Yllet

Vilken obeskrivligt hysterisk morgon.
Jag kan verkligen inte begripa hur allting kunde gå så hemskt fel.

När jag vaknade i morse, klockan halv sex, var jag så trött att jag höll på att kräkas. Kunde av någon annan mycket lustig anledning inte somna, trots lagen om mänsklig utmattning. Hur som helst var jag och lillebror ute i god tid då vi stapplade upp ur våra sängar. Vi tänkte försöka undvika att missa tåget och dessutom hinna äta en någorlunda frukost.

En hel timme innan tåget gick var vi på väg ut genom dörren. Vårt första mål var spårvagnen som skulle ta oss ner till Nationalteatern, spårvagnen som enligt Hans beskrivning alltid stannade på den hållplatsen, eller i alla fall så länge man inte hoppade på linje tre. Alexander och jag hoppade inte på spårvagn nummer tre utan vi valde att vänta på nummer tolv i stället. Döm av vår förvåning när vi efter ett par minuter kom till insikt med att vi inte alls var på väg mot Nationalteatern. Vi hade naturligtvis valt den enda linjen, förutom trean, som inte tog den vägen. I ren panik slängde vi oss ut på gatan vid nästa stopp och hade därifrån ingen aning om var vi var eller hur vi skulle ta oss till tunnelbanan. Klockan hade tickat iväg vid det här laget och vi kunde konstatera att vi hade exakt tjugofem minuter på oss att hitta stationen, vänta in pendeln, åka till Oslo central, hämta ut biljetterna, lokalisera spåret och slutligen ta oss in på tåget.

Jag överdriver inte om jag säger att vi var en smula uppgivna.

Mitt första steg var att överrumpla en kille som med största sannolikhet var på väg till jobbet. Han förklarade att vi inte var så långt ifrån Nationalteatern och jag hann väl inte ens tacka innan vi hade börjat småspringa bort mot stationen. Väl under mark kom vi fram till att vi helt glömt bort vad Hans sagt om färdriktning och blev därmed tvungna att tränga oss in på Pressbyrån, eller i alla fall Norges svar på den. Tjejen jag pratade med tyckte förmodligen att jag var helt dum i huvudet då hon förklarade att jag just befann mig på stationen. Jag funderade på att slå, men Alexander som fortfarande hade lite förnuft kvar omformulerade frågan och kassörskan gav beskedet öster.

Vidare förstod vi ingenting. Visst fanns där tåg men stannade de på Oslo Central? Det skulle ju rimligtvis kunna vara en ganska så relevant information att skriva ut? Jag slet tag i en konduktör för att fråga och hon välkomnade oss in på tåget. Alexander var irriterad och jag hade nära till gråten. Klockan var ju för fasan mitt i natten och vårt tåg skulle gå inom några minuter. Väl framme vid centralen skulle vi bara haffa en automat och sedan spurta ner mot spåret. Jag fokuserade på att få ut biljetterna medan Alex försökte läsa av den stora tavlan. Jag hittade givetvis bara en massa skitautomater, blev tvungen att tränga mig och fråga på nytt. Fick klarhet i att Oslo Central bara har en enda jävla SJ-automat och där stod det givetvis redan folk i kö.

Jag var på väg att börja dödandet. Det fanns ju inte på kartan att jag gått upp så enormt tidigt och lagt 800 kronor på biljetter som vi inte ens skulle hinna använda. Jag tror aldrig att jag har suckat så högt någonsin, killarna framför fattade piken och lämnade plats. Biljetterna hade vi och spåret hade vi, i alla fall nästan. Vi visste att vi skulle till spår sex, men vi visste inte var det låg. Med lite logik antog vi att spåren var placerade i nummerordning och inte helt oväntat stämde det. Någonting som däremot fick mig och min gode bror att fucka ur helt var det faktum att spår fem och sex saknades. När vi kom fram till fyra kunde vi bara ta oss vidare till nummer sju. I det här skedet började jag ifrågasätta om situationen faktiskt var riktig. Så här kan det ju inte gå till, tänkte jag.  Det här måste vara en sjuk dröm.

Vi frågade två anställda och de pekade båda åt de håll vi kommit från. När vi motsatte oss detta och hänvisade till att spår fem och sex faktiskt inte fanns, tittade de bara på oss som om vi saknade en häst eller två. Vi började sakta men säkert att ge upp, det var för sent. Tåget hade gått. Det var då som Alex upptäckte den slarvigt skrivna skylten, som även ramlat ner på räcket och därmed var oläslig. Spår fem och sex. Där var dom. Det var ju givetvis bara så att just de spåren saknade sin skylt. Det borde vi ha räknat ut.  Sjukt att vi inte förutsåg det.

Vi hann med vårt tåg. Hur det gick till kan jag faktiskt inte svara på. Jag vet bara att vi hade en fenomenalt overklig otur. Själva tågresan ska vi inte prata om.

Någon hatar mig och jag vet inte varför.