Yllet

Utan att låta som en gammal 21-årig stofil skulle jag vilja lägga fram ett påpekande angående skillnaden mellan då och nu. Faktum är att det har hänt en hel del i dagens samhälle under min livstid. Jag ser markanta skillnader mellan min och deras barndom, sättet de klär sig på, sättet de för sig på, sättet de rör sig på, sätter man STÖR sig på. Jag kan inte låta bli att irritera mig på det faktum att tjejen i leggings, små shorts, en midjejacka och sminkade ögon är blott nio år, vem fan är hennes mamma och vad vill hon egentligen? Tar man inte samma ansvar för sina barn idag som man gjorde då, eller har man helt enkelt bara utvecklat en dummare generation? Jag såg allt att hon frös där hon sprang mot skolan, försenad av en anledning som jag inte vet någonting om. Var frisyren sned, kinderna bleka, kläderna fula eller mamma missnöjd? Var det därför den nio-åriga flickan fick springa till skolan i sina små shorts denna kalla Tisdag-morgon?

Jag förstår inte riktigt vad som har hänt...

När jag var tolv år gammal kunde min mamma fortfarande köpa kläder åt mig. Anledningen till detta var kort och gott att jag faktiskt inte alls brydde mig om hur jag såg ut då. Jag hade viktigare saker att fundera över, snöbollskrigen, kurragömman, fotbollsturneringarna och mattematiken som aldrig någonsin varit mitt starkaste ämne. Trots detta har jag enligt egen uppfattning en åsikt som bygger på att jag och de mina växte upp alldeles för fort. Med den vetskapen kan jag bara vända mig till nutidens barn och ställa mig frågan, varför? Varför ser vår tids elva- och tolvåringar ut som gymnasieelver med sitt smink, sina stoppade underkläder, sina attityder och sitt inpräntade beteende? Man har en sådan kort tid på sig att vara barn, att ha den mest bekymmerslösa tiden i sitt liv, att villkorslöst leva i nuet och bara vara. Ska man slänga bort den friheten på någonting så urbota korkat som dumma ideal och önskan om bekräftelse?

Varför tar inte föräldrarna större ansvar för sina barn? Vilka signaler tror du att man sänder till sin dotter om man uppmuntrar henna att genom ytliga detaljer tillfredställa alla behov? Hur tror du att det kommer att påverka hennes vuxna liv och avgörande värderingar i framtiden? hur blev det såhär och varför hjälper man inte till!

Barn måste få vara barn, annars kommer de aldrig någonsin att bli riktigt vuxna.
Den dagen som jag står där med egna barn tänker jag ta mitt ansvar och se till att de får upplevas alla stunder på sina olika sätt. Ingenting ska någonsin få ta ifrån dem det kanske viktigaste de har, sin barndom och grunden för resten av deras liv.

Trackback-URL för detta inlägg: