Yllet

Nu när jag har spenderat en hel vecka i sängen, tack vare den envisaste jävla febern och förkylningen ever, har jag kommit till insikt med ett par saker i mitt liv.

Världens bästa människor finns i Norrköping, så varför i helvete bor jag här? Förmodligen för att världens bästa jobb och en nyrenoverad lägenhet finns här, men vad är egentligen viktigast?
Förra helgen åkte jag och Pelle till Norrköping. Där träffade vi givetvis min söta familj men också mina underbara vänner. Olofs morföräldrar, eller var det farföräldrar - skit samma vem fan bryr sig, var ute och reste vilket gav oss ett ypperligt tillfälle för fest i deras grymt heta lägenhet. Där drack vi öl, lekte lekar, utbytte varandras baciller, skrattade åt och med varandra för att slutligen ge oss ut på stan i något av det sämsta försöket till kreativitet jag varit med om. Löv yo, tack för att ni äger alla andra.

En blogg är egentligen bara en dålig ursäkt för att man ska få sitta och babbla om sig själv utan att bli nedvärderad. Jag menar, hur ofta skulle jag få tillfälle att dela med mig av alla dessa meningslösa funderingar annars? Vem skulle orka lyssna på det och vem skulle orka sitta och glo på mig samtidigt som jag rabblar denna osammanhängande smörja? Det är dock okej för alla människor har någonstans den driften, annars skulle ju fenomenet blogg faktiskt inte existera. Det finns dock ett typ av yttrande som inte alls är okej. Det är alla otroligt ointressanta misslyckanden som bara sitter och spyr ut lögner om sig själva.

"Idag var jag på träningen för första gången på flera år och min tränare sa att jag var bäst i hela laget." - Suck. Stön. Stånk. Mord.

"Jag har varit på fyra anställningsintervjuer och fast jag inte har någon som helst utbildning så ville alla ha mig. Jag vet inte vilken jag ska välja, men VD-posten låter ju utan tvekan intressant." - STOR JÄVLA CHANS, din dumma jävel.

"Guud, vad jobbigt allting är. Jag var ute i fredags och nu ringer alla killar mig. Jag tror jag ska byta nummer, snälla sluta RING!" - Att dränka eller strypa, det är frågan.

"Jag måste verkligen vara speciell, i kväll har jag fyra alternativ. Alla vill ha mig på sin fest och jag vet inte vilken jag ska välja. Vad jobbigt det är för lilla mig." - Måste skratta, eller gråta. Eller ta livet av mig.

Idoljuryn är ett jävla pack. Välkommen till klubben för inbördes beundran där våra intryck går före verklig talang. Kishti blir ju bara pinsammare för varje program. Dessutom är hon totalt värdelös. Jag är inte ett dugg imponerad av hennes överskattade sångröst och anorektiska kärring-look. Peter gör allt för att övertyga Sveriges tittare om sin hårda fakeattityd, trots det lyser hans mesiga personlighet igenom. Den enda jag egentligen känner lite empati för är Daniel som faktiskt verkar vara precis den han utger sig för att vara. Han har känsla för talanger och gör rättvisa bedömningar, förutom i ett fall. Varför i helvete gick inte "Kaxiga Sajan" vidare? Kanske var den tjej med bäst röst och mest känsla men blev endå borträknad. Anledningen, hon var precis lika pissdryg mot juryn som dem är mot alla stackars puckon på deras auditions. Därmed gick hon inte vidare utan skickades ut med motiveringen "du är bra men inte alls lika bra som du tror". Bah, pinsamt. Så jävla pinsamt.

 

Kolla in detta så förstår ni nog vad jag menar.

 

World of warcraft är ett farligt spel. Får du för dig att börja spela det så slutar du liksom aldrig. Nu är jag ju så jävla nära 70 med min huntard att jag lika gärna kan gibba klart. SUCK PÅ DEN. Det finns få spel som jag faktiskt kan bli så jävla förbannad av som WoW. Nedan föjer ett par anledningar.

Dålig dropprate. För i hela helvetes jävlar vad arg jag kan bli av idiotquest. Ett praktexmpel är Vestments of the Wolf Spirit i Terokkar forest. Skaffa 12 varpälsar, hur svårt ska det vara?! Uppenbarligen är det bara ett par lyckliga skitmobs som har päls, resten droppar inte. Jag tror jag dödade 120 varghelveten innan jag var klar med skiten och då var jag så upprörd att jag var tvungen att stänga ner och göra någonting annat ett tag.

Ganking. Det är okej om man dör av en Imba-mask, en boss eller någon randompatrull, men det är fan inte okej att bli dödad av en livs levande nördjävel. Speciellt inte när äcklet i fråga ligger fem levels högre och lika gärna skulle kunna rida förbi utan att döda mig och mitt humör. Onödigt och så jävulskt irriterande.

Lagg och buggar. Är det någonting jag verkligen älskar så är det när min söta server sätter igång att börjar lagga, när mobsen och mitt pet buggar, vilket leder till "target to close", "target to close", "target to close", "target to close", "target to close", "target to close", "out of range", "out of range", "out of range", "out of range", "out of range", "out of range". Rätt som det är så är du halvdöd! Det bara kryper i kroppen på mig.

Annars är det ett ganska sött spel. I rätt mijöer kan det till och med vara avkopplande. Nagrand är ett fint landskap där questen är fenomenala. Wow borde vara lite mer som Nagrand och lite mindre som Zangarmarsh.



Fredd!

Trackback-URL för detta inlägg: