Yllet

Jag måste ju utan tvekan ha överträffat mig själv i morse.
Blir lika imponerad varje gång.

Inte ett ont anande klev jag upp ur min varma säng för att vakna, göra mig i ordning och börja den oändliga vandringen till jobbet. Pelle har bilen och min nya livsstil har övetygat mig om att motion är nyttigt, även om jag i slutet av uppförsbacken seriöst funderar på att vända och rulla hela vägen hem igen. När jag i all välmening klev utanför porten denna kalla morgon höll jag inte bara på att nocka en gammal tant och hennes rulator, vad fan gör tanten uppe så tidigt?, utan insåg också att regnet sätte käppar i mina hurtiga hjul. Därmed vände jag på klacken och sprang upp för att plocka med mig några kronor till bussen, hittade inga pengar, svor lite, letade efter ett paraply, hittade inget, svor lite till, ringde Pelle som inte visste var det var och därmed fick en obefogad utskällning, sprang ner igen och höll åter igen på att slå ner den otroligt irriterande tanten som av någon anledning fortfarande stod kvar utanför porten i regnet. Inte bara var hon ivägen, hon hade dessutom mage att blänga på mig mitt i morgonstressen. I all min förvirring insåg jag att hon kanske var ute efter någonting och frågade om jag på något vis kunde hjälpa henne. Då skulle hon in, men kunde inte öppna porten själv. Mitt uppenbara misstag gjorde mig en aning förlägen och jag väntade därmed tålmodigt tills tanten i ultraterapid kommit in genom dörren.

Väl ute på gatan igen satte jag fart mot stan, egentligen bara för att inse att jag lämnat väskan hemma, hur fan händer det?Jag stannade och funderade under några ögonblick på att slänga mig framför en bil, men tog mitt förnuft tillfånga och lunkade i stället moloket hemåt. Jag hämtade väskan och insåg att jag hade en kvart på mig att klara av en promenad som egentligen tar fyrtio minuter, gav upp och accepterade det faktum att jag var blöt, sur och overkliget omotiverad. Som en sista utväg försökte jag koppla över jobbnumret till min mobiltelefon för att på så sätt kamouflera min försening för chefen som brukar trippa in runt halvnio-tiden. Dessvärre var tjänsten ur funktion, just denna morgon. Jag kände mig som årets argaste människa men behärskade mig och klev in på kontoret, bara för att mötas av en förvirrad uppsyn och en uppmaning om att jag egentligen borde vara i Borensberg under förmiddagen. Hallusinationer om tågolyckor, innebrändningar, styckning och andra brutala mord uppenbarade sig i mitt huvud, jag bad chefen om att få låna hans bil och körde sedan som en dåre mot Borensberg. Nåväl, jag körde som en dåre tills världens fetaste traktor körde ut mitt framför min bil och sedan fortsatte att ligga där större delen av färden. I det ögonblicket insåg jag hur enkelt det skulle vara att genomföra en taskig omkörning och därmed köra ihjäl mig själv eller någon annan, det kvittade liksom vilket som. Otroligt nog kom jag fram välbehållen och började min arbetsdag vid nio, en timme senare än utsatt tid.

Känns det som en rättvis början på vad jag trodde skulle bli en rätt schysst dag? FAN HELLER!

Trackback-URL för detta inlägg: