i år, dunsockorna från Åhlens. En galet snygg tubtopp från cubus, mössa från Skorett och vantar från interSport samt en lila julstjärna, också införskaffad på Åhlens.

Kvällen spenderades hemma hos Eva. Jag var där tillsammans med Anna, en av tjejerna som jag lärde känna från kryssningen och hennes lillasyster. Någon timme efter ankomst dök även Georgios upp för att hedra oss med sitt sällskap. Vi drack vin och snackade ganska mycket skit. Det var en väldigt mysig kväll i en mycket mysig miljö, Eva bor hur fint som helst. När klockan var runt elva samlade vi ihop oss och gick ut på krogen. Harrys var ganska välbesökt, dessvärre inte utav någon som såg det minsta normal ut. Eva och jag var rörande överens om att bristen på fysiskt tillfredställande människor var uppenbar och att vi därmed var mer än befogade att uppskatta oss själva lite extra. Vi drack lite, dansade en del, snackade och hade allmänt kul. Emellertid dog kvällen ut och när jag lämnat Harrys för att följa med FK ner till Brygget insåg jag att det var dags att tänka på refrängen. Med ett välbefinnande sinnestillstånd somnade jag således gott den kvällen. Tack för en trevlig Lördag!


Under Söndagen, eller fars överreklamerade dag, var jag och Pelle bland annat hemma hos hans mormor och morfar för att fika och lämna över en blomma från oss båda. Det var trevligt och Barbro bjöd på en himelsk blåbärspaj. Därefter körde vi mot Ralles, Pelles pappas, hus för att ge honom den present som vi inhandlat under föregående shoppingdag. Dessvärre var det ingen hemma så Pelle lämnade presenten på köksbordet. Vidare åkte vi hem och tog det väldigt lugnt. Tände ljus, åt mat, tittade på film och hade det allmänt mysigt.


Vad skulle man göra utan dessa helger? Tack!

Jag må ha klagat på dessa jävla dokusopor tidigare, i alla fall har det kanske inte varit helt korrekt, men nu är det ta mig fan befogat. VILKA MIFFON ÄR DET SOM RINGER OCH RÖSTAR PÅ IDOL EGENTLIGEN?

Nu har Christoffer lämnat programmet och det är i ärlighetens namn bara sjukt. Vem fan är Mattias? Hur fan sjunger Amanda? Är Andreas en idol? Christoffer hade den skönaste rösten i Idols historia och nu har fjortispacket röstat ut honom. Vilket jävla skit. Katastrof, en total katastrof.

Jag hoppas verkligen att den här killen gör karriär utanför Idol, han skulle kunna vara den första från det där skitprogrammet som verkligen leverarar någonting som går att lyssna på.

Fan alltså, vilket skämt!

IDOL IS NO MORE.

KING.

Jag var tillsammans med arbetskamraterna Viktoria, Elisabeth, Eva, samt deras vänner Anette och Anna i Bowlinghallen under gårdagen. Vi spelade en dödsseriös match där segraren, givetvis ingen mindre än undertecknad, ägde loss. Sju strike tror jag att jag fick in, vilket var över förväntan med tanke på hur länge sedan det var jag spelade sist. Eva lyckades kanske inge vidare med bowlingen, men däremot hade hon stor framgång med killen som jobbade på stället. Hon tilltalade honom "sötnos" varje gång banan hängt sig, någonting som fick grabbens ansiktsfärg att ständigt skifta mellan rosa och röd. Det i sin tur tyckte jag var väldigt roligt vilket naturligt vis inte gick att förneka öppet. Viktoria hade förmodligen den mest onaturliga posen i hela bowlinghallen, Elisabeth imponerade och var fullt övertygad om att vinsten var hennes när hon lyckats smälla in tre strike på rad. Anette pratade mest snusk och Anna kom för sent. Själv var jag bara jävligt överlägsen och ganska snygg.
( ... )

Hur som helst var det väldigt roligt, med en avslutande fika på Hugos där de mest hysteriska ämnena togs upp. Jag fick en Chokladkalender av Anette för att jag kammat hem segern, emellertid fick övriga deltagare också en, antingen som trötspris eller för att "du blir så jävla sur om du inte får någonting."

Tack för en trevlig Onsdag-kväll!

Paket till mig!
Sorry folks men det är inga söta armband, gulliga koftor eller fem par reebok-skor. Det inte inte ens lite smink, det är bara böcker...

Jag har äntligen fått min hem mitt paket från Libris. Paketet kom i går och jag har redan slukat en halv bok. Tänker inte uttala mig om någon av dem ännu, men hittils känns de sjukt läsvärda. Alla tre följer samma tema, ett mycket omtalat och utan tvekan berörande ämne.


Yolanda - Gör vad ni vill men döda henne inte
"I den lilla orten Epe i Holland har ett omfattande och fruktansvärt fall av incest avslöjats. Rättsväsendet i Holland har aldrig tagit del av en sådan extrem sexuell sadism och misshandel som flickan Yolanda usatts för. Först den 31 Juli 1990 kunde Yolanda ta sig ur det nät som hennes plågoandar spunnit kring henne då föräldrarna och brodern dömdes till fängelsestraff.
Hur kunde Yolanda överleva detta helvete?"

Den lilla fågeln - Berättelsen om en förlorad barndom 
"Från det hon var fyra år bar Jane Elliott på en fruktansvärd hemlighet. Hon var sin styvfars slav - på alla sätt. Den lilla fången är den sanna berättelsen om en flicka som blev kuvad, trakasserad och sexuellt utnyttjad av sin endast fjorton år äldre styvfar. Hon hölls fången i en psykisk och fysisk mardröm i sjutton år - tills hon en dag slog tillbaka. En hjärtslitande men hoppingivande bok om en ung kvinna som med stort mod segrar över ondskan. Jane Elliott är en pseudonym."

Kärlekens pris
"Som liten flicka blev Nikola sexuellt utnyttjad och våldtagen, men hennes förvirrade beteende och känslomässiga rop på hjälp ignorerades av de vuxna som fanns kring henne. Med självkänslan i botten föll hon som tonåring offer för en hotfull främling, en man som skulle göra hennes liv till en mardröm. Han var snygg och charmig, och hon var för ung för att se varningstecknen. De gifte sig, och misshandeln började redan första dagen på deras bröllopsresa. De följande åren hölls hon fången, sexuellt utnyttjad, misshandlad på de mest förfärliga sätt, torterad av sin man som insisterade på att han gjorde detta endast på grund av att han älskade henne. Så småningom lyckades hon bryta de destruktiva mönstren i sitt liv, och idag arbetar hon som terapeut och hjälper andra som har liknande erfarenheter."

Definitivt starka berättelser, jag vet att jag kommer att må dåligt av dem men anser också att det är vettigt att ta del av dessa hemskheter. Det är nyttigt att veta vad som egentligen händer bakom stängda dörrar och befriande att läsa om lyckliga slut mitt i allt det fruktansvärda.

Böckerna har lästs av många och fått mycket bra kritik. Jag hoppas bara att jag kommer orka igenom dem.

Jag måste ju utan tvekan ha överträffat mig själv i morse.
Blir lika imponerad varje gång.

Inte ett ont anande klev jag upp ur min varma säng för att vakna, göra mig i ordning och börja den oändliga vandringen till jobbet. Pelle har bilen och min nya livsstil har övetygat mig om att motion är nyttigt, även om jag i slutet av uppförsbacken seriöst funderar på att vända och rulla hela vägen hem igen. När jag i all välmening klev utanför porten denna kalla morgon höll jag inte bara på att nocka en gammal tant och hennes rulator, vad fan gör tanten uppe så tidigt?, utan insåg också att regnet sätte käppar i mina hurtiga hjul. Därmed vände jag på klacken och sprang upp för att plocka med mig några kronor till bussen, hittade inga pengar, svor lite, letade efter ett paraply, hittade inget, svor lite till, ringde Pelle som inte visste var det var och därmed fick en obefogad utskällning, sprang ner igen och höll åter igen på att slå ner den otroligt irriterande tanten som av någon anledning fortfarande stod kvar utanför porten i regnet. Inte bara var hon ivägen, hon hade dessutom mage att blänga på mig mitt i morgonstressen. I all min förvirring insåg jag att hon kanske var ute efter någonting och frågade om jag på något vis kunde hjälpa henne. Då skulle hon in, men kunde inte öppna porten själv. Mitt uppenbara misstag gjorde mig en aning förlägen och jag väntade därmed tålmodigt tills tanten i ultraterapid kommit in genom dörren.

