Yllet

I och med att P3 är den enda radiokanalen som går att lyssna på, det vill säga den enda som inte spelar samma låt 22 gånger i timmen och envisas med att förpesta tillvaron med värdelösa programledare som bara snackar skit, kunde jag igår avnjuta kvällspasset i radiokanalen medan jag under mindre protester röjde undan veckans disk.
Världens längsta mening?
Temat för kvällen var männens våld mot kvinnor, ett ämne som funnits i den offentliga debatten under åtskilliga år nu. Johan Hilton och Hanna Nyberg förde inte bara en egen dialog utan bjöd bland andra in Annika Persson, aktuell i antologin "Lyckliga Slut", boken som jag tidigare skrivit om här. Författaren delade således med sig av sin relation till fenomenet våld mot kvinnor och lät lyssnaren får en ordentlig inblick i hur situationerna uppstår.

Jag tycker att det är fruktansvärt starkt av alla dessa kvinnor att berätta för världen om sina upplevelser och därmed bidra till avdramatiseringen av en sådan händelse. Missförstå mig rätt, jag menar inte att vi bör lägga mindre fokus på den debatten, jag menar bara att det faktiskt är så jävla vanligt att vi borde kunna samtala om det precis som vi pratar om vädret eller tv-programmet "Bonde söker fru". Det finns idag ett bevisat mörkertal i Sverige, massvis med kvinnor som finner sig i förnedringen och låter bli att göra någonting åt det. Att resonera på det sättet är inte bara dumt utan också jävligt själviskt. Kläm åt asen så att inte någon annan drabbas av dem. Se till att mannen innan han höjer handen mot dig är medveten om konsekvenserna och inte förlitar sig på sitt fysiska överläge. Hjälp till att hjälpa genom att våga stå upp för dig själv. Det skulle kunna vara så självklart, om det bara vore lite enkelt.

Man pratar om att många tjejer väljer att ignorera våldtäkter genom att låta bli att anmäla dem. Anledningen är i första hand att man skäms. Man skäms för att man blivit våldtagen. Man skäms för att man mot sin vilja blivit sexuellt utnyttjad. Man skäms över någon annans fruktansvärda handling.
Varför ska kvinnan skämmas?
Hur mycket jag än vrider och vänder på det så förstår jag inte det. Jag har förvisso aldrig utsatts för den här typen av övergrepp själv, men någonstans tror jag att alla kvinnor befunnit sig i situationer där känsla avspeglat sig.

Inte bara förstör dessa män för många kvinnor. De förstör dessutom för alla friska män, män som aldrig skulle drömma om att lägga hand på en kvinna. Varför ska jag behöva oroa mig för att killen på andra sidan parken kommer att skada mig om jag passerar den vägen? Hur bra känns det för honom, med största sannolikhet en helt vanlig kille som inte har några som helst intentioner åt det hållet? Man får inte glömma bort att majoriteten av alla män är vettiga, det orättvisa är bara att man i dagens samhälle ofrivilligt har en skeptisk inställning till okända killar. Det är också någonting som jag tycker att det skrivs och talas alldeles för lite om. Vi uppmärksammar offret, kvinnan, vilket givetvis är korrekt. Men faktum är att männen också drabbas negativt av allt det här.

Jag blir så enormt frustrerad. Jag blir så jävla förbannad och jag blir så sjukt rastlös. När ska vi göra någonting åt det? När ska det bli en ändring? Hur?


På Aftonbladet kan man idag läsa en artikel om Hina Fatima, en sydindisk kvinna vars liv tog en drastisk vändning när hennes man började att attackera henne fysiskt. Då misshandeln pågått under en längre tid lämnade kvinnan sin man, men blev på grund av sin familjs fattigdom tvungen att återvända en tid senare. Idag ligger hon på ett av landets sjukhus med en brännskadad kropp och ett sönderfrätt ansikte. Hina Fatims man överföll henne med batterisyra. Hina Fatima är 22 år. Hon har tre barn. Hennes liv är förstört. Hennes liv är förstört för att någon tog sig rätten att ha sönder det.

Trackback-URL för detta inlägg: