Yllet

Det är ju precis en sådan här grej som skulle kunna få grannen att ge fan i att felparkera. Budskapet kan ju omöjligt bli tydligare!

Sverige har röstat och utgången är erkänd. Var femte svensk anser att man som lättklädd tjej har sig själv att skylla om man utsätts för sexuella övergrepp. Eller för att tala klarspråk, det är din skyldig som kvinna att se ut som en påse skit när du går ut på krogen. Gör du inte det så kan du komma att förtjäna konsekvenserna då någon sjuk människa får för sig att de vet vad du vill ha.

Jag ställer mig ett par frågor i det här läget. Den första är helt klart om svenskarna har gått och blivit helt jävla hjärndöda? Logiken är inte ens i närheten av helt okej. Att föra det här resonemanget borde kunna jämföras med åsikter om att man inte bör vara ute i parker eller mörka gränder under nattetid. Om du av någon anledning bestämt dig för att risken är värd att ta så förtjänar du att bli mördad. Om du inte vill bli påkörd så sätt dig inte i bilen. Om du inte vill bli rånad så lämna plånboken hemma. Om du inte vill utsättas för andra människors bisarra värderingar så lås in dig och kom aldrig ut igen! Jag menar, vad är egentligen nästa steg i den här sjukt genomtänkta filosofin?

Den andra frågan jag ställer mig är om man i och med detta bara ska acceptera andra människors viljor, hur sjuka de än är? Jag undrar helt enkelt om det som denna femtedel menar är att oskyldiga och normala människor ska börja anpassa sig efter de misstag som vandrar runt i vårt land, och inte tvärtom. Skyll inte på gärningsmannen utan skyll på offret! Vi borde alla tänka på hur många sjuka indivder det finns i världen och börja justera våra liv efter dessa. Hur kan det vara en rättvis inställning? Ska jag, som aldrig någonsin drömt om att utsätta en annan människa för hemskheter som ovan nämnda, börja leva med en ständig eftertanke om de som faktiskt begår olagliga handlingar runt omkring mig? Ska vi som inte begår några brott ta straffen.

Sist men inte minst så är jag fruktansvärt trött på genusperspektivet i den här frågan. Förutsättningarna för att man ska kunna förändra den här attityden är helt klart att man börjar se människor som människor och inte som tjejer och killar. Alla människor ska ha samma rättigheter, oavsett kön. Alla människor ska ha rätten att klä sig och uttrycka sig hur de vill, oavsett kön. Alla människor ska respektera varandra, oavsett vad de inblandade personerna har mellan benen. Gör inte den här enormt viktiga frågan till ett problem fokuserat på kvinnor och män, ge oss i stället en möjlighet att sätta oss in i den ur dess verkligt viktiga perspektiv - en mänsklig kränkning, ett gemensamt problem, ett allvarligt brott som måste bekämpas.

Jag har precis avslutat en lunch ihop med Pelle och Patrik. Vi åt inte oxfilé på Stureplan, men likväl wok på lunchrestaurangen Chill out i Motala. Det var förmodligen betydligt billigare och i det säkraste minst lika gott, men vad vet jag om det egentligen? Hur som helst är jag åter igen stationerad på kontoret och telefonen går minst sagt på högvarv. Vad vore livet utan alla dessa kunder? Förmodligen betydligt mer arbetslöst och en aning mindre frustrerande. Men jag är inte bitter!

Valborg stundar och planerandet är i full gång. Det blir med största sannolikhet en gemensam middag i goda vänners lag och sedan någon form av gettogether i Vasaparken. Jag måste helt klart bränna ut en skiva med låten I'm yours av Jason Mraz, funderar på att lägga in den 18 gånger och på så sätt slippa oroa mig för att någon tråkig jävel zappar sönder denna härliga melodi. Hur som helst är jag övertygad om att det kommer bli en låt att minnas, jag är för närvarande helt besatt av den.

Medan jag ändå är igång vill jag passa på att tacka den dåre som för några timmar sedan höll på att köra ihjäl mig genom en urbota korkad omkörning. Det är en jävla tur att Passaten har turbo och att jag inte är förståndshandikappad, annars hade vi förmodligen legat oigenkännliga vi väggrenen vid det här laget. Alla idioter som inte kan köra bil kan omedelbart sluta med det och alla idioter som är oförmögna att förstå skillnaden mellan 70 km/h och 130 km/h kan gå och hänga sig.

Vad beträffar resten av världens befolkning önskar jag er alla en fortsatt trevlig dag! ;D

Den här helgen har verkligen varit upplyftande. Inte bara har jag spenderat tiden ihop med människor som jag verkligen tycker om, utan också upplevt det mysiga vädret samt haft nöjet att bejaka min Irländska sida. Ibland är livet bara väldigt oproblematiskt och skönt, de här två dagarna har verkligen varit en del av den tiden.

I Fredags hade jag äran att följa med Luke och hans föräldrar på Irländsk pubafton, ett evenemang som höll hus i Flygeln i Norrköping. Det var en mycket trevlig kväll, inte bara med tanke på den underbara musiken och den goda ölen, utan också tack vare sällskapet. Givande diskussioner, intressanta åsikter och en hel del skratt förgyllde i alla fall min kväll och bidrog till en väldigt skön stämning. Efter den Irländska pubaftonen tog jag och Luke oss till Highlander Inn, krogen som egentligen inte har några fördelar - bortsett från deras kunder vilka råkade vara våra vänner. Vi skrålade tillsammans i någon halvtimme innan vi begav oss hem till Kalle som var vänlig nog att erbjuda oss sitt hem till förfogande för efterfest. Vi fick med oss en hel del knasiga typer upp till Kalle den kvällen, bland andra tre välbekanta ansikten i form av Gabi, Paul och Husse. Det var grymt kul att se dom igen, även om vi kanske inte hann prata så mycket. Anledningen till den utvecklingen stavas J O A K I M, som av någon anledningen bestämde sig för att miljöpolitik är rätt samtalsämne klockan tre en Lördagnatt. Jag är imponerad över din ihärdighet, kära vän.

Kvällens minus levereras oavkortat till mannen som trodde att det var helt okej att lägga sina snuskiga händer på min rumpa under den Irländska pubaftonen. Det är inte så mycket själva handlingen, som det faktum att han när jag röt till, backade och tog upp händerna i luften samtidigt som han sa; "Förlåt, det var verkligen inte meningen." Är du man nog att ta dig friheten från början så skulle man kunna tycka att du kan vara man nog att stå för det efteråt? Emellertid verkar vi ha helt olika åsikter om den saken.

Lördagen började med grillkväll i Klingsberg. Det var underbart att bara sitta i solen och skratta ihop med vänner som jag definitivt träffar alldeles för sällan. Grillningen gick prima, i alla fall om man bortser från den skogsbrand som mycket väl kunde ha uppstått både en och två gånger. Daniel och Evelina hade varit söta att fixa lövbiff till undertecknad, denna hade de lagt i en marinat som bland annat innehöll cocacola. Jag var skeptiskt tills jag smakat och insåg hur gott det faktiskt var. Fotbollen gick på högvarv och de dryga kommentarerna haglade över oss i stort sett hela kvällen, alltså som jag sa - det var en underbar kväll. Ett extra plus var definitivt att Lancia och Mårten (Ja det är felstavat) joinade oss, goare människor får man leta efter. När solen gått i moln och värmen börjat avta drog många av oss hem till Daniel och Evelina, för att något senare styra kosan mot Kalles hem igen. Också detta var en mycket lyckad och trevlig kväll, vi lär göra om det snart.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, för stort engagemang är enormt osexigt. Jag tycker personligen att det är helt okej att ogilla människor till höger och vänster. Ännu bättre blir det om man dessutom förmedlar sitt hat till omvärlden, i alla fall i en lagom stor dos.

G For gossip är en blogg, skapad av en tjej som enligt min mening inte verkar ha någon eget liv över huvudtaget. Och hur i hela friden vet jag det? Jag vet ingenting, men jag föddes med förmågan att tänka och analysera. Genom att läsa den här ointressanta smörjan har jag fått klart för mig att allt som den här tjejen producerar handlar om BlondinBella, Kenza, Stina-Lee eller Kissie. Galet intressant, speciellt med tanke på att hon i regel bara refererar för vad tjejerna själva skrivit i sina bloggar. Jag kan tycka att det känns ganska onödigt. Jag menar, är jag så hopplöst nyfiken så lär jag ju besöka deras egna bloggar.

En annan sak som stör mig med den bloggen(erskan) är undertonen i alla texterna. Jag får känslan av att hon själv anser sig vara hysteriskt rolig och fräck, när det i själva verket bara känns en smula patetiskt.

G For Gossip blir dagens misstag för att hon gör det som alla andra redan gjort och för att hon dessutom gör det dåligt.

Videospelandet är hetare än någonsin och konsolerna går åt som smör bland återförsäljarna världen över. I Japan har man undersökt konsumtionen kring produkterna och beräknat vilket av alla märken som egentligen är hetast på marknaden just nu. Den portabla modellen är uppenbarligen attraktiv, då PSP toppar försäljningslistorna och Nintendo DS fortsätter att sälja bra. Den långlivade konsolen Xbox 360 har dock tappat i placering och enbart sålts i 1 076 exemplar under den aktuella veckan.

• PSP - 85,421
• Nintendo DS - 44,551
• Wii - 44,241
• PlayStation 3 - 7,438
• PlayStation 2 - 6,545
• Xbox 360 - 1,076

Överlag menar man dock att försäljningen sakta men säkert har minskat under den senaste tiden. Av detta förutser man också nya lanseringar inom en snar framtid och kampanjer för kompatibla spel och enheter. GIEF!

Mitt liv på en pinne.
Jag råkade visst beställa kläder för ett par tusenlappar, sedan råkade jag låna lite pengar av Pelle när vi var i Ullared varifrån jag råkade få med mig en grej eller två. Därefter råkade jag ha räkningar på ytterligare några tusenlappar. Nu är det dessutom så att jag råkade underskatta min ekonomi och att jag därmed har en obetydlig mängd pengar kvar att leva på under en månads tid framöver. Jag råkar vara helt dum i huvudet. Jag råkar vara sämst i världen. Jag råkar vara mer eller mindre pank.

Emellertid finns det ju som ni vet ingenting ont som inte för någonting gott med sig...ELLER? Min numer väldigt begränsade livskvalitet fick mig att börja spåna på potentiella inkomstkällor och givetvis kom jag på en snilleblixt som till och med Blondinbella skulle tappa hakorna av. En fond! Stöd mig, jag är dum i huvudet och kan inte hjälpa det. Jag har svårt att tänka mig hur någon skulle kunna sätta sig in i min situation utan att beröras och känna sig delaktig. Planen är alltså att sprida budskapet världen över, be om en krona från varenda kotte i vårt solsystem och därmed kunna leva lyckligt i resten av mina dagar.

Snipp, snapp, snut.

......

FUCK.

Ja, tre par brillor blev det också.
Nu kanske ni tänker såhär - varför? Och då svarar jag följande - för att de var billiga. Bra va? <3 Mig.

Fy fan så het jag kommer vara i sommar. Emellertid lika fattig, men det tar vi då.

Fan, vilken dålig människa jag är.
Jag har verkligen ingen kontroll när det kommer till mina surt fördärvade pengar. Nu har jag handlat loss igen, på nytt har jag rentvått mig själv genom att luta mig mot den låga dollarn, det är ju billigt och därför måste jag passa på att handla. Vilken naiv och liten människa jag är. Dock en välklädd sådan!


Jag kan ju passa på att meddela att detta var långt ifrån allt. Hur som helst ser ni ju själva vad jag snackar om när jag pratar låga priser. Fyra klänningar för $73.60, det är alltså exakt 434 kronor och 24 öre - det vill säga ingenting. Att det sedan tillkommer en mindre förmögenhet i frakt och tullavgifter är en annan histora. Jag menar, kläderna är ju fortfarande snuskigt billiga!

Är det inte helt fantastiskt hur lite väder har förmågan att förändra hela din inställning? Våren är här och det känns nästan som att alla världens probelm är på väg att lösas. Jag känner mig hoppfull, entusiastisk och motiverad. Ja, jag känner mig lycklig!

Under större delen av vintern har man på sätt och vis befunnit sig i ett sinnestillstånd som då och då haft en förmåga att trycka ner en, utan befogade anledningar. Jag har varit rastlös, uttråkad, omotiverad och generellt sett ganska sorgsen. Uppgiven så att säga. Matt och oinspirerad. Idag, när solen skiner och kafferasterna i godan ro spenderas utomhus känns livet så väldigt mycket lättare. Är det verkligen så enkelt? Är våren svaret på vinterns alla obesvarde frågor? Jag tror på att allting blir vad man gör det till. Jag tror att omgivningen har stort inflytande i det vi gör och att det på den vägen utvecklar sig till det vi hela tiden upplever. Med våren kommer sommaren. Med sommaren kommer semester, härliga och ljusa dagar, möjligheter och en tillvaro utan lika många måsten. Jag älskar den här tiden på året, fram för allt för att jag vet att det från och med nu bara kommer att bli bättre och bättre. Jag ser ljuset!

I sommar ska jag tillsammans med min bror, mamma och hennes man åka ner till Spanien i två veckor. Det kommer att bli helt underbart! Jag behöver verkligen komma bort lite, bara njuta av ledigheten och uppleva någonting annorluda för ett tag. Vi har hyrt ett hus i en stad som heter Altea och jag längtar mer än någonsin nu.

Pappa är något av vad jag skulle vilja kalla ett original. En tvättäkta Stockholmare, om än en något mättad sådan som mer och mer fått smak för landsbygden - långt ifrån allt vad trafik och stressade tunnelbanepassagerare innebär. Han är inte den mest samlade individen jag träffat, han är långt ifrån förutsägbar och han är fruktansvärt rolig när han är på det humöret. När han inte är på det humöret är han ganska arg och skulle faktiskt kunna besitta världens kortaste stubin. Han har inget tålamod whatsoever, men en enorm förkärlek för överdrifter och öl.

Jag avslutade precis ett samtal med den gode mannen, han var lite bekymrad. Mest av den anledning att han som femtioåring blivit tvåbarnspappa på nytt, en situation som han kanske inte riktigt räknat med när han för två år sedan tillsammans med sin betydligt yngre fru Eva bestämde sig för att ge Doris, 6 år, ett syskon. Det blev inte riktigt som planerat, det blev inte ett barn. Det blev två. Givetvis älskar han dom villkorslöst, men ibland drabbas han av någonting som skulle kunna liknas vid fullständig spader.

"Hej Pappa, hur är det?"
"Det är ungar överallt!"
"Skyll dig själv."
"Kanske skulle ta och göra det. Eller så hivar jag ut dom genom fönstret. En i taget."
"Har dom börjat knata runt nu eller?"
"Ja, Svea springer omkring i hela huset. Man blir fullkomligt skogstokig."
"Asta då?"
"Nä. Asta går, men hon går som ett fyllo."
"Är ni friska annars?"
"Inte nog med att jag bor med ett helt dagis fullt av skrikande ungar. Nu gormar min fru också!"
"Ja, du har väl aldrig varit någon stjärna vad gäller smidighet."
"Här är en jävla cirkus!"

Min pappa och jag brukar inte utbyta de mest meningsfulla samtal. Men det brukar i regel vara ganska underhållande att prata med honom, i alla fall fram till den biten då han börjar tjata om att vi aldrig är där och hälsar på. När jag och min lillebror var mindre brukade vi bo hos pappa var tredje helg. Av någon anleding har han fått för sig att vi borde upprepa detta mönster än idag. Som att man vid 20- och 22 års ålder inte har någonting alls för sig under sin ovärderligt lediga tid.

Min pappa är skön på många sätt och vis. Även om jag till och från hittar likheter hos mig själv i honom måste jag med all rätt säga att vi är långt ifrån lika. Jag är när allt kommer omkring mammas flicka, mammas flicka med en hel del sjuk humor och när sanningen ska fram, ett något dåligt tålamod. Jag gillar överdrifter och Hell yeah, jag gillar öl!

Om jag är ute med vovven och hon bestämmer sig för att göra nummer två långt in under en buske omringad av brännäslor och taggtråd, i närheten av en potentiell våldtäktsman, bredvid ett jättestort träd och det åskar - då plockar jag inte upp efter henne. Där, så var det sagt. Om detta gör mig till en hemsk människa så får jag ta det. Jag riskerar inte mitt liv för lite bajs.

Annat är det dock om hunden bestämmer sig för att det är dags att pryda trottoaren eller gångbanan med sin avföring. Då känner jag som ägare till jycken ett visst ansvar för att ingen oskyldig stackare ska behöva förpestas med illaluktande hundskit under skosulorna, på cykelhjulet eller om det går riktigt snett på eventuellt nyinköpta och säkerligen vita kläder. Jag plockar så att säga upp efter min hund, så länge jag anser att bajset utgör en hälsorisk eller kan komma att vara i vägen för andra individer. Det här är uppenbarligen inte en uppfattning som jag delar med alla människor. En del hundägare verkar tro att staden är till för att dekoreras med slingriga korvar och att människorna som bor där faktiskt vill ha det så. Det var en sådan människa som gjorde att min ovanligt positiva inställning till morgonens promenad slutade i total katastrof. Jag klev i det. Jag klev i det och jag blev fullständigt förstörd. Jag alltså, som person och människa. Skorna klarade sig utan ett märke, efter en något intensiv skrubbning från min sida, men jag såg hur hela min underbara dag förintades framför ögonen på mig. Jag tappade lite av mitt förstånd den här morgonen.

Med dessa ord uppmanar jag er alltså att som hundägare plocka upp skiten som er hund lämnar efter sig. Jag kommer nämligen att gå lös på den som nästa gång orsakar den extrema humörsvängning som drabbade mig i morse. Jag kommer att hitta dig, var så säker. Jag kommer att leta upp dig om det så är det sista jag gör. Jag kommer därefter att viga mitt liv åt att förpesta ditt.

Du vidriga hundskitsignorerare.

Amerikanarna har väl i och för sig aldrig klassats som några ljudhuvuden, men ibland funderar man över om de inte är exeptionellt dumma. I en undersöknings som gjort bland föräldrar i USA har man korat vinnaren bland alla ondskefulla ting som om möjligt kan förekomma i video-spel. Resultaten tyder på en något tvetydig inställning till livet. Jag är inte helt förvånad, men det känns endå ganska absurt.

Idag har jag pratat med ganska många kunder. En del har varit resonliga och kommit med befogade frågor, andra har varit mer eller mindre defusa och något förvirrade. Sedan har vi den som totalt tappade kontrollen och faktiskt började att grina när hon insåg att vi inte hade någon möjlighet att hjälpa henne förrän nästa vecka. Jo, det är sant. Hon bröt ihop, började att stamma, skrek som en galning och snyftade febrilt - allt på en och samma gång.

Vad gör man då? Man upprepar sig. Precis som i alla andra situatoner där folk vägrar att acceptera och förstå.

- "Jag är hemskt ledsen, men vi har ingen möljlighet att komma ut till dig idag. Vi har fler kunder som väntar på besök och de är redan uppbokade."
-" Men kan ni inte komma ikväll då!!"
-"Vi jobbar dessvärre inte så. Efter klockan fem på fredagar stänger vi ner verksamheten, precis som alla andra företag."
- "Men jag måste ha mitt internet!! Fattar du inte att jag gråter? Ni skiter i mig."
-"Vi hjälper dig mer än gärna på Måndag. Tills dess har vi bokat möten med andra kunder, det finns några tusen till som du kanske förstår och vi kan tyvär inte göra mer just nu."
-"ÅÅååh, då tänker jag ringa någon annan som bryr sig om och kan hjälpa mig!"
-"Det låter som en bra idé, är det inte löst innan Måndag så är du välkommen att höra av dig igen".
Klick.

Hon ringde en halvtimme senare och förklarade att det fungerade igen, att en kabel varit utdragen och att hon ville att vi skulle titta förbi på Måndag i alla fall. Jag meddelade henne att ett besök kostar pengar och att det vore oklokt av henne att skicka dit oss om det egentligen inte fanns någon anledning. Hon hävdade trots detta att hon ville ha ett besök så snart som möjligt.

Jag vet faktikst inte om det är sorgligt eller förbannat roande.

Eller inte.

Fin sex fel har uppenbarligen lämnat ligan och matchen som vi skulle spelat igår avgjordes på WO. Helt värdelöst, då tar jag faktiskt hellre än välförtjänt förlust.

Jag uppskattar verkligen den cirkus vi omedvetet lyckats dra igång. Det är roligt att se hur många människor som är så ivriga att dementera våra åsikter att de helt glömmer bort syftet med en diskussion. Jag är road, upprymd och mer än tillfredställd. Tack för att ni hjälper till att bevisa min poäng, om och om och om igen.

Jag misstänker att det vore läge att utveckla den text jag för några dagar sedan publicerade här på bloggen. Emellertid har jag en känsla av att alla upprörda kommentatorer skulle använda samma tillvägagångsätt som tididgare, det vill säga strunta i innehållet och hoppa direkt på skribenten. Jag betackar mig för den typen av dialog då jag i all naivitet faktiskt fortfarande hoppas att ni alla besitter någon form av integritet och intelligens. Vad är egentligen syftet med att skriva en text som aldrig kommer att uppfattas ordentligt? Vad är meningen med att dra upp ett hett ämne när åskådarna efter två meningar dömmer ut resterande innehåll och börjar att utveckla ett i flera fall obefogat motstånd? Jag vet inte, och jag vet sanneligen inte varför jag fortsätter att anstränga mig i onödan.

Jag har trots detta bestämt mig för att göra ett försök till. Det må vara enormt självdestruktivt och oklokt, men mitt hopp om en vilja att förstå driver mig. Okej, here it goes.

Jag är född och uppfostrad av min mamma, pappa flyttade ut när jag var runt fyra år gammal. Anledningarna kring separationen var många, men främst berodde beslutet på det faktum att de två delade enormt många olika åsikter om det mesta, att de var väldigt olika som personer. Min mamma har alltid förespråkat ett öppet sinne och viljan att förstå andra människor, trots eventuella skillnader. Det är så jag är uppfostrad och det är till den personen jag nu utvecklats. Jag är enormt stolt över mig själv och den person jag blivit, jag är min mor evigt tacksam. När min mamma var i min ålder gick hennes yngre bror ut med sin homosexualitet. Det kom vad jag förstår aldrig som en egentlig överaskning utan accepterades utan några som helst tvivel av familj och vänner. Den enda som såg denna nya vetskap som ett problem var min morfar, hans far, som efter en konservativ uppfostran hade haft inpräntade åsikter om sexualiteten sedan liten. Trots detta lärde han sig efter ett tag att leva med min morbrors läggning och älskade honom aldrig mindre för det.

Den nya man som tog plats in min mammas liv var skådespelare. Han hade varit på olika platser och gjort olika saker i hela sitt liv. Han hade träffat människor av alla dess typer och har idag en hel del vänner och bekanta. Tre av vår familjs bästa vänner är homsexuella. De fanns alla med på mamma och Guys bröllop, min student, födelsedagar, you name it. Det finns få människor som jag uppskattar och ser upp till så mycket. Där dom är, är det alltid roligt.

Varför berättar jag det här? För att jag vill slippa era ogenomtänkta ideer om att jag vore någon form av homofob och främmandefientlig idiot. För att ni ska få en inblick i vilken erfarenhet jag har innan ni dömmer ut mig och ber mig "se mig omkring". Jag vet, förmdoligen mer än någon av er andra. Faktum är att jag egentligen inte gillar att placera människor i fack, det som många uppenbarligen trodde att jag gjode med min förra text. Hade ni bara läst den lite nogrannare så hade ni förstått att så aldrig var fallet. Emellertid har jag svårt att tro att den här texten egentligen gör någon skillnad, ni har ju redan bestämt er för vad ni tycker och nåde den som får er att tänka om!

Den poäng som jag hade hoppats på att leverera i mitt tidigare inlägg var det faktum att den genrella attityden ständigt påverkas av intryck. Genom den mediahype som pekar på att homosexuella människor är på ett visst sätt förstör man för många som redan har svårt att få personer i sin omgivning, och sig själv, att acceptera det. Jag syftar givetvis inte på att männskan inte har rätt vara den hon är, eller vill vara. Jag menar snarare att alla måste ta sitt ansvar gentemot andra. Man förlöjligar en läggning genom att framställa alla bögar som ytliga fjollor. Man får personer med den läggningen att verka oseriösa och tillgjorda. Man förstör och använder människor, MÄNNISKOR, för att tillfredställa ett behov. Jag skiter i om det här gäller homosexuella eller utländska eller religiösa eller handikappade, rika eller fattiga, människor som människor. Det jag försöker förklara är att det egentligen inte handlar om homosexualitet utan fenomenet i sig! Jag kan inte dra paralleler till heterosexuella då faktum är att de inte är en uppmärksammad minoritet, vilket ovan nämnda samhällsgrupper är. De blir inte granskade och bedömda på samma sätt, just på grund av den anledningen!

Det är uppenbarligen inte bara jag som delar denna uppfattning, det här är en diskussion som jag haft med många människor i min omgivning och då även de som jag tidigare nämnde. Problemet är egentligen att den här debatten är så pass känslig att debattörerna slår dövöra till så fort de får mothugg. Det är ingen som lyssnar och därmed heller ingen som lär sig att förstå någon annan. Jag har aldrig sagt att jag har rätt, jag har bara levererat en åsikt. Det innebär inte att jag bör söka psykolog eller att jag är whitetrash, som någon tidigare nämnde. Det innebär helt enkelt bara att det är såhär jag tycker. Och jag förväntar mig som sagt ingen skillnad vad gäller era reaktioner på detta inlägg, men jag anser samtidigt att jag dragit mitt strå till stacken - så mycket tydligare än så här kan jag inte bli.

Ibland får jag för mig att hela världen är full av idioter och att jag är något av ett missfoster som fötts med väldigt ovanliga egenskaper. Egenskaper som gett mig förmågan att tänka och tycka, fundera och analysera, diskuttera och komma fram till en slutsats. Ja, faktiskt. Ibland funderar jag över om det över huvud taget tjänar någonting till att förvänta sig intressanta argument från andra individer, eller om det kanske helt enkelt bara är dags att inse hur intelligensbefriat vårt samhälle verkligen är. Faktum är att det är näst intill omöjligt att föra en intressant dialog, där olika åsikter reflekteras utan att bemötas av ogenomtänkta uttalanden och mer eller mindre personliga påhopp. Det är nästan som att människan vore oförmögen att acceptera någonting annat än hennes egen vilja och uteslutande ser saker ur ett enda perspektiv. Har man bildat en uppfattning så håller man fast vid den tills döden sätter stopp för propagerandet, oavsett om motsatsen bevisas mitt framför hennes ögon.
Om jag generaliserar? Ja, grovt. Ha dock i åtanke att jag faktiskt inte syftar på samtliga människor på denna planet, jag drog ju faktiskt paralellen om missfoster och hävdar att vi är ett få antal individer vars kapacitet skiljer sig från mängden. En klar minoritet givetvis, men dock.

En av mina favoriter när det kommer till meningslösa kontringar är den av typen:
-" Om du inte gillar vad han skriver så läs det inte." Jag menar, det är ju en fin filosofi. I grunden innebär detta argument att du aldrig bör befatta dig med någonting du ogillar och därmed heller aldrig bilda en uppfattning om fenomenet. Du ska alltså aldrig ha en chans att emotsäga dig någonting, du ska tycka om allting för att allting i din värld ska bara vara det du gillar och håller kärt. Jag menar, om du inte gillar vad stadsminsitern och resten av politikerna snackar om så lyssna inte på dom! Chansa lite, själva röstningen kan ju vara kul och rött har ju alltid varit något av din favoritfärg. Gillar du inte lärarens historier om andra världskriget och förintelsen så lämna klassrummet, det man inte vet mår man ju faktiskt inte dåligt av. Tycker du att bloggaren är ett riktigt pulver så läs inte hans blogg, bilda i stället en uppfattning om att alla människor i grund och botten är och tycker som du. Ta aldrig lärdom av några misstag, tanken är att du aldrig ska begå några! Gör bara det du gillar, lev i en bubbla, begränsa dina erfarenheter efter tycke!

Sucken.

Det finns för övrigt ytterligare en aspekt med den där kontringen som jag finner ganska roande.
-"Om du inte gillar vad han skriver så läs det inte!" Nahe, och hur fan ska jag veta vad jag tycker om jag inte får läsa det? Hur ska jag ha möjlighet att veta hur jag känner för någonting om jag ska leva efter den där genialiska principen?

Logiken står verkligen som spön i backen.
Det är inte konstigt att man då och då får en känsla av övernaturlighet. Hur vore det att faktiskt försöka anstränga sig lite för en gångs skull? Jag säger som Ida, det skjuts för lite.

Okej mina damer och herrar, jag bjuder på dagens kommentar.

"Och alla har väl rätt att tycka och tänka hur dom vill och därför har jag valt att inte tycka om det du skriver."
- Lars Ekström, http://larschanekstroem.blogspot.com

Mer vatten på min kvarn? Snarare en hel insjö.

Jag skulle ju inte bli helt ledsen om jag kunde lägga vantarna på ett para sådana här. Jag skulle så att säga inte slå mig själv brutalt eller hoppas på att någon annan gjorde det. Dessvärre är dom inte till salu, och inte heller är dom direkt användarvänliga. Hur som helst är de galet grymma och någonting säger mig att jag skulle ta väl hand om dem om de var mina.

...så förnekade Kissie förintelsen.

"Aja iaf så sitter jag just nu i skolan och vi har religon, just nu är det om Judar. Vill helst inte vara med eftersom jag tror allt sånt är bullsh*t men men, man vill ju ha betygen!"

Jag vill verkligen bara lägga mig ner och självdö.
Rakblad, någon?

Från Wikipedia.org, 2008-05-09:
Dubbelmoral är en informell beteckning på att förespråka andra moraliska principer än de man tillämpar i sitt eget liv.

Från Susning.nu, 2008-05-09:
Dubbelmoral är när man gör sken av att följa en viss moral men i praktiken handlar i strid med den. Eller när man är inkonsekvent i sina handlingar och i vad man säger. Med detta menas att om en princip appliceras på vissa frågor, men en helt annan princip appliceras på samma frågor en annan gång, har man mer än en moralisk uppfattning.

- Båda siterna är överens om att dubbelmoral kan tyda på hyckleri.
Grattis, ni har nu fått en ordentlig stämpel. Nu har vi en kategori att samla er under, ett namn att personifiera er med. Hycklare, hur många finns det egentligen?


Det råden en hög grad av dubbelmoral i världen och inte minst på Internet där människor fritt har möjlighet att uttrycka sig i diverse forum. Uppenbarligen är skribenterna fullständigt omedvetna om det faktum att de faktiskt säger emot sig själva, att sammanhanget blir ointressant och att texten helt tappar sin mening. Hur som helst är det ingenting som får skaparen att ändra uppfattning eller tänka över sitt resonemang. Man rycker på axlarna och kontrar med någon obefintlig hint om likvärdig dubbelmoral eller oförstånd. Jag finner det väldigt intressant när människor genom välformulerade meningar och avancerade ordval tror att innehållet i en text blir mer korrekt. I got news for you, så är det inte. Oavsett om du stavar som en kråka eller uttrycker sig briljant så lyser dubbelmoralen alltid igenom. Den uppenbarar sig helt enkelt bara i olika versioner.

Den vanligaste och mest återkommande formen av dubbelmoral är den som går ut på att du inte ska klaga på andra människor som klagar. Skriv inte om andra människor som skriver. Prata inte om andra människor som pratar. Gör inte som människor gör.
-"Hon får väl skriva vad hon vill!" Det är klart att hon får, exakt som jag får och gör.
-"Han får väl tycka vad han vill!" Absolut, precis som jag har rätten att tycka vad jag vill om det han tycker.
-"Dom får väl göra som dom vill!" Ja, men det får väl vi också!
Nej, det är tyvärr inte riktigt så enkelt. Allting värderas olika ur olika människors perspektiv. För att inte tala om beroende på vad eller vilka det gäller. Mitt förslag är att alla pretentiösa besservissar skaffar sig lite självdistans och funderar över vad allting egentligen handlar om. Ska man ha rätt att uttala sig om vad man vill utan att behöva bli påhoppad med personangrepp och gäller det i sådant fall alla? Tänk två gånger, på så sätt slipper ni kanske framstå som en hög mentalt inkompetenta p12or.

Over and OUT.

Ja, majoriteten av våra människor vet verkligen ingenting. De vet inte ens vad de inte vet. De har ingen förmåga att uppskatta argument eller en givande diskussion. De är totalt meningslösa och jag tycker inte att de behöver finnas. Jag tycker att de ska ge plats för människor som faktiskt tillför någonting, människor som kan stava sitt namn och som vet när det är läge yttra sig eller låta bli.

Det finns faktiskt dumma människor som är smartare än ovan nämnda. De som accepterat sin brist och därmed väljer att hålla käften när andra, mer berikade människor talar. De som låter bli att ge sig in i en diskussion som de inte kan hantera, de som väljer att göra det bästa av det lilla de har. Hemskt mycket respekt till er.

Borta på Lancias blogg pågår en diskussion om huruvida det är okej att skylta med sin sexuella läggning eller inte. Jag tycker att debatten i sig är väldigt intressant, det är nämligen ett fenomen som jag själv reagerat väldigt starkt på det senaste året. Helt plötsligt finns det ingenting som är mer häftigt eller mer inne än att vara rakt igenom jättehomosexuell, är du inte gay så bör du i alla fall känna någon som är det och även om du egentligen inte känner personen alls så måste du låtsas som att det är din bästa vän. Då ser folk upp till dig, då tycker de att du är häftig och inne. Först då har du verkligen uppnått någonting här i livet.

Min morbror är gay.
Hans pojkvän är gay.
De är två av de mest underbara människor jag känner, men de hade de varit oavsett sin homosexualitet. Jag har inte och har aldrig haft några som helst fördommar mot homosexuella. Jag är uppfostrad av den minst främmandefientliga familj du kan hitta och blivit präglad av allas likas värde så långt tillbaka jag kan minnas. Nu när ni vet detta, är det då okej att jag yttrar mig? Känns det acceptabelt att jag uttalar en negativ åsikt om det uppenbarligen-mer-känsliga-än-vi-låtsasom-ämnet? Jag tycker inte att det är okej att driva en blogg som helt och hållet bygger på hur bögig skribenten är och hur många bögiga saker han har gjort. Hur många bögiga grejer han tycker om och hur många bögiga åsikter han har. Jag tycker att det är pinsamt och framför allt är det enormt påfrestande. Varför? Därför att han påverkar alla sina 14,15,16 och 17-åriga läsare. Han målar upp en bild av att alla homosexuella människor förväntas vara på ett visst sätt, att de är ytliga, pratar konstigt, gillar rosa och tycker att Paris Hilton bara är så hiimla cool. Jag kräks på bimbofuckingboy84. Jag spyr på BlondinBellas ständiga tjat om den där extremt tillgjorda Robin. Jag skrattar åt Kissies försök att skylta med sina "Hej, jag känner en bög och vi är bästisar"-inlägg. Jag tar fram rakbladen. Upp och hoppa, ut och upplev! Öppna ögonen och skaffa er för i helvete egna åsikter. Gör inte homosexueliteten till en modefluga, förlöjliga inte ett fenomen som för många är väldigt viktigt och minst sagt seriöst.
Väx upp och kamma till er.

Hade det inte varit för de människor som jag nämnde i början av detta inlägg så hade jag gett mig in i diskussionen. Nu vet jag dessvärre redan hur det slutar.
- "Nae men asså du har liksom vääärldens dubbelmoral. Alltså du fattar nog inte själv vad du skriver. Jag har liksom rätt och du vet ingenting."

Spare me, plz.