Yllet

Det har varit en lång och mycket hård vecka.
Jag har utan tvekan gjort mig förtjänt av den helg som nu stundar.
Deffinitivt med tanke på att den med största sannolikhet kommer bli rätt galen.

Efter denna sista arbetsdag styr jag kosan mot Norrköping. Inte bara ska jag förse min kära mor med den dator och skrivare som jag kirrat åt henne. Jag ska också se till att supa min kära kamrater Arrelius och Lancia under bordet. Detta lär för övrigt inte bli någon tuff match. Det enda som skulle kunna komma att bli en ordentlig utmaning är att hålla Lance vaken, hon har nämligen en tendens att överskatta sin sömn. Hur som helst ser jag fram emot helgen, jag tror och hoppas att den kommer bli lika het som alla andra gånger då TBH-gänget är inblandat. <3

För övrigt kan jag meddela att vår start i Z-ligan blev en riktig flopp. Inte för att vi förlorade någon match, inte heller för att vi vann den, utan för att vi faktiskt aldrig spelade den. Otroligt nog så lade Z-ligans hemsida ner samma dag som ligan startade. Detta resulterade givetvis i att vårt motstånd motsade sig matchen och hänvisade till deras bestämda uppfattning om att de skulle spela mot ett annat lag. Anledningen grundade sig egentligen i det faktum att de saknade full femma och därmed tog sin bästa chans att slippa lämna WO. När jag kontaktade Z-ligans admins fick jag reda på att de inte hade någon som helst backup att utgå ifrån och därmed blev matchstarten uppskjuten till nästa vecka. Way to go! Jag kände verkligen hur bitterheten kom över mig.

Nu är det back to buissnes som gäller. Jag har faktiskt, tro det eller ej, ett jobb att sköta.
So long, HUBBLE!

Det här vädret gör mig schitzofren.

Av någon anledning har jag fått en otroligt irriterande låt på hjärnan. Kommer ni ihåg soap, bandet som bestod av två tjejer vars karriär går att sammanfatta med ordet One-hit-Wonder? Jag förstår inte hur det har gått till men nog har jag lyckats bevara texten alltid, kan i och för sig bero på att den inte är direkt avencerad. Den där refrängen går mig på nerverna, det har den på sätt och vis alltid gjort. Det var år sedan jag hörde den sist och endå sitter den som fastklistrad innanför pannbenet på mig.
- "This is how we party
Fooling with your body
Come on everybody
Can't get enough of you."

Annars då? Jo, tack. Är galet uttråkad och funderar på att råna en bank. Vad är väl några år i fängelse och en bortkastad framtid mot några timmar i ett tropiskt land? Jag vill åka härifrån ett tag, ligga och glassa vid någon pool och bli serverad lyxiga drinkar av någon sexig servitör. Jag vill slänga mig i havet och äta gott i solen. Jag vill festa fram på småtimmarna och åka med bussresor till spännande platser. Jag vill bara bort från den här gråa vardagen ett tag, så jag har möjlighet att uppskatta den på nytt igen.

Vilket jävla väder.
Berg- och dalbanan is a bitch.

..på mitt fakenick.

Någon har snott mitt alternativa nickname och det är _INTE_ okej. Jag är nu hemskt upprörd. Framför allt med tanke på att sannolikheten för att någon annan på denna jord läst boken om Herr Hu är obefintlig och att stölden därmed är kolossalt uppenbar.



Fucking nickstealer.
Jag ska kuttarej i äpplet.

Om du av någon anledning fått för dig att du sett det mesta kan du glömma den illusionen.

Den här killen slår en hel del. Inte bara ska han ha en eloge för den enorma ansträngningen, utan definitivt också för det tålamod som måste ha krävts för denna prestation. Jag snackar om fransmannen vars eBay-auktion skulle få vem som helst att lyfta på ögonbrynen. Killen som lyckats samla på sig hela den japanska kollektionen av Dreamcast-spel. Alla 606 stycken, i obruten förpackning.
Priset för denna exklusiva kollektion är inte mindre än $20 000. Personligen skulle jag kanske inte slänga ut de pengarna på Dreamcast-spel, men i denna numer väldigt nördiga tillvaro finns det säkerligen någon som finner det värdt. Försäljaren går under sitt alias adol och hans auktion kan ni hitta här.

Satan i gatan.
Den här helgen saknar faktiskt beskrivning. Min lördag var utomordentlig, inte bara för att tiden spenderades med världens skönaste, uan också för att jag var så jävla het under större delen av min fylla.

Klockan fyra plingde Otto på dörren. I och med att jag var fullt upptagen av allt vad förberedelser innebär bänkade han sig framför min dator med en öl i handen och Counter-Strike på skärmen. Jag hade frukansvärt roligt åt hans regelbundna kommentarer och utrop av typen "Aah det är ju troligt!" eller "Ofta din jävla tönt", alternativt "HAHAHA så jävla ägd." Jag tog tag i mitt supande ganska snart därefter, ungefär samtidigt som Pelle och Ulle klev in genom dörren efter deras bilfärd från Linköping. Ulle hade under veckan lyckats tappa någon form av betongklump från tre meters höjd rakt ner på foten, vilket resulterat i välbefogat whine och en lätt haltning. Jag gjorde kanske inte saken så mycket bättre genom att smälla upp balkongdörren rakt i nyllet på honom efter några glas vin, men det är en annan historia. Mitt glada gäng från Norrköping i form av Anton, Luke, Bard och Anna anslöt sig också något senare. Mark kom hela vägen från Mjölby, FK från andra sidan gatan och Patrik vars fribiljetter till bolaget förbättrade läget för fler av oss fattiga partydjur.


Innan hemfärd var vi noga med att våldgästa Sibylla. Där åts det en hel del gott, även om det mesta innehöll vad vi uppfattade som genmanipulareda fefferonis. FK fick för övrigt ett svart hårstrå i sin kebabtallrik vilket var misstänkt likt det du annars finner på de något mindre angenämna ställena på kroppen. Vidare beställde vi en taxi, vi var sju och taxin hade plats för fem. Detta är dock aldrig ett problem när man åker med Maggans taxi, vi klämde in oss i baksätet och sen minns jag inte mer. Jag kommer ihåg små bitar av Lejonkungen och Hitman. Vaknade för örvigt upp på vardagsrumsmattan i vad som skulle kunna vara årets mest obehagliga ställning. Söndagen spenderades med mycket pizza, cola och en hel del Austin Powers.


Förfesten ägde, utgången var kung, fyllekäket var nice, ja till och med taxiresan var Äg.
Tack alles för en klockren helg! <3

Jag vet inte hur bekanta ni är med fenomenet Nintendo Wii.
Jag skiter för övrigt i det också.

Tänkte egentligen bara rapportera att releasedatumet för spelet "Wii Fit" nu är annonserat. Den 25 April kommer härligheten till Europa och förmodligen in i många av våra bekväma hem. Jag gillar tanken på att du efter flera år av TV-spelande i kombination med den typiska skräpmaten och allt läsk-drickande nu kan fortsätta ditt geekande och samtidigt bli av med de där kilona som du då lade på dig. Wii Fit är en god tanke och Japanerna älskar det uppenbarligen, 1,2 miljoner upplagor har redan gått åt. Emellertid är jag en smula skeptisk, jag vet inte riktigt om jag tror på att den älskade gamingenerationen kommer att bli fitnessfjollor bara för att träningen nu kommer i kombination med favorithobbyn. Någonting säger mig att majoriteten, när de står i valet mellan COD3 och Wii Fit kommer att välja det förstnämnda oavsett eventuella följder.

Bortsett från detta tycker jag att det är en fantastiskt rolig idé. Nintendo är mycket duktiga när det kommer till nytänkande och ingen tackar väl nej till en chans att komma spelupplevelsen ännu närmare? Jag kommer hur som helst att skaffa mig en av dessa enheter, men jag tror nog att jag behåller mitt gymkort i alla fall.

Den här dagen har varit enormt stimulerande. Jag skulle näst intill vilja kalla den spännande. Kanske till och med en smula nödvändigt, lärorik, intressant och givande. Om den här dagen var en person så skulle den med största sannolikhet vara resultatet av det gangbang som förr eller senare kommer att utspela sig i den otroligt kvalitativa tv-serien Days of our lives. Alltså ganska ful, urbota korkad, helt värdelös, frustrerande gapig och framför allt obegränsad vad gäller totala fiaskon.

Jag skulle aldrig ha lämnat min varma säng, som Pelle förövrigt övergett under natten då han ansåg att min inlevelse vad gäller den där drömmen var mer än han kunde hantera klockan 03.00. Jag hittade alltså min pojkvän i soffan där han mer eller mindre medvetslös gjorde ett beundransvärd insats i att ignorera mig totalt. Något senare fick jag klarhet i att jag faktiskt lyckats med den stora prestationen att INTE ligga stilla mer än 2 sekunder i streck. Jag är imponerad och må hända en aning besviken över att jag inte alls kommer ihåg vad det var för spännande äventyr som jag gick igenom under min dvala.

Hur som helst kan jag meddela er att ni haft en mer lyckad dag än undertecknad. Jag får gratulera till det och hoppas att morgondagen går i samma tecken. Tills dess hade jag tänkt sitta här och whina lite över allt tråkigt som måste göras när jag kommer hem. Klockan fem bär det av hemåt. Jag kommer att gå förbi köket och låtsas att jag inte kommer ihåg disken, fortsätta ut i vardagsrummet och sätta på någon destruktiv musik, vidare försöka undvika sovrummet med all dess smutstvätt och sedan bänka mig på balkongen i någon timme. Det är väl ungefär där någonstans som jag kommer att börja tycka fruktansvärdt synd om mig själv och i all sorg stappla ut till köket för att fullfälja min plikt som förste diskare, tvätta tvätten och packa ur min väska sedan Norrköpingsvistelsen för två veckor sedan.

Idag är ingen bra dag.
Idag suger ta mig fan allt.

Jag får beklaga bristen på uppdaterade inlägg. Jag får skylla på min mentala hälsa. Jag får helt enkellt erkänna att jag för närvarande befinner mig i en mindre formsvacka.

Att livet är för kort är må hända en ganska söndertjatad klycha. Jag har aldrig brytt mig om att förstå innebörden av den om jag ska vara ärlig. Nu är det emellertid så att jag helt enkelt inte kan fortsätta att blunda för verkligheten längre, tiden går och vad gör jag? Ångest, mina vänner. Det är egentligen den enda rättvisa benämningen jag kan ge er för att beskriva mitt aktuella sinnestillstånd. Jag har ångest och är otroligt omotiverad. Inte på grund av någon annan anledning än att jag vid tjugoett års ålder förväntas ha en genomarbetad plan för mitt framtida liv och kommande karriär. Förväntningarna är oändliga och jag känner mig för närvarande väldigt otillräcklig. Jag vill så mycket men gör så lite, vilket för övrigt är väldigt olikt mig.

I min familj beskrivs jag ofta som problemlösare. Jag ser inte motgångar som ett direkt hinder utan är alltid övertygad om att det går att lösa alla situationer till det bättre. Att acceptera ett nederlag har aldrig varit någonting för mig, jag tar tag i det och ser till att få det gjort. Detta scenario är någonting som utspelar sig dagligen i mitt liv, i alla fall fram till den punkt som jag nu står vid. När jag betraktat min framtid har jag alltid förutspått stor framgång och oändliga möjligheter, det gör jag förvisso fortfarande om än ur ett något mildare perspektiv. Problemet är att jag plötsligt drabbats av beslutsångest, var - när - hur? Jag tvivlar inte på min egen förmåga, men jag är rädd att min beslutsamhet börjat svikta en aning. Plötsligt står jag inför tusen val och kan inte för allt i världen prioritera upp dem. Jag vill göra allt...och inget.

Jag blir så jävla förbannad på mig själv. Hur svårt ska det vara att bara ta sig i kragen? Det har så att säga aldrig varit ett problem förut. Just nu önskar jag bara att någon kunde servera mig min framtid, ge mig mina planer så lovar jag att skrida till verket!

Jag vet inte vart jag ska
- men jag ska komma dit.

Jag lär ju omöjligt vara den enda som spanade in Lene Alexandra då hon för ett tag sedan släppte låten "My boobs are okey" och därmed även en rätt uppseendeväckande video. Jag är nog inte heller den enda som i all min ensamhet suttit och skämts lite å hennes vägnar då det ytliga budskapet varit lite väl genomskinligt i komplement till det silikoninspirerade uttrycket. Emellertid har jag hela tiden ansett att hon har rätt att göra vad hon vill med sitt liv och att vi som publik har rätt att kritisera, men aldrig döma henne för de val hon gjort. Någonstans har jag även en känsla av att jag på något vis tycker att hon är ganska ball bakom den där blonda fasaden om ointelligenta attityden. Det gäller att ta vara på sina resurser, någonting som Lene Alexandra verkligen gjort!

Dessvärre finns det många i denna värld som inte är lika sympatiska och ödmjuka som undertecknad. En hel del av Sveriges befolkning verkar ha den bestämda uppfattningen att det som i deras ögon inte är behagligt bör förintas. Antingen är det kränkande, förnedrande, sexistiskt eller ohyfsat, alternativt bara enormt irriterande. Jag säger, slappna av gott folk. Lägg den här energin på verkligt viktiga frågor och låt våra stackars blondiner vara i fred.

Jag syftar nu alltså på anmälningarna som gjorts till etniska verket angående Aspiros TV-reklam, för de som ännu inte förstått detta. Man menar att Lene Alexander inte har någonting med reklamen att göra och att hon bidrar till en försämrad syn på kvinnor. Reklamen har anklagats för att vara sexistisk och förnedrande, med uttal som:

- Jag tycker reklamen är sexistisk eftersom denna tjejs kropp inte har någon som helst att göra med en nummerupplysning, skriver en anmälare.

- En reklam som denna anser jag vara olämplig dels med tanke på att barn kan se den dygnet runt, men även eftersom jag tycker den är nedvärderande mot kvinnor med tanke på sättet den presenteras.

- Det hela känns otroligt förnedrande och diskriminerande.

Jag undrar bara varför de här tråkmånsarna helt enkelt inte bara tar och anmäler hela Lene Alexander till det etniska verket i stället? Det egentliga problemet verkar inte ligga i kopplingen till reklamen utan i blondinens kropp och något överdrivna BH-storek. Känns livet lite jobbigare för att barnen utsätts för denna hemska upplevelse tycker jag att vårt lands viktigpettrar kan ta och anmäla hela MTV, en kanal som formligen pumpar ut halvnakna sanningar dygnet runt. Eller varför inte majoriteten av alla plastikopererade programledare? Censurera Carolina Gynning för all del och se till att tidningar som Café, Moore och Slitz enbart säljs i utvalda butiker.

För fan, vakna. Er gråa tid är förbi, nu är det faktiskt andra bullar(?) som gäller.

Det pågår som bekant ständigt en hel del jippon på Internet. Det ena är oftast värre än det andra och den här ideèn har nog slagit en del rekord. Det ultimata badrummet, varje kvinnas dröm, är det som står på spel och tävlingen går egentligen inte ut på så mycket annat än att registrera sig samt anmäla sitt intresse. Personligen avstod jag från denna bit, även om jag mycket väl skulle kunna tänka mig en tillvaro tillsammans med detta unika rum, i första hand på grund av att jag faktiskt aldrig vinner någonting ( och kanske lite för att jag inte är bosatt i USA? ). Rotorooter.com har på obestämda grunder utformat en design som enligt deras mening skulle få varje kvinna på fall.


Inredningen är inte bara helt otippad rosa. Badrummet innehåller också en lattemaskin, ett fotbad, en LCD-tv och en Sony Vaio. En detalj imponerade mig dock, det självklara valet av en Nintendo Wii-konsoll. För jag menar det är ju givet i alla flickors, och pojkars med för den delen, drömbadrum! (?)

Jag vet inte om det bara är jag, eller om den kvinnliga E-sportsscenen helt enkelt är lite mindre intelligensberikad än alla andra. Jag tror att det är så och jag hävdar dessutom att jag vid det här laget skulle kunna skriva en bok med alla argument för detta belägg. Det är inte helt konstigt att man känner sig sjukt smart när ens omgivning hela tiden arbetar hårt för att framstå som idioter. Snacka om boost.

Anywho, anyway, anyfuck. Jag vill egentligen bara ta upp förra veckans händelser ur ett icke-objektivt perspektiv. Jag tänkte även passa på att förklara vissa saker för de som eventuellt blivit tappade som barn eller helt enkelt bara utvecklat ett eget sinne för dumhet. Jag börjar nu och slutar inte förrän jag är helt klar, okej?

Fenomen nr 1 - Utvik när de är som värst.
Jag har personligen inga problem med människans olika val. Jag menar, du har enbart dig själv som en självklar tillgång i ditt liv och du bör vara berättigad att fatta egna beslut vad gäller din kropp ( och själ ). Någonting som jag har mindre svårt att förstå är vad man tjänar på det när man för det första inte är direkt tilltalande och för det andra bara skämmer ut sig. Jag hävdar fortfarande följande, det du inte kan uppnå i skicklighet får du komplettera med hud - eller hur? Det känns lite som att det där uttrycket inte är helt obefogat då de som faktiskt berörs av det suger ingame imo.

Fenomen nr 2 - Dramaqueens och ständiga klanhopp.
Någonting som ni alla bör förstå innan jag går vidare med det här är att man på den kvinnliga counterstrike-scenen inte spelar så vidare värst mycket. Man byter mest klan och trashtalkar sina så kallade polare. Skulle man få lite tid över mellan dessa aktiviteter så kan det hända att man eventuellt drar en match eller två, men det är inte det som det hela går ut på egentligen. Nu har unFinished snart värvat varenda spelande tjej som finns, i alla fall om man räknar bort bottenskrapet. Senast i raden står Mandie och Pinglan som nu tar Ipsa och zAAz plats i laget, anledningen till tjejernas avhopp är givetvis den gamla vanliga snyft-historien om olika åsikter, inga överenskommelser, orättvis behandling och oförmågan att hjälpas åt. Jag känner mig dessvärre likgiltig, i de flesta fall är nämligen alla lika goda kålsupare när det kommer till tjejscenens intriger. Hur som helst kommer alltså Mandie tillbaka till laget igen, en tjej som inte bara blivit enormt kritiserad utan givetvis även smutskastad av sina forna lagkamrater. Inte helt otippat gäller samma sak för Pinglan, älskad idag och säkerligen hatad i morgon.

Fenomen nr 3 - förnekelse ftw.
En av Sveriges enligt min mening mest ointressanta spelare ( byter klan, slutar spela, börjar spela igen, byter klan, byter klan, slutar spela, börjar spela igen, byter klan...), daqueen, var här om dagen inblandad i en nyhet som handlade om hennes planer på att hooka up med den danska tjejklanen Aurora Gaming. Detta trots sin plats som sjättespelare i tidigare nämnda unFinished. Jag vet inte om jag behöver tillägga att AG och uF har en ganska skakig historia, eller om det vid det här laget är medberäknat som en självklarhet, hur som helst har jag svårt att tro att denna incident förbättrade situationen. Daqueen gick i vanlig ordning ut och dumförklarade påståendet då TBH.nu valde att publicera informationen på sin site, enbart för att något senare bekräfta uppgifterna genom att offentligt byta nick och tag i klanens kanal. Vi är mäkta förvånade. Detta mönster är för övrigt någonting som majoriteten av alla kvinnliga cs-spelare följer. Jag kan bara hoppas på att hästarna snart hittar tillbaka till hagen, att poletten trillar ner, att hissen går ända upp, att man börjar förstå att sannolikheten för att dessa bluffar går igenom är mer eller mindre obefintlig.

Fenomen nr 4 - Underhållande besökare.
Jag vet inte vad ni säger, men inte skulle jag beskriva den kvinnliga e-sportsscenen som direkt ball. Här snackas det skit bakom ryggar för att sedan med en falsk inställsamhet försöka vinna någonting på någon annan. Vi vet hur historien går. Ett fenomen som ständigt har fascinerat mig, även om detta faktiskt är ett extensiellt dilemma även utanför det här sammanhanget, är alla dessa åskådare som av någon anledning tror att deras åsikter på något vis skulle betyda någonting. Jag snackar givetvis om alla de vilsna själar som lägger ner tid och engagamang på att kritisera, utan att egentligen bidra med någonting själva. Många av TBHs besökare är varken spelare, skribenter, arrangörer eller intressenter för tjejscenen. Lik förbannat är de fullkomligt besatta av alla händelseförlopp som utspelar sig där och lägger gärna näsan i blöt med obefogade kommentarer där det enda budskapet oftast är en obefintlig research. Jag imponeras och roas dagligen av dessa människor, keep up the good work! För ärligt talat, vad vore allt drama utan er?

GGGLTHXBYE.

I helgen har jag gjort en hel del som jag inte tänker ta upp här, inte för att det på något sätt är obehagligt utan mer på grund av det faktum att de som läser denna blogg inte alls skulle få ut någonting av det. Rätta mig om jag har fel, jag kan också beskriva matlagning och Ica-besök i detaljerade föredrag med beskrivande bilder och eventuella slutsatser.

Någonting som jag däremot anser värdefullt och därmed befogat att informera er om är mitt besök på Östgötateatern. I Fredags var jag tillsammans med familj samt Kusin Kattarina, hennes pojkvän Joakim och moster Anncharlotte på teatern för att stimulera vårt kulturella behov. Vi såg ingenting mindre än Röda Nejlikan, en fantastisk pjäs med den gode Richard Carlsohn i huvudrollen. Inte nog med att pjäsen är ett fullfjädrat äventyr i sig självt, nu dramatiseras dessutom historien av galanta skådespelare, med en otrolig scenografi och musik som får hela publikfoajen att drömma sig bort i en tid långt före vår. Jag är imponerad och känner mig lycklig. Inte bara på grund av den stämning som under tidpunkten spridit sig i hela min kropp, utan också för att Sir Percival Blakeney är så brilljant. Richard är en mycket itressant människa även utanför teaterns fyra väggar och länge har jag funderat över hans kompetens på scenen. Att få se skådespelaren i sitt rätta element kändes på något sätt som en bekräftelse, jag gillar honom skarpt!

Utdrag ur Svenska Dagbladet om Östgötateaterns uppsättning av Röda Nejlikan:

Fenomenet har enligt min mening gått lite över styr. Men det kanske bara är jag som inte tycker att man kan basera sveriges största blogg på flest antal läsare, när läsarna har en medelålder på tretton år. Who gives a fuck, liksom?

Ja, Metro. Ni har helt rätt i att läsarna föredrar Kenza framför Bildt, men vem tycker egentligen att det är konstigt? Jag brydde mig nog inte heller så jävla mycket om Sverigest regering när jag gick i sjuan. Då var det smink, kläder och popularitet som stod överst på prioriteringslistan. Jag har svårt att tro att Bildt brukar behandla dessa ämnen i sin blogg. Jag tror mest att han skriver om sådana där ovesäntliga saker som sveriges framtid, ekonomi, utrikespolitik och reflektioner kring pågående aktioner i resten av världen. Orka det, Kenza är ju faktiskt modell.

Anywho, läs artikeln och fröjdas över det faktum att det faktiskt inte är en parodi utan fullt allvar. Ännu en gång får trion figurera i media. Kenza, BlondinBella och Stina-Lee vet verkligen hur man framstår som riktiga jubelidioter och att Metro är en urbota värdelös tidning gör ju knappast saken bättre. Jag måste bara få dela med mig av det som jag fann mest roande i den här artikeln.


SuckeN^. Det här är en förolämpning mot mänskligheten. Det tyder enbart på var ribban är lagd och hur lite vi kräver för att känna oss tillfredställda. Kenza driver sveriges största blogg för att hon är modell och för att hon bygger upp sina meningar efter talspråk, dvs ständiga upprepningar av ord som "tihi" och meningar som "Asså gu va ja e gla ida!". Ja just det, för att hon har en söt hund också givetvis.
BlondinBella lyckade förvisso pricka in en av anledningarna till all sina läsare, att de avundas henne. Hon glömde å andra sidan den resterande mängden av sina besökare, de som hänger där för att de hatar henne. Den lögnaktiga blondinen kan uppenbarligen inte vara störst, vilket givetvis innebär att hon i stället måste vara bäst. Detta förklarar hon genom att påstå att hon är den av alla bloggare som tjänar mest och att hon för sina bloggpengar ska köpa en egen lägenhet, i Stockholms innerstad, för ett antal miljoner. Ah, vi säger så.
Stina-Lee får vara med på ett litet hörn bland höjdarna, anledningen påstås vara att hon så ofta hon kan uppdaterar sin blogg med totalt ointressanta inlägg av typen, "idag har jag ätit mat" och "igår var jag på ica med min pojkvän" + en ofantlig mängd bilder där hon med samma uttryck poserar i olika ställningar.

Jag gratulerar världen till dessa stjärnskott och våra nya "fenomen".
TACK som fan, för kaffet.

Jag kan ju helt enkelt inte låta bli att garva IRL.
Jag är så sjukt road av det scenario som ständigt utspelar sig på den här portalen. Dessutom kan man ju omöjligt göra annat än att älska sig själv lite mer varje gång dessa puckon träder fram och bevisar sin underlägsna intelligens. Jag har K U L, därför delar jag med mig - jag är kompis, kompis.

Kenza, tjejen som om möjligt skriver tråkigare blogginlägg än Stina-Lee men trots detta hamnar på Alex-Jag-vet-Allt-Om-Allt-Schulmans innelista och har flest besökare på Blogg.se, lyckades här om dagen med någonting som alla med största sannolihet bara väntade på. Hon retade upp Jag-Bryr-Mig-Inte-Om-Någonting-Ni-Får-tycka-Vad-Ni-Vill-Men-Jag-gråter-I- Smyg-Blondinbella. Givetvis undrar ni hur detta gick till och jag ska absolut förklara det. Kenza råkade fjanta loss lite för hårt i ett av sina meningslöa blogginlägg med texten.

Jisses, vad jag har mycket att göra just nu. Det är verkligen helt sjukt, inte en lugnt stund.
Jag funderar på att göra som BlondinBella, skaffa allt var assistenter innebär för att sedan måla upp en falsk version av hur stressad jag är men endå hinna med att skriva fyrtioelva blogginlägg varje dag. Det är utan tvekan bra grejer, otroligt svårt att genomskåda. Ingen lär misstänka någonting.

Alltså, jag jobbar som bekant mellan åtta och fem, blir en hel del övertid vilket brukar resultera i en hemkomst runt sex-tiden. Därefter har jag inte bara klanpracc att ägna mig åt, utan även en hel del nötande av BGs i wow ( Måste pimpa min gear inför kommande evenemang ). Som om inte detta vore nog behöver jag upprätthålla min guitar hero-skill samt försöka hålla den här bloggen i någolunda aktiv form. Jag är så upptagen!
Funderar på att helt enkelt bara prioritera bort jobbet.

För örvigt kan jag meddela att jag genomskådat den där råttan Lisa Magnusson. Jag har minsann förstått vad hon är ute efter och jag tänker avslöja hemligheten för hela världen. Nåväl, för de som av någon anlending läser den här smörjan. Mer om detta kommer, just nu känner jag mig alldeles för utpumpad för att orka ta tag i den biten. Därav detta meningslöa ordbajsande a la Stina-Lee.

Jag ska skona er från det som eventuellt komma skall genom att helt enkelt avsluta det här inlägget.

Här.

Som många av mina nära vänner vet har jag en fetisch för allt som går att ha på sig och som på ett eller annat vis går att härleda till mina intressen. Med detta inte sagt att jag lämnar mitt hus varje morgon, iförd bisarra kreationer i konstiga färger - riktigt så tuff är jag inte. Emellertid gillar jag mest tanken på att dessa produkter faktiskt existerar och givetvis känner jag ett starkt behov av att dela med mig av mina upptäckter.

Nu kanske du trodde att GameBoy satt sin sista potatis på denna jord i och med Nintendo DS och PSP, i sådant fall trodde du fel. Även om konsolen i det här sammanhanget inte fyller någon direkt spelfunktion så är den i alla fall med i gamet! Skorna är tillverkade av den ortopediska sko-experten Helen Red Richards och dessvärre(?) mina vänner, bara avsedda för utställningar på olika museum i England.