Väl ute på gatan igen satte jag fart mot stan, egentligen bara för att inse att jag lämnat väskan hemma, hur fan händer det?Jag stannade och funderade under några ögonblick på att slänga mig framför en bil, men tog mitt förnuft tillfånga och lunkade i stället moloket hemåt. Jag hämtade väskan och insåg att jag hade en kvart på mig att klara av en promenad som egentligen tar fyrtio minuter, gav upp och accepterade det faktum att jag var blöt, sur och overkliget omotiverad. Som en sista utväg försökte jag koppla över jobbnumret till min mobiltelefon för att på så sätt kamouflera min försening för chefen som brukar trippa in runt halvnio-tiden. Dessvärre var tjänsten ur funktion, just denna morgon. Jag kände mig som årets argaste människa men behärskade mig och klev in på kontoret, bara för att mötas av en förvirrad uppsyn och en uppmaning om att jag egentligen borde vara i Borensberg under förmiddagen. Hallusinationer om tågolyckor, innebrändningar, styckning och andra brutala mord uppenbarade sig i mitt huvud, jag bad chefen om att få låna hans bil och körde sedan som en dåre mot Borensberg. Nåväl, jag körde som en dåre tills världens fetaste traktor körde ut mitt framför min bil och sedan fortsatte att ligga där större delen av färden. I det ögonblicket insåg jag hur enkelt det skulle vara att genomföra en taskig omkörning och därmed köra ihjäl mig själv eller någon annan, det kvittade liksom vilket som. Otroligt nog kom jag fram välbehållen och började min arbetsdag vid nio, en timme senare än utsatt tid.

Känns det som en rättvis början på vad jag trodde skulle bli en rätt schysst dag? FAN HELLER!

Helgen har varit kantad av spännande upplevelser. Jag kan bara tacka alla inblandade för ett lysande engagemang och ytterligare ett par härliga minnen att blicka tillbaka på den dagen det är dags för sådant.

I Fredags var jag och Pelle i Norrköping. Där blev vi inbjudna till Dannes födelsedagskalas / Halloweeninspireradsupasöndersigfest, vilken var högst angenämn med många skratt och mycket blod. Daniel fick en microvågsugn, den utmärkta presenten till en av världen slappaste människor. Vi drack och sjöng, eller ja, skrålade kanske man snarare kan kalla det, tillsammans med andra galna upptåg i form av de mest makabra du kan föreställa dig. Alla var sjukt snygga, utom jag som i all besvikelse hade insett temat lite för sent. Trots detta underläge lyckades jag supa till ganska bra, även om jag aldrig var i närheten av vare sig Daniel, Luke eller Kalle.

Sjukt nice, tack för en galet rolig kväll Allihop!


Lördagen spenderade vi i Stockholm dit jag, Pelle, mamma och mormor i total ovisshet tog bilen. Vi fastnade i en bilkö utan dess like, allt tack vare en jävla randomnoob som kört av vägen med en lastbil och därmed förstörde tidsplaneringen för många, många människor. Jag svor lite, skrattade åt mamma som i all desperation försökte hitta på olika lekar som vi kunde spendera tiden med, försökte lösa ett overkligt svårt korsord och svor lite till. Sedan var vi snart framme och tillsammans med Pelle började jag plöja upp mot Drottninggatan för att göra stan. Jag trodde i alla fall det, tills jag insåg att gatorna var invaderade av människor från olika städer och länder, alla krigandes om de senaste plaggen i butikerna och platserna i provrummet. Min insats var inte vidare värst imponerande, jag var helt enkelt inte riktigt i form efter gårdagens påfrestelser.
På Nationalmuseumet åt vi god mat tillsammans med mamma, mormor och moster. Därefter åkte vi lite fel ett tag, mamma och mormor kändes ovanligt förvirrade och jag tror vi lyckades med de mest intressanta vändningarna ever.

Vi åkte mot Bromma kyrkogård för att tända ljus och besöka morfars grav. Atmosfären var utan tvekan trollbindande, det lös överallt och människor gick hand i hand för att under en liten stund minnas de som lämnat dem. Jag mindes morfar tydligt, jag kom att tänka på hans sista ord och mamma berättade om en fantastisk dröm i vilken morfar deltagit för första gången sedan hans död. Vi stod där tillsammans, trots det kändes det så fruktansvärdt ensamt.

Vår sista vända var på Ica för att köpa med oss lite mat och annat gott. Vi åkte sedan mot Björnhuvud, mormor och morfars tidigare boplats, mamma och hennes syskons barndomshem, mina drömmars paradis. Dessvärre är paradiset inte längre vårat utan ägs av de som mormor och morfar sålde till när de flyttade ner till Norrköping. Ett par tomter sparades dock och på dessa har man nu börjar renovera de gamla förfallna husen. Ett ska bli mammas, ett min mosters och ett min morbrors. Vi hade en mysig kväll tillsammans och helgen var fulländad.

Tack för det, tack för allt!

Ja visst, dataspelsmarknadens största målgrupp består av killar. Jag förstår att man jobbar hårt för en verklighetstrogen grafik. Givetvis gör man vad man kan för att locka sina köpare. SJÄLVKLART är tuttar en mycket viktig faktor i Resident Evil 4!


Så till huvudsaken. Det bästa med denna guppande uppenbarelse är att den bara går att beskåda i den Amerikanska versionen av spelet, men inte i den Japanska. Detta är någonting som Gamebrink.com studerat mycket noga och nyligen kommit fram till. Min fråga blir då givetvis, sedan när valde japanerna att cencurera någonting?

Jag vet inte vad ni säger, men jag börjar ana ugglor i mossen.

När George Bush ställde upp mot Al Gore i det Amerikanska valet var det många som sympatiserade med presidenten. Huvudanledningen var utan tvekan att Texas-gubben charmade sin publik med vitsar, en tilltalande dialekt och glimten i ögat. Att han stod för de mest makabra åsikter, förbud mot abort, förbud mot homo-äktenskap, beviljan av kärnkraft och motstånd mot Kyotoprotokollet, var ingenting som verkade påverka de förälskade väljarna den 7:e november år 2000. Tilläggas bör att det här faktiskt var det jämnaste valet någonsin, men det indikerar ju också på hur overkligt många det faktiskt var som röstade på Bush och tog honom till vita huset den där dagen.
Att han fyra år senare dessutom blev omvald trots sin betydligt mer liberala motståndare Johan Kerry är för mig helt absurt, det tyder bara återigen på Jenkarnas mentala inkompetens.

Hur som helst, jag minns valet och uppståndelsen kring de båda motståndarna även här i Sverige. Många av mina klasskamrater hade på sina föräldrars rekommendationer mycket gott att säga om George Bush, medan jag under protester försökte övertala dem om motsatsen. Jag var inte insatt då, men Mamma var väldigt övertygande och propagerade starkt mot George Bush och för Al Gore.
Till saken hör att många av dessa övertygade förespråkare efter en tid ändrade uppfattning om presidenten och menade att han genom falsk marknadsföring fått röster och väljare. Man var besviken och oroade sig nu för följderna.

Så till den stora frågan, har Fredrik Reinfeldt varit lika listig och vunnit sitt val på grund av helt andra orsaker än de som egentligen borde ha prioriterats? Statsministern kom onekligen in som en frisk fläkt när det svenska folket tröttnat på Göran Persson och hans socialdemokrater. Man ville ha en förändrig och Reinfeldt garanterade åtgärder som skulle öppna många nya dörrar för folket. Personligen är jag absolut ingen moderat, men jag röstade på Reinfeldt just för att han verkade så förtroendeingivande och för att jag var trött på lama aktioner i Sveriges riksdag. Jag ville ha förändring, nya prioriteringar, mindre snack och mer verkstad. Jag trodde på det då, dessvärre har jag hunnit bli enormt besviken och mer eller mindre uppgiven när det gäller vårt lands framfart.

Under Reinfeldts relativt korta tid vid tronen har tre ministrar redan hunnit avgå. Man har offentliggjort kärleksbrev mellan Sveriges representant och USA:s president. Man har återigen tappat hoppet och insett sin dumdristiga naivitet.

När kommer den riktiga statsministern? Det känns meningslöst att engagera sig i valet så länge profilerna är bekanta, man vet hur visan går och hur den slutar. Jag kommer utan tvekan att rösta blankt tills dess att någon tar upp de verkligt viktiga frågorna och visar på ordentlig förändring.