Yllet

Alla som känner mig vet att jag har en enorm fobi för spindlar. Jag skulle, utan att ljuga, vilja påstå att de där vidriga insekterna är det absolut värsta jag vet. I mitt fall är det inte bara så att jag känner mig lite skrämd och illa till mods när jag hamnar öga mot öga med en långbent krabat. Jag får svårt att andas, hjärtklappning, dödsångest, kallsvettningar och utbrister oftast i ett hysteriskt gråtande. Vad denna enorma skräckslagenhet grundar sig i kan jag för mitt liv inte förstå. Jag bara vet att det är så.

När man är så enormt livrädd som jag är, lär man sig ganska snart att anpassa sin vardag efter rädslan. Man tar omvägar förbi områden där spindelfaktorn mycket väl skulle kunna vara hög. Man letar noga igenom sitt sovrum, kanske inte då du befinner dig i en lägenhet men definitivt på landet, innan man går och lägger sig. Man håller sig undan från sysslor som skulle kunna innebära kontakt med odjuren. Man tar försiktigt i saker och ting då man befinner sig ute i naturen.

Sist vi var på Björnhuvud tyckte mamma att jag skulle hjälpa till att riva ner papptaket på övervåningen. Jag hävdade att jag skulle bli överfallen av spindlar om jag fullföljde det uppdraget och vägrade således att över huvudtaget befinna mig i närheten av den aktionen. Mamma tyckte att jag var löjlig och menade att det minsann inte alls fanns några spindlar under taket. Jag stod fast vid mitt ord. Fyra timmar senare kom min bror tillbaka. Han hade givetvis fått den stora äran att ta över min tänkta arbetsuppgift. Inte helt oväntat kunde han bekräfta min farhågor med en ganska så extremt vidrig kommentar:
"Det bara vällde ut spindlar när man drog ner pappen."

Jag höll på att självdö när jag insåg vad min mamma nästan hade utsatt mig för. Jag förklarade ingående att jag från och med nu aldrig kommer att ta hennes spindelsnack på allvar. Kvar står ett problem, övervåningen. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna lägga mig tillrätta och faktiskt somna där efter en sådan målande beskrivning.