Yllet

Jag uppskattar verkligen den cirkus vi omedvetet lyckats dra igång. Det är roligt att se hur många människor som är så ivriga att dementera våra åsikter att de helt glömmer bort syftet med en diskussion. Jag är road, upprymd och mer än tillfredställd. Tack för att ni hjälper till att bevisa min poäng, om och om och om igen.

Jag misstänker att det vore läge att utveckla den text jag för några dagar sedan publicerade här på bloggen. Emellertid har jag en känsla av att alla upprörda kommentatorer skulle använda samma tillvägagångsätt som tididgare, det vill säga strunta i innehållet och hoppa direkt på skribenten. Jag betackar mig för den typen av dialog då jag i all naivitet faktiskt fortfarande hoppas att ni alla besitter någon form av integritet och intelligens. Vad är egentligen syftet med att skriva en text som aldrig kommer att uppfattas ordentligt? Vad är meningen med att dra upp ett hett ämne när åskådarna efter två meningar dömmer ut resterande innehåll och börjar att utveckla ett i flera fall obefogat motstånd? Jag vet inte, och jag vet sanneligen inte varför jag fortsätter att anstränga mig i onödan.

Jag har trots detta bestämt mig för att göra ett försök till. Det må vara enormt självdestruktivt och oklokt, men mitt hopp om en vilja att förstå driver mig. Okej, here it goes.

Jag är född och uppfostrad av min mamma, pappa flyttade ut när jag var runt fyra år gammal. Anledningarna kring separationen var många, men främst berodde beslutet på det faktum att de två delade enormt många olika åsikter om det mesta, att de var väldigt olika som personer. Min mamma har alltid förespråkat ett öppet sinne och viljan att förstå andra människor, trots eventuella skillnader. Det är så jag är uppfostrad och det är till den personen jag nu utvecklats. Jag är enormt stolt över mig själv och den person jag blivit, jag är min mor evigt tacksam. När min mamma var i min ålder gick hennes yngre bror ut med sin homosexualitet. Det kom vad jag förstår aldrig som en egentlig överaskning utan accepterades utan några som helst tvivel av familj och vänner. Den enda som såg denna nya vetskap som ett problem var min morfar, hans far, som efter en konservativ uppfostran hade haft inpräntade åsikter om sexualiteten sedan liten. Trots detta lärde han sig efter ett tag att leva med min morbrors läggning och älskade honom aldrig mindre för det.

Den nya man som tog plats in min mammas liv var skådespelare. Han hade varit på olika platser och gjort olika saker i hela sitt liv. Han hade träffat människor av alla dess typer och har idag en hel del vänner och bekanta. Tre av vår familjs bästa vänner är homsexuella. De fanns alla med på mamma och Guys bröllop, min student, födelsedagar, you name it. Det finns få människor som jag uppskattar och ser upp till så mycket. Där dom är, är det alltid roligt.

Varför berättar jag det här? För att jag vill slippa era ogenomtänkta ideer om att jag vore någon form av homofob och främmandefientlig idiot. För att ni ska få en inblick i vilken erfarenhet jag har innan ni dömmer ut mig och ber mig "se mig omkring". Jag vet, förmdoligen mer än någon av er andra. Faktum är att jag egentligen inte gillar att placera människor i fack, det som många uppenbarligen trodde att jag gjode med min förra text. Hade ni bara läst den lite nogrannare så hade ni förstått att så aldrig var fallet. Emellertid har jag svårt att tro att den här texten egentligen gör någon skillnad, ni har ju redan bestämt er för vad ni tycker och nåde den som får er att tänka om!

Den poäng som jag hade hoppats på att leverera i mitt tidigare inlägg var det faktum att den genrella attityden ständigt påverkas av intryck. Genom den mediahype som pekar på att homosexuella människor är på ett visst sätt förstör man för många som redan har svårt att få personer i sin omgivning, och sig själv, att acceptera det. Jag syftar givetvis inte på att männskan inte har rätt vara den hon är, eller vill vara. Jag menar snarare att alla måste ta sitt ansvar gentemot andra. Man förlöjligar en läggning genom att framställa alla bögar som ytliga fjollor. Man får personer med den läggningen att verka oseriösa och tillgjorda. Man förstör och använder människor, MÄNNISKOR, för att tillfredställa ett behov. Jag skiter i om det här gäller homosexuella eller utländska eller religiösa eller handikappade, rika eller fattiga, människor som människor. Det jag försöker förklara är att det egentligen inte handlar om homosexualitet utan fenomenet i sig! Jag kan inte dra paralleler till heterosexuella då faktum är att de inte är en uppmärksammad minoritet, vilket ovan nämnda samhällsgrupper är. De blir inte granskade och bedömda på samma sätt, just på grund av den anledningen!

Det är uppenbarligen inte bara jag som delar denna uppfattning, det här är en diskussion som jag haft med många människor i min omgivning och då även de som jag tidigare nämnde. Problemet är egentligen att den här debatten är så pass känslig att debattörerna slår dövöra till så fort de får mothugg. Det är ingen som lyssnar och därmed heller ingen som lär sig att förstå någon annan. Jag har aldrig sagt att jag har rätt, jag har bara levererat en åsikt. Det innebär inte att jag bör söka psykolog eller att jag är whitetrash, som någon tidigare nämnde. Det innebär helt enkelt bara att det är såhär jag tycker. Och jag förväntar mig som sagt ingen skillnad vad gäller era reaktioner på detta inlägg, men jag anser samtidigt att jag dragit mitt strå till stacken - så mycket tydligare än så här kan jag inte bli.

Trackback-URL för detta inlägg: