Grabben i baren bredvid.
Det känns som att jag har en hel hög med pigga anekdoter att dela med mig av. Jag har en så sjukt innehållsrik vardag, mina vänner. Det finns inte ord för hur mycket spännande jag hinner uppleva under ett dygn, avundas mig med all rätt!
Hur som helst.
I fredags var jag som bekant på teatern med min kära familj. Vi såg pjäsen Arsenik & gamla spetsar, vilken var mycket underhållande och välgjord. På scenen fanns en hel del bekanta och Jörgen Mulligan gjorde i vanlig ordning succé. Kvällen avslutades på Gasten, den inofficiella teaterkrogen i Norrköping. Det var en mysig och mycket logisk afton, i alla fall fram tills dess att den där väldigt packade killen stapplade in genom dörren och började bonda med mormor. Det var väl ungefär där som logiken försvann och tragikomiken kom in i bilden. Grabben är väl i min ålder, kanske ett eller ett par år äldre. I handen har han en plastpåse med ett högst odefinierbart innehåll. Han inleder vårt samtal med läten av olika slag. Det liksom donar lite lätt ur munnen på honom när han försöker att fästa blicken och rannsakar sig själv för att hitta ett samtalsämne. Killen hugger tag i mormors stol, tittar henne djupt i ögonen och börjar sedan förklara att han kommer direkt från klubben mitt emot. Dessvärre har han glömt bort namnet på krogen och ber därför Ninni, 82 år, att hjälpa honom. Mamma finner givetvis mycket nöje i detta och uppmuntrar hans tänkesätt, om någon vet så borde det väl ändå vara just mormor. Eller?
Då jag börjar misstänka att killen inte bara är full utan kanske även lider av någon form av utvecklingsskada sätter jag igång att smida mina utrotningsplaner. Emellertid hinner jag inte komma så långt innan mormor har ryckt in. Hon får den stora äran att dissa den ovälkomna besökaren genom att på ett mycket korrekt och vänligt sätt be honom att söka sig någon annanstans. Killen förstår trots allt piken, han börjar röra sig mot dörren, men vänder sig sedan om igen för att stirra på mig och min bror. Ur sig häver han följande:
"Åh, ett känt par!"
Jag tittar skeptiskt på Alexander som börjar kommentera hur oerhört fel hans påstående är, på så många sätt. Vid det laget har dock killen redan försvunnit ut och kvar sitter vi. Fulla av förundran, förvirring och oförståelse.
Hur som helst.
I fredags var jag som bekant på teatern med min kära familj. Vi såg pjäsen Arsenik & gamla spetsar, vilken var mycket underhållande och välgjord. På scenen fanns en hel del bekanta och Jörgen Mulligan gjorde i vanlig ordning succé. Kvällen avslutades på Gasten, den inofficiella teaterkrogen i Norrköping. Det var en mysig och mycket logisk afton, i alla fall fram tills dess att den där väldigt packade killen stapplade in genom dörren och började bonda med mormor. Det var väl ungefär där som logiken försvann och tragikomiken kom in i bilden. Grabben är väl i min ålder, kanske ett eller ett par år äldre. I handen har han en plastpåse med ett högst odefinierbart innehåll. Han inleder vårt samtal med läten av olika slag. Det liksom donar lite lätt ur munnen på honom när han försöker att fästa blicken och rannsakar sig själv för att hitta ett samtalsämne. Killen hugger tag i mormors stol, tittar henne djupt i ögonen och börjar sedan förklara att han kommer direkt från klubben mitt emot. Dessvärre har han glömt bort namnet på krogen och ber därför Ninni, 82 år, att hjälpa honom. Mamma finner givetvis mycket nöje i detta och uppmuntrar hans tänkesätt, om någon vet så borde det väl ändå vara just mormor. Eller?
Då jag börjar misstänka att killen inte bara är full utan kanske även lider av någon form av utvecklingsskada sätter jag igång att smida mina utrotningsplaner. Emellertid hinner jag inte komma så långt innan mormor har ryckt in. Hon får den stora äran att dissa den ovälkomna besökaren genom att på ett mycket korrekt och vänligt sätt be honom att söka sig någon annanstans. Killen förstår trots allt piken, han börjar röra sig mot dörren, men vänder sig sedan om igen för att stirra på mig och min bror. Ur sig häver han följande:
"Åh, ett känt par!"
Jag tittar skeptiskt på Alexander som börjar kommentera hur oerhört fel hans påstående är, på så många sätt. Vid det laget har dock killen redan försvunnit ut och kvar sitter vi. Fulla av förundran, förvirring och oförståelse.
Kommentarer
Postat av: Wilma
Haha, najs :) Ni ser säkert så glamorösa ut att han misstog sig ;D
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: