Mycket, mycket märkligt.
Idag hände någonting väldigt konstigt.
Jag träffade nog något av ett original.
Det var under min promenad med Amanda som gärningsmannen uppenbarade sig.
Jag var precis på väg hem när en liten stadig gubbe kom cyklande på ett mer eller mindre odefinierbart fordon. Jag intalar mig att det faktiskt fanns en cykel under alla vagnar och väskor, men är fortfarande inte helt säker på den saken. Hur som helst fyllde det sin funktion då både gubben och alla hans tjugofyra kartonger faktiskt tog sig framåt, i min riktning, väldigt fort. Till en början var jag bara säker på att han, vem han nu än var, led av någonting allvarligt men att det inte var mitt problem. Detta antagande visade sig vara fullkomligt felaktigt. Hans problem var helt klart mina problem.
Efter att ha tvärstannat mitt framför näsan på mig inledde han givetvis ett av de lustigaste samtal jag någonsin upplevt.
"Har du några kartonger?"
"Vadå nu?"
"Ja, har du några kartonger?"
"Som du säkert ser har jag inga kartonger på mig just nu."
Jag borde ha insett mitt misstag här. Det var ju verkligen mycket klantigt.
"Har du några kartonger senare?"
"Nej, jag har inga kartonger över huvud taget, faktiskt."
"Har du kanske några kartonger hemma?"
"Nej."
"Du kanske känner någon som har kartonger?"
"Nej."
"Vet du var jag kan få tag i kartonger?"
"NEJ, FÖR FAN."
Det var inte meningen att låta så arg egentligen. Han hade ju faktiskt inte varit elak, bara urbota korkad. Hur som helst gav min attityd effekt och Gubben hoppade förskräckt upp på cykeln igen och försvann illa kvickt. Såhär i efterhand funderar jag egentligen bara över tre saker.
1. Vad skulle gubben göra med alla dessa kartonger?
2. Brukar man gå runt med en kartong eller två på sig?
3. Varför i hela friden skällde inte Amanda iväg gubben? Den enda gången man verkligen behöver hennes hetsiga humör så glömmer hon bort det.
Mycket, mycket märkligt.
Jag träffade nog något av ett original.
Det var under min promenad med Amanda som gärningsmannen uppenbarade sig.
Jag var precis på väg hem när en liten stadig gubbe kom cyklande på ett mer eller mindre odefinierbart fordon. Jag intalar mig att det faktiskt fanns en cykel under alla vagnar och väskor, men är fortfarande inte helt säker på den saken. Hur som helst fyllde det sin funktion då både gubben och alla hans tjugofyra kartonger faktiskt tog sig framåt, i min riktning, väldigt fort. Till en början var jag bara säker på att han, vem han nu än var, led av någonting allvarligt men att det inte var mitt problem. Detta antagande visade sig vara fullkomligt felaktigt. Hans problem var helt klart mina problem.
Efter att ha tvärstannat mitt framför näsan på mig inledde han givetvis ett av de lustigaste samtal jag någonsin upplevt.
"Har du några kartonger?"
"Vadå nu?"
"Ja, har du några kartonger?"
"Som du säkert ser har jag inga kartonger på mig just nu."
Jag borde ha insett mitt misstag här. Det var ju verkligen mycket klantigt.
"Har du några kartonger senare?"
"Nej, jag har inga kartonger över huvud taget, faktiskt."
"Har du kanske några kartonger hemma?"
"Nej."
"Du kanske känner någon som har kartonger?"
"Nej."
"Vet du var jag kan få tag i kartonger?"
"NEJ, FÖR FAN."
Det var inte meningen att låta så arg egentligen. Han hade ju faktiskt inte varit elak, bara urbota korkad. Hur som helst gav min attityd effekt och Gubben hoppade förskräckt upp på cykeln igen och försvann illa kvickt. Såhär i efterhand funderar jag egentligen bara över tre saker.
1. Vad skulle gubben göra med alla dessa kartonger?
2. Brukar man gå runt med en kartong eller två på sig?
3. Varför i hela friden skällde inte Amanda iväg gubben? Den enda gången man verkligen behöver hennes hetsiga humör så glömmer hon bort det.
Mycket, mycket märkligt.
Kommentarer
Postat av: ArreliuS
Han ska samla likdelar av småflickor som dej i dom!
Postat av: thAw
Skicka honom till Borås, jag har ett helt rum fyllt av kartonger här sen flytten :D
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: