Yllet

Jag tror inte att jag hade gjort någon grej av det här om det inte vore för all dramatik som fenomenet har kretsat kring de senaste veckorna. Utan den hade jag förmodligen bara lyft på hatten och tackat våra svenska tjejer för ett väl utfört jobb, gett dem en klapp på axeln och uppmuntrat till bättre lycka nästa gång. Emellertid ser förutsättningarna annorlunda ut och jag kan inte för mitt liv bibehålla den ödmjukheten.

MYM.Ladies, gamla Les Seules slutar fyra i ESCW. Världens bästa damlag presterar alltså förvånansvärt dåligt för att vara just, världens bästa. Kinesiska Ehonor, Franska Emulate och Amerikanska SK.Ladies är efter dagens bronsmatch erkänt starkare som lag än MYM.Ladies som nu blir tvungna att släppa den ärorika titeln. Jag önskar att jag kände mig lite sorgsen över detta faktum, att jag själv kände mig lite besegrad i och med att de faktiskt representerar Sverige i den internationella turneringen. Jag saknar den där uppgivenheten som infinner sig i andra, liknande sammanhang. Trots detta kan jag bara inte, hur mycket jag än anstränger mig, bry mig mindre. Jag misstänker att det beror på det faktum att lagets självgodhet tog sig uttryck i vad som skulle kunna jämföras med ett vulkanutbrott, bara någon dag efter det att ESWC Masters var över. Med uttalanden om självklar förstaplats och påståenden om dominerande kompetens kom den negativa inställningen naturligt, och idag känner jag mig mest galet tillfredställd när jag ser resultaten från ESWC.


Tough shit.
Jag är bara ärlig.

Trackback-URL för detta inlägg: