Yllet

Jag måste nog medge att min comeback inte riktigt gick i klass med Blondinbellas. Känner mig otroligt besviken, men vad ska man göra liksom.

I fredags skulle jag och Alexandra aka Lancia åka till Stockholm och hänga med Ida och Jojo, två av tjejerna ur den CounterStrike-klan som vi både spelar i ( information för de med noll koll ). Vår lilla roadtrip började strålande med att Lancias bil inte ville starta, varpå jag förbannade klockan för att den började bli alldeles för m'ycket och för att vi inte skulle hinna med någon förfest innan vi drog ut på krogen. Detta gjorde givetvis Alexandra en aning frustrerad och därmed hade vår första dispyt dragit igång redan innan vi parkerat våra rumpor i samma bil. Vidare var vi sura i ungefär tre minuter, sen gick bilen igång och vi for först förbi systembolaget innan vi riktade in oss på Kista, där Johanna bor.

Fredagen spenderades dels gosandes hemma hos Jojo och sedan vid Slussen. Tanken var att vi skulle gå ut och äga upp något dansgolv men klockan blev för mycket och inträdet kändes ovärt. Vi tog oss i stället in på en pub som heter Sjätte tunnan, en medeltidskrog som bjöd på allt från gammal musik till nybryggd mjöd. Vi snackade skit, tittade på folk, kramades med främlingar och jag passade på att glömma Alexandras tröja där i mörkret. Förutom det faktum att min förkylning hade börjat blomma ut och att jag därmed var helt täppt och nästan handikappad, var kvällen riktigt nice!

Lancia, Idarn och Jojo!

Lördag, den dag som vi för alltid kommer att minnas som dagen då livet pissade på oss. Kvällen innan hade vi bestämt oss för att ragga upp Jimmy aka jwn och dra med honom till internet- caféet Inferno-Online. Där var planen att vi under några timmar skulle spela ihop, vi var både taggade och sugna. Jimmy var snäll nog att komma och hämta upp oss i sin bil, vi for sedan mot Odengatan och cirkulerade där i några år för att hitta en lämplig parkeringsplats. Det slutade med att vi ställde oss i ett stort garage där det pungades ut med sjuttio kronor i avgift för nästan tre timmar. Inne på Inferno-Online möttes vi inte bara att trehundratusen småbarn, jag hade förväntat mig ett par p12or men nu snackar vi en medelålder på typ 6,5 bast. Vi fick även beskedet att det bland deras över 200 datorer bara fanns åtta lediga platser och att dessa var utspridda över hela caféet. Vi lämnade byggnaden och funderade väl i största allmänhet mest över hur vi snabbast skulle kunna avsluta våra liv, när Jojo och Jimmy tog reda på resten av staden utbud och fick tipset att besöka ett ställe som hette någonting som jag nu glömt. Café Doom, kan det ha varit det? Vi bladade ner till lokalen, förklarade för killen i kassan att vi ville spela cs, betalade för två timmar och blev uppskickade på övervåningen. Vi möttes av en oerhörd syn. Vid datorerna fanns det för det första inga musmattor, headseten var skavda och glappade inte ljudet så fungerade de inte alls. Datorerna, upptäckte vi senare, innehöll inte något grafikkort. Det gjorde att den enda möjlighet för spel var genom att köra i software-mode och då med den galnaste upplösningen jag beskådat. Efter att ha blivit utslängd i Windows för femtioelfte gången lackade jag ur fullständigt och bestämde mig för att jag skulle spränga stället i småbitar. Vi skrek så gott vi kunde på övervåningen och såg till att använda de fulaste ord vi kunde gräva fram ur vårt ganska så rika CS-vokabulär. Sedan gick vi. Helt slutkörda fick vi inse vår förlust och åka hem igen.

Fragbite-fjanten och SMARTARAB.

Väl hemma väntade en färd mot Knivsta där Lancia skulle förbi en kollega på Fragbite för att hämta en miljon datorer och trehundra stora väskor. Jag hade vid det här laget tappat tempo och ville egentligen bara hoppa ut från något berg någonstans. Vi tog dock tag i våra liv och söp till när vi kom hem. Då vi gjort oss snyggare än någonsin begav vi oss mot tunnelbanan och ett ställe som heter The baser, då vi kommit fram i kön kunde vakten meddela att temat för kvällen var garagesoul och vi avlägsnade oss därmed genast. Planen var röj, inte emocore. En ganska vriden taxiresa och ett par samtal senare stod vi till slut inne på Viper room där vi mötte upp två kompisar till Alexandra. Ölen var billig, musiken var bra och killarna var precis sådär äckligt vidriga som de dessvärre alltid brukar vara på ställen som VR.

Jag skulle kunna skriva en bok om alla sjuka grejer vi sysslat med under helgen. Alla galna upptåg och alla snea människor. Emellertid känner jag att min insats är ganska lagom såhär långt. Jag vill bara tacka Alexandra, Ida och Johanna för en GRYM helg. Har alltid kul med er, ni äger alla andra. Tack också till Jimmy som även han förgyllde dagarna.

Saknar er redan! <3