Yllet

Jag kan inte sätta ord på den här hemresan. Det finns liksom inte adjektiv som täcker den beskrivningen, ingen möjlighet att ge er en rättvis bild av den verklighet jag genomlidit.

Klockan var halv fyra när jag och min bror klev på tåget som skulle ta oss till Katrineholm. Inte ett ont anande trängde vi oss in bland alla gravida kvinnor, skrikande barn, redan lätt berusade gubbar och allt för häftiga 17-åringar. Vi tog oss fram till våra platser, skulle precis bänka oss ner när någon frågar vad det står på våra biljetter. Killen undrade av den enkla anledningen att han också skulle sitta på plats 52, dessutom skulle hans flickvän sitta på plats 48 vilket var vårt andra stolsnummer. Lätt konfunderade började vi dividera om huruvida SJ bokat in oss på samma platser och att vi i och med detta skulle få turas om att sitta i varandras knän. Detta var lätt underhållande fram tills dess att tjejen påpekar vår biljetts datering, torsdag den 18 december. Inte bara blev jag uppriktigt generad över denna totalmiss, det började dessutom att svartna för mina ögon när jag insåg att vi i och med detta egentligen inte hade någon giltig biljett hem.

Vi irrade runt på tåget under några minuter, lite osäkra på vad nästa steg egentligen borde vara. Jag haffar en konduktör som förklarar att hon ingenting kan göra och att vi måste snacka med killen som "har tåget" i kväll.

Förvirring.
Total.

Ute på perrongen slet jag biljetterna ur Alexanders hand, kopplade på min charm och slog givetvis till med de ofta så effektiva hundögonen. Konduktören kunde givetvis inte motstå detta och gav oss således direktioner om att gå in på tåget igen och försöka hitta någonstans att sitta. Tur, tänker jag och glömmer nästan bort att vara bitter över de 200 spänn som jag slängt bort på reserverade sittplatser. Jag tar dock mitt förnuft till fånga när jag inser att vi måste tränga ihop oss i den lilla gången som skiljer restaurangvagnen från vår tilltänkta vagn. Alec är så bakfull från gårdagens julefest att jag erbjuder honom den utfällbara sittdynan. Själv står jag upp. Inte bara fightas jag med medvetenheten om att jag under fem timmars tågfärd faktiskt inte kommer att få sitta ner alls. Jag måste dessutom flytta på mig konstant då alla gravida kvinnor, skrikande barn, vid det här laget ganska så packade gubbar och allt för häftiga 17-åringar måste springa fram och tillbaka till kiosken hela tiden.

En bit av mig dog på det där tåget.

Emellertid blev vi erbjudna två platser av en äldre dam som förmodligen tyckte att vi såg för ynkliga ut där vi satt hopkrupna i gången. Jag och brorsan hade intagit dessa innan tanten hunnit slutföra sin mening och helt plötsligt satt jag i en kupé ihop med en sjukt het kille med katt. Lovely!

Katrineholm - Norrköping gick ganska smärtfritt. Jag var tvungen att förklara scenariot för konduktören på pendeltåget, hon förstod ingenting men var med största sannolikhet för ointresserad för att bry sig så biljetten klipptes och sen var det bra med det.

Nu är jag hemma. JÄVLA ÄNTLIGEN.

Jag och Alexander är fan sämst på att åka tåg.
Ofattbart dåliga.