Yllet

Igår satt jag och min kära mor framför dumburken ett par timmar. Vi började med ett avsnitt av Desperat housewives, är inte jätteimponerad, och slutade med någonting som heter SOS Familj. Gårdagens fall var löjligt simpelt, men förra veckans freakshow var helt galen. Den familjen hade en tolvårig dotter som var helt besatt av att skrika och bråka. Hon gick inte till skolan, städade inte sitt rum, gjorde inte sin egen frukost, bråkade om precis allting och klängde på sin mamma 24/7. Jag blev förbannad av att se det lilla vidriga aset. Jag ville ge henne en sådan smäll att hon verkligen inte skulle kunna gå till skolan, ens om hon ville det själv.

Snacka om att bli avskräckt. Jag tänkte, vad gör jag om mitt barn blir sådär? Det är ju inte värt det. Inga barn! Sedan funderade jag lite till och kom fram till hur väldigt värdelös du är som mamma om du inte kan stå på dig. Du får väl släpa iväg din bortskämda dotter till skolan om det så ska behövas. Du får förklara hur man beter sig och sedan se till att rejäla åtgärder vidtas om detta inte följs.

Snacka om att vi människor har haft olika uppväxter. Olika föräldrar och olika normer. Jag kan bara tacka vem det nu är som ska tackas för det faktum att jag föddes med min mamma.
Jag visste innan jag kunde gå vad som var rätt och vad som var fel.

Trackback-URL för detta inlägg: