Yllet

Jag lever, men bara knappt.

Jag var ju som bekant i Linköping i Onsdags och träffade min supersöta Anna. Vi pratade mycket, lagade mat och tittade på That's 70s show. Anna hade stora nyheter att dela med sig av. Hon chockade mig rejält när hon knäckte ur sig följande:
"Jag ska ha barn."
Min första reaktion var helt klart VAAAAAAAAH?!, men sedan blev jag så otroligt glad för din skull vännen. Du kommer att bli en fantastisk mamma till den där lilla knodden och Johan är en jättemysig kille. Du vet var jag finns, oavsett vad det gäller. Jag må vara komplett värdelös när det kommer till småbarn, men att vara en bra vän tror jag endå att jag är något av en stjärna på. Jag älskar dig vännen!

För att återgå till onsdagen, Anna har en tendens att uttrycka sig på sjukt roliga sätt. Det bästa måste ha varit när jag frågar henne om hon vill att jag ska låta det stanna mellan oss eller om jag får berätta för andra och hon svarar:

"Nae, du får gärna berätta. Så att folk fattar om jag kanske blir tjock eller nåt."

Anna, inte för att vara sådan. Men det kan nog eventuellt bli så att du går upp ett kilo eller två. Vi kommer dock inte att tycka mindre om dig för det.

Jag känner mig så spänd på det här. Delaktig på ett nytt sätt. Det ska bli häftigt att följa med på ditt äventyr vännen! <3

Jag kan inte låta bli att irritera mig på alla dåliga skribenter där ute. Jag menar, kan man absolut inte skriva - varför måste man då envisas med att göra det? Jag kan lova er att man skulle kunna skriva en bok om felstavning, förfärligt skeva meningsuppbyggnader och ologisk grammatik bara genom att använda det material som finns på Blondinbellas blogg.

"Och ja, moraliskt rätt kanske det inte är att låta ett parti som vill ha Sverige rent ska få propagera deras politik bland skolungdomar som lyssnar på första bästa." - Snyggt!

"Sedan får vi även hoppas på att Alliansen har en bättre invandrarpolitik än vad socialdemokraterna hade under deras 12 år som regering innan för med en bra invandrarpolitik, där vi tar tillvara på människorna som kommer till Sverige och ser dom som ett sätt att utveckla Sverige och ge Sverige nya kunskaper, först då kommer missnöjet försvinna och främligsfientliga partier att försvinna." - Årets mening, någon?

SLUTA SNÄLLA, MINA ÖGON BLÖDER!


Nu sticker jag till Linköping och hookar upp med min älsklingsälskling Anna.

LAAATER!

Idag fyller HipHop-Bard år!

Jag blir så frustrerad och förbannad på mig själv ibland. Jag tycker liksom att jag borde veta bättre, men nej. Nej, jag måste envisas med att briljera.

Idag ringde en gammal vän till mig. Vi pratade om vad som hänt sedan senast, hur framtidsplanerna utvecklats och ifrågasatte varför vi aldrig ses nu för tiden. Dessutom pratade vi om förkylningar, någonting som hela Sverige verkar vara drabbat av. När Sofia frågar:
- "Hur mår du?", så svara jag:
- "Jag har en förbannad rethosta."
Nu till den stora frågan. Hur fan kan jag veta vilken typ av hosta det är jag går omkring och bär på. Hur kan jag vara så säker på att det inte är obstruktiv hosta, astmatisk hosta, krupposta, kikhosta eller en helt vanlig jäkla hosta? Svaret är så simpelt, det kan jag inte. Endå måste jag envisas med att kalla det "rethosta", varje gång någon frågar. Är inte det typiskt?

I mitt nästa liv ska jag bara kalla det för hosta. Jag tror att det blir enklast så.
Jag borde lära mig att veta hut. En gång till och det blir  fysisk bestraffning!

På Lördag är det dags för RetroGathering, en spel-mässa för oldschool-gamern med en förkärlek till äldre konsoller och spel. Förutom själva spelandet bjuder evenemanget även på tävlingar, diskussionspaneler med veteraner inom svensk spelbransch och auktioner. Dessutom kommer kröningen av en svensk mästare i pong att ske.

AlltomStockholm.se har skrivit en notis om mässan på sin hemsida, följande är ett utdrag:

"Tv- och datorspel är ett populärkulturellt fenomen som växer explosionsartat. Spelbranschen i Sverige omsatte 2007 närmare 2,3 miljarder kronor och över 7,6 miljoner spel såldes. För många som stiftat bekantskap med Playstation 3, Xbox 360 och Wii så är tv- och datorspel en ny underhållningsform, medan andra har spelat Nintendo 8-bitars och Commodore 64 sedan 80-talet. RetroGathering är ett unikt tillfälle att ta del av den rika spelhistorien och för nya spelare att testa klassiska spel samtidigt som nostalgikerna kan konstatera att trots en otroligt teknisk och visuell utveckling så var det bättre förr! "

RetroGathering kommer att hålla till I Alviks Medborgarhus, Brommasalen mellan klockan 10.00 - 18.00. Inträdet är en symbolisk summa på 20 kronor.

Några av de spel-konsoller som kommer att finnas till förfogande för de som är sugna på lite vintagegaming är Nintendo Entertainment System (NES), Luxor VCS (Fairchild), Atari 2600, SEGA MegaDrive, Amiga, Vectrex, Commodore 64, Atari 400/800, VIC-20, ColecoVision och IntelliVision.

Nörd-stämpeln må vara skyhög, men befinner jag mig i Stockholm så ska jag helt klart ta mig till RetroGathering.

Det finns två saker som jag verkligen avskyr, alltså på ett helt annat sätt än resten av idiotfenomenen.
Det är Ty Pennington och borrande i lägenhetsväggar.

När grannarna ska sätta igång med att renovera sin lägenhet vill de gärna göra det så tidigt på dagen som möjligt. Enligt mina erfarenheter så är detta inte ett påstående taget ur luften, utan faktiskt helt sant. Trots att det finns regler för huruvida man har rätt att dra igång slagborren klockan sju på morgonen eller ej, är det ju givetvis ingen som bryr dig om det. Min granne kände att han hade ett behov av att börja sätta upp sina tavlor och borra sönder sina väggar i ottan i morse och därför gjorde han även det.

Det enda som fick mig att inte öppna fönstret, kliva upp på fönsterbrädan och sedan slänga mig nio våningar ner, var den arga lapp som jag var alldeles för upptagen med att författa. Jag antar att jag kände mig tvungen att genomföra denna handling mitt i mitt hopplöst trötta och upprörda tillstånd just för att kunna få ur mig lite aggressioner och kunna tänka att, det är lugnt - du ska snart få veta vad jag tycker om dig.

Såhär i efterhand, något mer nykter till sinnet och med hjärnan på plats igen kan jag tycka att min reaktion eventuellt var en smula överdriven. Man skulle kunna säga att jag är ganska glad att jag inte tog min aktion steget längre och faktiskt gick upp till honom och överlämnade den här informationen. Jag står fast vid att han förtjänar kritik, men vid 22 års ålder kanske man skulle försöka framföra den på ett något mer konstruktivt sätt.

De gamla godingarna unFinished rör om i grytan med ett par nya förändringar.
Bland annat har de en nya organisation att representera samt två färska spelare i laguppställningen.

Då jag redan skrivit om detta tänker jag helt sonika länka till texten.
Det finns ju inte en chans att jag orkar göra om det igen.

LÄS NYHETEN HÄR!

Jag har återhämtat mig nu. Dessvärre har min förkylning legat i bakhåll hela helgen och nu bestämt sig för att ge mig pay-back för all sprit jag konsumerat de senaste två dygnen. To bad! Jag antar att det är smällar man får ta.

Igår var jag hemma hos Kalle. Där befann sig även Luke, Linn, Anton, Petter och Sebbe. Vi lyssnade på musik, snackade skit och spelade sällskapsspel. Det var väldigt underhållande på många sätt och vis, speciellt med tanke på hur många sjuka quotes man samlade ihop under spelets gång. Dessvärre har man ju en tendens att glömma det som under festligheterna är så hysteriskt kul. Jag vill minnas att vi skrattade åt ganska mycket av det som Kalle hävde ur sig, men vet faktiskt inte exakt åt vad. Spelet heter i alla fall Med andra ord och rekommenderas starkt!

I kväll kommer mamma hem! Vi ska äta god mat och titta på film.
Det ska bli mysigast.

Imba-seg. Det är sammanfattningen av mitt sinnestillstånd.
Jag är verkligen helt slut.

Min bakfylla är så väldigt slug. Den ger sig inte tillkänna förrän man har varit vaken så länge att man hunnit konstatera att man sluppit den. Först då hoppar den på mig, gör mig svag, törstig och ynklig. I skrivande stund är jag mer eller mindre svimfärdig. Det har emellertid inte varit ett hinder förr. Jag är snart påväg ut genom dörren får att åter igen uppleva gemenskapen, den här gången hemma hos Kalle.

Vad har jag gjort annars idag? Jag har spelat en hel del Counter-Strike! Vi har dominerat varenda möte, så sjukt skillade. Jag hade dessutom äran att få spela mot zAAz och hennes p12or. Det var intressant, framför allt ur den aspekten att hon lyckades upprätthålla precis den kassa attityd som folk alltid pratar om att hon har. Dålig självkänsla? Mindervärdeskomplex? Kass uppfostran? Jag vet inte vad det beror på, men det är helt klart sällsynt underhållande.

Nu ska jag dricka gin.

Ha en snajsig Lördag!

Igår var det fest.
Det var fest i Lukes lila ( ja lila, inte lilla ) lägenhet.

Jag tänker inte referera så mycket till gårdagen. Jag tänker mest bara slänga upp några bilder och sedan återgå till det jag egentligen pysslar med just nu, duschandet.

AEGD.

Nu har jag duschat och kammat till mig.
Det var faktiskt på tiden.

Idag tänker jag upphöra med att vara sjuk. Det är helt enkelt för långtråkigt. Jag kreverar av uttråkning och måste absolut göra någonting kreativt. Jag tänker med andra ord ta med mig vinaren och berika mina vänner med mitt eminenta sällskap. Lycky them!

kkthxby.

I natt så drömde jag om dig gullet.
Jag drömde att vi var glada och skrattade ihop, någon annanstans.

Jag älskar verkligen Top Model, bästa TV-programmet!
Jag hatar dock deras officiella hemsida, som dödade min nyfikenhet genom att fylla hela webbläsaren med nyllet på tjejen som vann säsong 10. Nu vet jag med andra ord hur den här omgången slutar, är inte jättenöjd med det.

Hur som helst, jag har en klar favorit bland alla brudarna - Dominique! Hon är sjukt snygg, galet grym och bitchig på ett bra sätt. Hon är kanske inte den mest omtyckta modellen i huset, får mycket skit och är inte jättebegåvad på konfliktlösning. Men hon äger upp brudarna i programmets tävlingar. Hon är sådär härligt inkorrekt!

Vilka skulle jag viilja sparka i huvudet?
Whitney och Claire, smutsiga människor.
Stacy Ann vill jag bara så lite.

Det händer ofta att man blir tipsad om olika bloggar.
Ibland är det vänner som hittat någonting spektakulärt på nätet. Ibland är det läsare som tycker att man ska börja läsa deras bloggar. Det händer också att skribenterna får publicitet i större forum, typ TV, tidningar och radio. Den här killen snubblade jag över då en av våra större bloggare länkat till honom i ett inlägg. Han beskrivs där som självsäker, målmedveten och humoristisk. Man rekommenderas att läsa hans blogg, för att den är bra.

Nu var det förvisso ett par veckor sedan den här texten skrevs, men det är först idag som jag såg den. Givetvis kände jag mig manad att göra en egen bedömning, vilket uppenbarligen var tur. Den här killen saknar allt vad självdistans, ödmjukhet och en realistisk världsbild innebär.

"Jag är allmänbildad väldigt smart & snart akademiker. Jag har jobbat utomlands i ett prestigefyllt liv, till och med min cigarette heter Prestige. Jag har karisma & utstrålning. Cirka 100.000 människor biter på sina naglar varje dag i avund av mig. Jag ser ned på obildat och billigt skräpfolk."

Jag får en bestämda känsla av att hans omtalade självförtroende är ett enda stort spel för gallerierna och att den här killen i själva verket är enormt osäker. Självförtroende och ironi kan i rätt kombination vara helt oslagbart, men går det till överdrift så blir det genast så genomskinligt. Sedan kan man ju ifrågasätta det där med intelligens, jag gillar liknelsen han gör med de röda tomaterna.

Det verkar som att sinnesförvirringen har avlägsnat sig.
Datumordningen är tillbaka och kategorierna är på plats. Har dock en känsla av att de lär korrigeras en del innan det börjar kännas bra igen.

Min förkylning börjar bli riktigt frustrerande, på gränsen till ohållbar. Jag vill ut och göra saker, träffa mina vänner och slippa se ut som Hej-kom-och-hjälp-mig. Jag har snutit sönder min näsa och flummar nu runt i ett par gamla mjukisbyxor samt århundradets största sjal. Roligare har man haft.

Nae, nu får det faktiskt vara nog. Ska lägga all min energi på att bli frisk, även om det innebär sliskigt honungsvatten och mängder av vitlök.

Wish me luck!

Kategoriserar bloggen atm.
Av någon anledning gör detta att ett par av mina inlägg bytt datum. Hoppas på att blogghelvetet nyktrat till i morgon, annars får jag ta i med hårdhandskarna.

Ignorera samtliga inlägg som publicerats efter det som heter "Ge mig styrka!". De är nämligen lastgamla.

Nu ska jag sova.

Jag lade nyss på telefonen. Avslutat ett av mina kanske mest meningslösa samtal någonsin. Slösat bort ett par minuter till av min dyrbara tid.

Det var Tele2 som ringde. Killen ville att jag skulle haka på deras senaste erbjudande och reducera min minutavgift med "hela femtio procent!". Jag ifrågsatte om mitt abonnemangsval verkligen skulle ha någon betydelse så länge de envisades med att skicka mig felaktiga fakturor. Han bad mig att utveckla, jag förklarade att jag aboslut inte orkade gå igenom den historien en gång till. Han kikade igenom min kundprofil, förklarade att han genom deras historik kunde se vad som hänt och bad sedan om ursäkt å företagets vägnar. Jag förklarade att jag inte kunde bry mig mindre och att jag uppskattade om han kunde lägga på och aldrig mer ringa mig igen. Min största misstanke är att killen lider av någon form av utvecklingsskada, han vägrade nämligen att förstå innebörden av det jag sa. Alltså babbalde han vidare i ett par minuter medan jag tittade klart på Top Model. Till slut bad jag honom att skicka informationen till min mailadress och lade sedan på.

Döm av min förvåning när jag faktiskt fick ett mail. Av ren nyfikenhet gick jag igenom informationen och inte helt oväntat fick jag därmed ytterligare belägg för att Tele2 är en jävla tomteverkstad. Killen har skickat information om det abonnemnag som jag redan har. Han har utgått från att jag ringer med den minutavgift som felfakturerats mig tre månader i rad. Med andra ord har mina tidigare klagomål inte gått fram och min kundprofil är fortfarande helt sne.

Jag ska ta mig fan döda dom.

När jag var liten var jag en av de där oemotståndliga ungarna.
Jag fick alltid gratis godis av butiksbiträdet, jag fick gå före i toalettkön på restaurangen och jag blev omhändertagen i lekparkerna. Vad jag än tog mig till så fanns det alltid ett par överbeskyddande individer i min närhet som såg till att jag hade det bra och att jag inte skadade mig. Ingen kunde helt enkelt motstå mig.

Mamma var tacksam, pappa var tacksam, lillebror var lyckligt ovetande och jag gillade mest bara läget. I de allra flesta fall hade ju givetvis denna egenskap en positiv inverkan på min barndom. Ibland kunde det dock gå över gränsen, jag tänker framförallt på julgransplundringarna.

Varje år arrangerades en julgransplundring för Spadabs (Sparbankernas datacentralers) anställda och deras familjemedlemmar. Pappa jobbade under den tiden på företaget vilket gjorde att jag och min bror hade det stora nöjet att få följa med på detta fantastiska kalas. Julgransplundringen innehöll i vanlig ordning en massa mat, fåniga lekar, dansande runt granen och en absurt överskattad fiskdamm. Bortsett från dessa huvudnummer fanns där även en del i programmet som bestod av trollkarlsshow. Trollkarlen hade ett nummer där han tog upp någon av publikens alla ungar på scenen för att assistera honom. Jag lyckades utmärka mig så pass att jag åkte upp på den där scenen fyra år i rad. De andra barnens föräldrar tröttnade på detta och snart fick pappa be trollkarlen att sluta favorisera hans dotter.

Såhär i efterhand kan jag tycka att den där trollkarlen kanske inte var så tokig trots allt. Han visste ju att jag vid det här laget kunde hans trick utantill och behövde därmed inte orora sig över att någonting skulle gå snett. Ungar är ju trots allt ganska oförutsägbara.

Jag förundras åter igen.

Idag skriver kvällstidningarna om ytterligare ett våldsbrott, begått av en svensk artist. Den här gången handlar fallet om misshandel där den häktade mannen ska ha slagit sin hustru. I vanlig ordning har pressen, enligt svensk lag, utelämnat namnen på de inblandade. Vad de däremot inte låtit bli att nämna är det faktum att offret, det vill säga förövarens fru, skrivit om händelsen på sin blogg. Andrea Wahlgrens text handlar i stort sett om hur fel all information som media publicerat är och hur alla ögonvittnen talar osanning. Hon förnekar att hennes man, Daniel Wahlgren - även känd som Papa Dee, har misshandlat henne, men erkänner att hon låg blödande längst ner i trapphuset den där kvällen.

Om det nu är så att Andrea vill skydda sin man från blodtörstiga kritiker så har hon ju inte direkt agerat fläckfritt. Det hade med största sannolikhet varit bäst att inte skriva någonting alls, nu vet alla med ett medelmåttigt sinne för Google vem alla dessa artiklar handlar om. Ännu en gång har man trampat sig själv på tårna, när ska stjärnorna lära av sina misstag?



OT: Jag tycker att historien är betryckande. Nu har jag ju förvisso ingen rätt att uttala mig om vad som är sant och inte i den här historien. Det kan jag ju dessutom omöjligt veta. Det är också anledningen till att jag låtit bli att uttrycka några sådana påståenden i min text.

Om jag tycker att det här är helt okej.

"Ett sambopar i östra Värmland dömdes på måndagen till fängelse för sexövergrepp på två flickor som varit barnvakter i parets hem. Händelsen utspelades när paret kom hem från en fest. Flickorna hade varit barnvakter i parets bostad. Mannen, som hade samlag med 14-åringen, döms till tre års fängelse för våldtäkt mot barn och sexuellt ofredande. Kvinnan döms till fängelse i sex månader för sexuellt ofredande av båda flickorna."

Känns straffen rimliga i förhållande till brotten? Borde inte sexuellt ofredande mot barn betraktas som en av de absolut grövsta kriminella handlingar som finns? Vilka signaler sänder vi ut med vårt bisarra rättssystem?

Förskingring:
Om brottet anses som grovt, skall för grov förskingring dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Stöld:
Om brottet anses som grovt, skall för grov stöld dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Skadegörelse:
Om brottet anses som grovt, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse i högst fyra år.

Förfalskning:
Om brottet anses som grovt, skall för grov urkundsförfalskning dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Bedrägeri och häleri:
Om brottet anses som grovt, skall för grovt bedrägeri dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Jag får intrycket av att allt moralpredikande om vikten i männsikan och samhällets välbefinnande bara är skitsnack. Jag tycker dessutom att detta faktum bara blir tydligare för var dag som går. Överallt i världen, och i det här fallet Sverige, begås grova brott mot människan och hennes frihet. Förövarna bestraffas med löjligt lindriga straff och kriminaliteten fortsätter. Så länge brotten enbart berör människan så är konsekvenserna lindriga. Börjar du dock blanda in pengar i bilden så kan din framtid vara förstörd på riktigt.

Jag tycker att det är osmakligt.
Det är omänskligt.
Orättvist.

Vad fan höll jag på med i natt?
I all feberyra minns jag bara att jag var på god väg att slå världsrekord i beslutsångest. Låg och vred på mig från det att jag gick och lade mig i går fram tills dess att jag gav upp och vaknade i morse. Elva timmar av konstant bök. Roligare har man ju faktiskt haft.

Halsen känns inte på något vis bättre. Jag befarar det värsta, halsflussen har drabbat mig. Om det är fallet så måste jag börja överväga huruvida jag ska hoppa från balkongen eller släpa mig till vårdcentralen för att lägga vantarna på lite pencilin. Vårdcentralen är enligt min mening en av världens absolut mest frustrerande platser. Inte bara för att du tvingas sitta och hosta ikapp med tjugotre andra sjuklingar i ett minimalt vänterum. Inte heller enbart för att mentaliteten på en vårdcentral är så fruktansvärt melankolisk. Nej, jag skulle vilja påstå att huvudansvaret för denna ångest ligger hos personalen. Personalen som verkar ha uppfattningen om att de har all tid i världen och som jobbar efter mottot "kaffet före allt!". Sist jag var på vårdcentralen fick jag vänta i två och en halv timme innan jag fick besöka en läkare. Under dessa 9 000 minuter han jag kika in i fikarummet ungefär tio gånger och jag ljuger inte när jag säger att folk satt på varandra där inne. Det var fullkomligt smockfullt!

Det är så påfrestande att behöva vara supersjuk och jättearg samtidigt.
I det här fallet känns balkongen som en galet frestande utväg.

Snörvel.

Det var en förbaskat envis förkylning. Jag har nu varit sjuk i lite drygt tjugonio timmar, det är ungefär så mycket tid jag har att ge den här virusattacken. Den börjar bli uttjatad och långtråkig.

Några fler sjuka nyheter? Ja, faktiskt. Om det nu finns någon som missat Aftonbladets nyhets-hysteri, så kan jag meddela att vi har en ny våldtäktsman bland våra kändisar. Killen har enligt skräp-tidningens första uppgifter tvingat sig på en 15-årig tjej under sin spelning i lördags. Nu har han emellertid friats från alla sådana anklagelser och ska enligt uttalanden på sin blogg "ta tillbaka av dom där media folket". Det är väl också här som hela den här historien antar en närmast overkligt dumdristig skepnad. Varför utnyttjar inte killen det faktum att media inte kan publicera namn på misstänkta brottslingar hur som helst? Jag menar, jag hade inte haft en aning om att hela den här soppan faktiskt gällde Ken Ring om han inte själv skrikit om det på sin obetalbart felstavade blogg.

"Jag har ALDRIG någonsin våldtagit, misshandlat, tvingat någon till sex eller gjort en sådan typ av handling NÅGONSIN. Jag har en stor respekt för det kvinnliga könet som jag har haft sen jag föddes. Jag är nämligen enbart uppvuxen med kvinnor. Jag skulle ALDRIG kunna göra en sådan typ av handling mot en kvinna."

Nu till den stora frågan. Hur trovärdigt känns ett uttalande av denna karaktär när det kommer från killen som faktiskt skrev texten till låten "Spräng regeringen"?

"Jag svär vid gud , jag bryr mig inte om nått här i världen ta upp era händer och fram med svärden sen drar vi till slottet och våldtar Madeleine tar kungens pengar och ger tillbaka dom till er."

Ptja, ganska så motsägelsefullt om jag får säga det själv.

Men vad gör väl det? Kens nya plan är att stämma samtliga tidningar och han kommer enligt egen utsago inte att nöja sig med någon ersättning under miljonbeloppet. Jag säger väl bara lycka till då, det kan nog behövas.

Läs inlägget här.

Jodå.

Jag har med flit undvikit TV3s Extra Extra, men bestämde mig idag för att det var dags att ta tjuren vid hornen. För dem som missat detta var nämligen BlondinBella en av de ärade gästerna i programmet, därav den motvilliga nyfikenheten. Anledningen till att jag låtit bli att titta på reprisen är att jag varit fruktansvärt nervös för att behöva skämmas till döds. Nog för att Isabella har en framgångsrik blogg, hon anses vara en lyckad entreprenör och vet hur man får vad man vill ha. Jag ställer mig dock frågande till det faktum att Stureplansbruttan har någon vidare humor. I beräkningen bör även medtas att Extra Extra är en riktig skitproduktion. Programmet är så fattig som det bara kan bli och Måns Möller är för jävla läskig.

Jag hade inte direkt föreställt mig att bloggdrottningen skulle göra någon succé bland programmets alla krystade komiker. Alltså blev jag inte heller förvånad när mina föraningar besannades. Bella gör sig bäst när hon är blond, ytligt självupptagen och övertygad om sin egen överlägsenhet. Inte när hon gör desperata försök till att skämta om sin shopping och sitt taxi-åkande.

Att sätta BlondinBella i en humorpanel är lite som att producera en reklamfilm för barn med Mikael Persbrandt i huvudrollen. Så fel, på så många sätt.

Precis som jag anade.
Det som tidigare var vanlig halsont har nu utvecklats och blivit århundradets förkylning. Känns som att jag har ett rivjärn i halsen, näsan rinner och febern gör mig så jävla olustig.

Det finns två huvudanledningar till att det suger att vara sjuk.
1. Du är sjuk, alltså inte frisk.
2. Det är så obeskrivligt låntråkigt.
Dessutom måste du, i ett fall som mitt, surpla i dig en massa honungsvatten. Honungsvatten kanske är det absolut mest osmakliga som finns. Jag får verkligen kväljningar på riktigt.

Jag ska återgå till snörvlandet och självömkandet.
Vi hörs, förhoppningsvis.

I natt drömde jag att jag var på Dreamhack, ihop med tjejerna i Sex and the city. Jag drömde att det var översvämning och att jag i all ovisshet dejtade Jens Sjögren. I drömmen utvecklade han årets raseriutbrott när han kom till insikt med att jag trots alla år tillsammans med honom inte hade en aning om vem han var. I natt drömde jag om galna quake-spelare och genmanipulerade getter.


Hjälp mig?

När jag nyktrat till ska jag lära er allt jag kan.
Om inte annat ska jag försöka tillföra den här bloggen någonting.

Idag är det fullt upp.
Just nu är det en hel hög med ungar i Katarinas och Jockes lägenhet, samt deras föräldrar varav pappan en gång i tiden var min stora kärlek. Ja det stämmer, jag hade en crush på min kusins halvbror. När jag var elva tyckte jag att han var den vackraste killen på jorden. Han har fortfarande sin charm även om jag idag, ett par år senare, inser att jag eventuellt förskönade verkligheten en aning. Å andra sidan var han en riktig hunk på den tiden, när han var tjugo och jag var elva.

Det var tider det! Nu är man tjugotvå år själv och mitt uppe i alla förberedelser inför det som ungarna nyss fick förklarat för sig som en vuxenfest. Vuxenfest, jag tycker verkligen att det låter helsnett.
Vrålparty?

BBL!

Vi överlevde IKEA.
Det gjorde barnen också, vilket var lite fail.

Nu var det förvisso ett par timmar sedan vi kom hem. Nu har chocken så att säga lagt sig. Jag är mest fruktansvärt lättad över att vi mot alla odds äntligen befinner oss på säker mark. Jag är lycklig över att ha livet i behåll.

Okej, jag överdriver kanske en smula. Om jag ska vara helt ärlig så har dagen varit riktigt trevlig. Jag och Katta har ätit köttbullar och letat lådor. Vi har inhandlat ett soffbord och plockat hem färgglada handdukar. Uppdraget är slutfört, med belåtenhet dessutom. Nu återstår bara att få ordning på lägenheten, det blir extreme homemakeover och jag har en känsla av att Katarinas sambo, Jocke, är en aning nervös inför projektet. Själv är jag givetvis övertygad om att det kommer att bli mästerligt!

Eller är det verkligen såhär illa?
Kan det vara så att Kanal5 har lyckats fylla hela sin marknadsföringsavdelning med enbart inkompetenta idioter? Eller är det någon form av otillräcklig praktikant som ligger bakom det här? Kanske rent av ett medvetet drag av någon bitter och underbetald vikarie i förhoppning om att Kanal5s trovärdighet ska bli ännu lägre? Jag vet inte. Jag kan inte ens svära på att det här verkligen är sant, och detta trots att jag har annonsen mitt framför ögonen.


Här kämpar vi dagligen med att få ungarna att lära sig korrekt gramatik och vad gör Kanal5? De proppar en hel sida i SOLO full med felaktiga meningsuppbyggnader.
De är rikare än DU - är.
De är snyggare än DU - är.

Av tre meningar lyckas kanal5 fucka upp två. Är det inte helt briljant?
Visst är det ganska läskigt?
Jag hoppas att de dör.

Vet ni vad jag avskyr? Er.
Jag avskyr alla er som nallar på mitt nickname.
THERE IS ONLY ONE YLLET!

På Bilddagboken finns det en tjej som kallar sig själv för Yllet. Inte bara går hon mig på nerverna genom denna förolämpning utan även på grund av den anledning att hon är så ofantligt ful. Ja, jag tycker det. Hon är ful och förmodligen fruktansvärt tråkig. Hon smutsar ner. Hon smutsar ner mitt namn.

På Sk-gaming finns det en kille som går under benämningen Yllet. HAN, har bara skapat ett konto för att sedan aldrig mer använda det. Alltså måste jag pimpa mitt användarnamn på siten helt i onödan. Mycket frustrerande.

Ytterligare en enerverande individ har tillkännagivit sitt bloggande i mitt namn. Ylletfilosoferar, en 35-årig tråkmåns som tvingar på oss osmakliga bilder av sina barn. Behöver jag säga mer?

Nu har det dessutom visat sig att någon idiot publicerad extremt ointelligenta kommentarer på 1000apor.se i mitt namn. Varför i hela friden då? Jag vill inte behöva förknippas med den här typen av idioti. Vore tacksam om personen i fråga bara ville vara så vänlig att självdö.

Yllet är en bra grej.
Yllet är schööön.
Yllet är ta mig fan helt jävla oslagbar.
Det är jag som är Yllet.



OT: Notera att jag egentligen inte alls misstänker att dessa förövare stulit _mitt_ namn. Jag kan ju inte ens försäkra mig om att det var jag som plockade ut det först. Förmodligen har de bara råkat falla för samma bokstavskombination som undertecknad och har inga onda intentioner i bakfickan. Emellertid skulle mitt inlägg helt ha tappat sin charm om jag hade lagt fram det på det sättet. Alltså vidhåller jag fortfarande att så faktiskt är fallet, även om jag egentligen bara överdriver situationen i smyg.

Jag ligger nerbäddad i kusinens soffa.
Tittar lite halvhjärtat på Seinfeldt och anstränger mig för att infinna tröttheten. Jag behöver verkligen sova, i morgon ska vi nämligen till IKEA.

IKEA är en hysterisk plats. Oavsett i vilken stad du besöker det oändliga varuhuset så är det alltid samma visa. Där finns de stressade föräldrarna vars barn är överallt, hela tiden. Det äldre paret vars sinnestillstånd inte är i närheten av resterande kunders när de i godan ro lunkar runt i gångarna, ovetande om de irriterade individer som vill men inte kan komma förbi dem. Vi har de svårmodiga tonåringarna vars mammor förgäves försöker motivera varför lagom är bäst, och på så sätt hindra ungarna från att plocka med sig den chockrosa fåtöljen hem. Man brukar stöta ihop med det där löjligt förälskade paret som bara måste provsitta varenda soffa, samtidigt som de fnittrar förtjust och tar på varandra. Värst av alla är dock alla dessa barn. De är farligt att placera ut så många ungar i en redan så laddad miljö. Man blir mordisk.

Jag passar således på att sända ut en varning till alla Stockholms föräldrar. Om ni värnar om era ungar, håll dem på behörigt avstånd i morgon. Ett tips är egentligen att ni undviker IKEA helt. För säkerhets skull borde ni kanske bara låsa in dem. Eventuellt förgöra dem för gott.
I'm just saying..

Nu ska jag se till att somna.
Hörs!

Nu har jag kommit fram, livs levande och allt! Försökte förgäves att sova ett par minuter under bilfärden men misslyckades brutalt. Anledningen stavas Amanda, min mors monstruöst charmiga schäferblandning som uppenbarligen har ett eller två fel för mycket. Hon kunde inte låta bli att skälla på motorvägens alla bilar, helt slumpvis utvalda, under två-timmarsfärden. Hade det inte varit för hundgallret så hade jag nockat henne utan att blinka. Nästa gång ska jag utan tvekan knarka ner byrackan och därmed förhoppningsvis slippa tinitus-attacken som jag för närvarande lider av.

Annars? Bra tack! Katarina och Joakim är i vanlig ordning världens mysigaste och jag ser fram emot en helhelg ihop med duon. Vi har precis kommit hem från Ica där det handlats ingredienser inför lördagens inflyttningsfest. Själv såg jag till att få med mig de förnödenheter en trött och obstinat icke-rökare kan behöva.


Jag älskar verkligen den här staden.

NU - Topmodel ftw!

Drar till Stockholm nu.
Bloggar mer där!

xoxo

I går kväll var det kalas. Vad vi firade fanns det delade meningar om, men trevligt var det. Det snackades en hel del skit, Petter och Bard slog världsrekord i dota-diskussion och Danne med sitt sällskap Jimmy var definitivt dräggigast. Själv intog jag rollen som sarkastisk bitterfitta, i alla fall under de minuter som intelligensnivån i Lukes lägenhet antog drastiska nivåer. Bortsett från dessa stunder var jag mest glad och framför allt road av alla hysteriska idéer och upptåg. Danne välte stolar, Kalle och Bard spelade gitarr och Luke introducerade undertecknad för Soul Caliber III, som jag inte dominerade.

Det var en rolig kväll, behövlig och värd!


This is how we do it. Tack för en trevligt kväll Boys!

Nu när jag har slagit upp min stationära dator har jag haft möjligheten att gå igenom en massa gamla fotografier. En del är svåra att se, andra gör mig lycklig. Det är lustigt hur ett par bilder kan få dig att känna och minnas så mycket. Jag överväger att göra mig av med de mappar vars innehåll gör mig så sorgsen. Samtidigt kan jag inte förmå mig själv till det, även om de studerna är svåra att se tillbaka på idag så var de en gång i tiden väldigt lyckliga och viktiga för mig.
Jag hoppas egentligen att jag aldrig slutar minnas.

För att återgå till ett av mina senaste inlägg tänkte jag slänga upp en av de bilder som gör mig väldigt glad. Fotografiet är tagit i Stockholm, på tunnelbanan, under den omtalade Boozecampen med Carnifex.

Jag klickade hem ett par prylar från H&M igår, inte för att jag har råd med dom utan för att jag bara måste ha dom. Jag behöver dom helt enkelt, det är jag fullkomligt övertygad om!

Tillbaka i cs-träsket igen!
Nej inte riktigt, men igår lirade jag ett par pcws för första gången på väldigt länge. Jag hade förväntat mig katastrofala resultat men jag blev positivt överraskad. Måste dock erkänna att ingame-rollen inte sitter som handen i handsken.

"Två går cat, rester går...dit."
"Han är där nere!"
"Köp smoke, vi kör ålen." -Ålen?! Ormen perhaps?

Hur som helst så var det grymt att dra igång ventrilo igen. Har saknat tjejerna i Carnifex, vi har alltid roligt ihop. Nu har jag precis spelat mix med Jimmy och Goashi, samt två snubbar till som förmodligen inte hade alla hästar i hagen. Det är det som är risken med mixar, man vet aldrig vad det är för tomtar man kan komma att behöva spendera fyrtiofem minuter Counter-Strike ihop med.

Nu ska jag åka ner och hämta ut ett paket på ICA, jag är jättenyfiken!

Idag har jag sökt tjugosju jobb.
Jag överdriver verkligen inte, jag har faktiskt gjort det. I skrivande stund har jag redan fått svar från tre av arbetsgivarna och samtliga är intresserade. Jag känner mig belåten!

Jag blickar framåt och har siktet inställt. Jag får se var jag hamnar och hur det går till. Just nu känns det mest häftigt att alla möjligheterna ligger framför mig och att det bara är jag själv som kan sätta käppar i hjulet för min egen framgång. Planen utarbetas, det känns spännande.

Allting kommer att bli bättre, förr eller senare och framför allt någonstans.

Vill passa på att tacka de som ställer upp och alltid finns här. Ni vet vilka ni är. <3

Hör och häpna, jag är redan tillbaka!

Helgen har på alla sätt varit sjukt grym. Kräftskivan var hur mysig som helst, dessutom var mormors omkokta kräftor galet goda, sällskapet ägde och jag har kommit till insikt med mer än en sak under dessa dagar. Den enda besvikelsen var egentligen undertecknad, som bangade badandet och spenderade ett par minuter under lördagsnatten med att vara mest emo. Jag sörjde över mina obefintliga cigaretter och ifrågasatte min existens, skyller utan tvekan på mormors brännvin. Lillebror och mamma badade dock, vilket var mycket modigt. Jag tittade på och fotograferade spektaklet. Min mamma har lovat att säga upp bekantskapen med mig om jag publicerar någon av bilderna här, därför tänker jag bespara er detta.

Min morbor Hans och hans pojkvän Björn var också på plats, mycket trevligt att hänga lite med superduon. Då Björn är arkitekt håller de nu på att bygga ett eget hus på Björnhuvud, sinnessjukt. Det blir så himla ballt, jag måste börja bearbeta min plan för framtida erövring. Jag vill verkligen ha det där huset!


I övrigt är jag mest supertrött. Återvänder till huvudstaden på torsdag för att tillbringa helgen hos min kusin, Katarina. Vi ska mysa och förtära alkohol under den omtalade inflyttningsfesten. Jag lär rocka i vanlig ordning.

Nu är det hög tid för dusch och te.
Ha det!

Yes, nu sticker jag till Björnhuvud, Stockholms skärgård, över helgen. Där ute har vi ännu inget internet vilket kommer att resultera i obefintlig uppdatering här. Jag funderar på om jag ska anta min brors vad och faktiskt bada, i havet. Är inte kolossalt sugen i skrivande stund, men efter några glas kanske man känner sig mer motiverad.

Blir eventuellt kvar i Stockholm nästa vecka då jag blivit inbjuden att bo hos min kusin och hennes pojkvän i samband med lägenhets- och jobbraggande. Har ännu inte riktigt bestämt mig över huruvida denna vecka eller nästa passar bäst, så för säkerhets skull har jag packat ordentligt. Packning är för övrigt inte min grej. Har en tendens att ta med mig enormt mycket mer än vad jag egentligen behöver. Skorna ska vi inte prata om, jag släpar jämt omkring på dom.



Nu drar jag gott folk, ha en trevlig helg och simma lugnt!

LATER SUCKERS!

Man skulle kunna tro att Europaparlamentet har mycket att göra. Man skulle kunna anta att det finns en hel del viktiga frågor som behöver diskuteras. Man skulle kunna misstänka att det är en seriös och viktig instution.
Jag menar inte att du, om du nu fått för dig detta, är dum i huvudet på något vis. Jag menar bara att du har fel.

Man har prioriterat bloggandet. Hur har man prioriterat bloggandet? Givetvis inte ur ett positivt perspektiv. Nej, Europaparlamentets kulturutskott har lagt fram ett förslag om hur man bör reglera bloggandet. Man vill för att tala klarspråk se till att anonyma bloggare försvinner och på så sätt bli av med eventuella hot. Ett par av punkterna i det nya förslaget:

- Att bloggarnas status ska klargöras. Innebär att det in praktiken blir omöjligt att blogga anonymt.
- Etiska uppförandekoder ska skapas. Replikrätt kan komma att införas till dem som kritiseras i bloggarna.
- Bloggare kan komma tvingas "redovisa sina intressen".

Jag blir bara mörkrädd. Jag tycker faktiskt att det är skrämmande att se hur man vrider och vänder på lagar om till exempel yttrandefrihet. Om detta förslag går igenom kommer man att begränsa människors möjlighet att vädra en åsikt och kritisera sitt samhälle. Internet är det enda forum i hela världen som har möjligheten att nå så många människor samtidigt. Om man ska begränsa bloggandet så måste ju nästa steg vara att begränsa hemsidorna. Därefter måste man börja gå igenom och godkänna samtliga bilder som publiceras på nätet varje dag. Communitys måste granskas, alla kategoriserade forum måste censureras. Hur långt ska vi gå? Kommer man om tio år att yrka på monopol på internet? Eller kommer man kanske i fasan över att bli smutskastad och kritiserad bestämma sig för att skrota hela systemet?

Vad hände med människors rätt att säga sin mening?
Vad hände med demokratin?
Ibland blir man ju bara helt matt.

Igår höll jag nästan på att ångra mina rökfria dagar.
Jag var nämligen fullkomligt övertygad om att jag skulle dö.

Bilguden hatar definitivt mig. Vädret hade varit stabilt under hela gårdagen, i alla fall fram till den punkt då jag satte mig i bilen och började köra mot Motala. Så mycket regn har jag aldrig sett tidigare och så olägligt har det sällan kommit. Motorvägen är minimal på grund av ombyggnad, lastbilarna är överallt och mina halvljus är näst intill obefintliga. Jag var helt och hållet försäkrad om att jag förr eller senare skulle ligga i diket. Hur det än kom sig så blev det som tur var inte så. Mitt i mitt skräckslagna sinnestillstånd drog de igång Snook på P3, jag intalar mig att det var min räddning.

Jag har nu precis kommit hem till Norrköping igen. Har hälsat på Pelle vilket var väldigt mysigt. Tanken var även att jag skulle haffa mina tidigare chefer då de har en referens att skriva på, emellertid var den ena i Grekland och den andra i möte vilket gjorde situationen en aning omöjlig.

Nu är tanken att jag ska städa igenom min garderob som på något ohyggligt overkligt sätt har blivit stökig igen. Vi får väl se om det går att göra någonting åt.

Fredd!

Jag har en tendens att bortse från min plånboks innehåll. Jag brukar framför allt ignorera sanningen när jag känner mig en smula deprimerad och ynklig. Idag är en perfekt dag för tröstshopping, såhär tre dagar in på mitt rökfria liv.

Jag och Anton har precis spenderat ett par timmar på Weyne´s coffe. Vi har ifrågasatt vår existens och löst världsproblem, lite som vanligt med andra ord. Jag drack världens största latte med chokladsmak, det kändes rätt behövligt. Vidare tog jag med mig min slagskämpe till köpcentret där vi, eller rättare sagt jag, stresshoppade tio minuter innan stängningsdags. Anton var med som smakråd, vilket resulterade i att den gråa tröjan i stället blev rosa. Bra grej kan jag tycka såhär i efterhand.
Ett par gråa chinos och en rosa tröja, eller jacka om ni så föredrar. Plötsligt känns livet lite mer värt. Jag undrar vad jag ska köpa i morgon?

Tack och bock Anton, för trevlig fika och snajsigt smakråd.

Nu har jag vaknat för andra gången idag.
Livet känns lite lättare.

Jag och brorsan kom för några dagar sedan på den briljanta idén att damma av vår Nintendo 64-konsol för att spela igenom ett par gamla godingar. Ett av favoritspelen på den tiden var Wargods, ett helt hysteriskt fult fightingspel med den fattigaste av handlingar. Jag och Alexander rockade dock det spelet, vi lärde oss samtliga fatalitys och bemästrade de flesta kombinationer av imbamoves. Givetvis var vi tvungna att ta upp kampen på nytt och se efter om våra skills var bevarade.
Many, many years ago, a spaceship carrying precious life-giving ore crashes to Earth. The chunks of ore scatter across the planet, and over the years, ten humans each find a stone of the ore, and are transformed into powerful beings, into War Gods. And now, they are fighting each other to possess all the stones and become the ultimate super-warrior.

Och superkrigare blev vi, efter att ha besegrat den store Exor för femtioelfte gången. Någonting som däremot är helt omöjligt är att ta sig förbi någon av sina motståndare om man spelar på nivå very hard. Det verkar helt obegripligt att den svårighetsgraden över huvudtaget utvecklades.

Favoritkaraktär? CY-5!
CY-5: The power of The Ore is timeless. In the year 2096, scientists will implant The Ore into CY-5, an advanced cyborg, unaware that The Ore has life-giving power. CY-5 will kill the scientists. It will conclude that more Ore is needed for greater human consciousness. CY-5 will fight in a ruthless systematic manner to achieve its goal...

Sjukt bra spel, jag svär!

Jag skojar inte när jag säger att jag vaknat upp på fel sida denna gråa dag.
Dessutom har jag vaknat upp alldeles för tidigt.

Jag kunde verkligen inte somna igår, misstänker att hungern och röksuget hade sin beskärda del av anledningen till detta. Hur som helst låg jag och vred mig i sängen länge och sista gången som jag kollade på klockan var hon halv fyra. Det egentliga problemet börjar dock först vid halv sju, då vaknar jag och kan för mitt liv inte sluta hosta. Efter en kvart, då jag gjort mitt bästa för att hosta mig lite för pigg för att kunna somna om igen, ger jag upp och lämnar sängen. Trodde först att jag åkt på en ordentlig förkylning men insåg lite senare att det förmodligen är mina flimmerhår som börjar återhämta sig efter sju års rökning. Tough shit. Det hade jag inte riktigt räknat med.

GI är inte någon höjdare för den som är ovan i köket och dessutom har ett ganska dåligt tålamod. Jag äter liksom inte fil eller yoghurt. Det innebär att min frukost antingen ska bestå av två kokta ägg ( vidrigt? ) eller århundradets mest avancerade omelett, alternativt sjukt invecklade pannkakor med keso ( omfg ). Efter ett mindre raseriutbrott, utvecklat av ren och skär frustration, slängde jag ihop en omelett med paprika, gul lök och ärtor. Döm av min förvåning när den faktiskt gick att äta.

Jag borde för min egen och andras skull försöka sova ett par timmar till.
Det är hur som helst helt klart värt ett försök.
LATER!

Jag är något av en sadist, i alla fall ur den bemärkelsen att jag älskar att skrämma upp mig själv. Jag tittar mer än gärna på alla typer av skräckfilm och är mad förälskad i skrämmande videospel. Det har blivit ett par rundor genom åren och många spel har spelats, det finns dock ett par ljuspunkter i min gaminghistoria som jag kommer ihåg lite extra. Resident Evil är definitivt en sådan.

När Resident Evil 4 kom ut till PS2 var jag inte sen att lägga vantarna på ett exemplar. Jag minns nervositeten innan och spänningen under tiden man spelade. Jag minns hur roligt det var att dra igång konsolen under tjejkvällarna och hur vi triggade varandra ju längre in i spelet vi kom. Jag älskade det, kort och gott. Det var i princip allt jag önskade mig i ett tv-spel.

Nu kommer Resident Evil 5 och jag kan knappt bärga mig. Inte nog med att det faktiskt kommer en uppföljare, i den nya upplagan är dessutom kontrollen förbättrad. Jag måste med handen på hjärtat medge att just det fenomenet är en av de få nackdelarna med RE4, man kan inte gå sidledes och kan bara röra sig i den riktning man tittar åt. Med en uppgraderad kontroll kommer spelet att bli suveränt! Checka screenshotsen!


Notera Saddam hussein-zombien.
Resident Evil 5 släpps i Europa den 13 mars nästa år.

Jag är hemma, och jag är vid liv.
Mormor har hittat sina kräftor och jag har inte dödat någon. Inte ens slagit någon lite löst. Jag tror inte ens att jag har höjt rösten. Jag är faktiskt lite imponerad. Framför allt så är jag imponerad av mormor som idag slog sitt personliga rekord med avsevärt många timmar. Vi hann till och med dricka lite kaffe på Lindahls. Dessutom besökte vi bara två mataffärer. Underbart! Mormor är mysig och idag var hon dessutom racer.

Jag stötte för övrigt på en av mina gamla klasskamrater på CityGross. Eller ja, jag undvek noga ögonkontakt och låtsades vara sjukt upptagen av mormor och vagnen. Hur som helst kan jag med lycklig stämma meddela att personen i fråga har blivit ännu fetare och betydligt finnigare. Det glädjer mig någonting oerhört. Det kanske kändes okej att trycka ner folk back in the days, men idag skulle jag nog inte ens göra ett försök om jag var i hennes kläder. Även om det inte var mig hon hackade på så var det många människor som jag på den tiden brydde mig om. Justice is serverd!

Det är en bra dag idag.
Helt klart.

Idag ska jag göra någonting som är få förunnat.
Lyckligtvis.

Jag ska köra runt på min mormor som har fått för sig att hon måste hitta de bästa kräftorna i stan inför helgens kräftskiva. Hon vill att vi ska åka till Ica Maxi, till Coop Forum, till CityGross och så vidare. Mormor är smålänning från början, enligt rykten har jag blivit införstådd med att man med denna bakgrund är en riktig finsmakare när det gäller just kräftor. Jag undrar dock om det verkligen är nödvändigt att ge sig ut på årets uppdrag för den sakens skull. Emellertid anser uppenbarligen min kära mormor det och för undertecknad är det helt klart bara att gilla läget.

Jag kan verkligen se det framför mig. Vi åker runt till Norrköpings alla mataffärer, mormor frågar och tittar. Sedan bestämmer hon sig för att Maxis kräftor nog är de finaste trots allt. När vi kommer dit ångrar hon sig och vi går tillbaka till bilen för att handla skaldjuren på CityGross i stället. Där är de givetvis slut och vi får därmed nöja oss med kräftorna på Coop Forum. När dessa är köpta och nerpackade i bilen kommer mormor att säga någonting i stil med att de ju hur som helst faktiskt var de finaste kräftorna och att det var tur att de var slut på Citygross samt att hon ändrade sig på Maxi. Sedan kommer jag att utveckla ett röksug som aldrig någonsin tidigare har upplevts.

Dagens prövning är helt klart att överleva.
Och att se till att resten av affärernas galningar också gör det.

Idag är början på resten av mitt liv.
På resten av mitt nya liv.

Jag har sett fram emot det här datumet med en slags skräckblandad förtjusning.

Jag är å ena sidan lycklig över att det nu äntligen är dags, förändring är bra och i det här fallet dessutom nödvändig. Jag har nu till slut dragit igång den karusell som förhoppningsvis kommer att göra en positiv påverkan på min tillvaro och mitt välbefinnande. Jag är å andra sidan livrädd för en vardag utan mina gamla rutiner. Jag är vettskrämd över tanken på att misslyckas och funderar gång på gång över om jag inte tagit mig vatten över huvudet trots allt. Oavsett aktuellt sinnestillstånd så har jag bestämt mig. Det är dags att ta steget nu.

Jag har fimpat för gott, igår röktes den sista cigaretten. Det var ungefär femton timmar sedan jag tog mitt sista bloss och just nu känner jag mig mest distraherad och en smula orolig. Det känns som att jag har glömt någonting. Det är något som saknas. Jag har svårt att koncentrera mig och tillvaron känns hopplöst tom. Jag har ältat fördelarna med en rökfri tillvaro fram och tillbaka, jag är liksom fullt medveten om att rökning i grund och botten bara är ren och skär idioti. Trots detta känner jag mig inte helt övertygad.

Fördelar med icke-rökandet:
Jag behöver aldrig mer smaka askkopp. Jag behöver aldrig mer lukta askkopp. Jag behöver inte dö i den cancer som jag själv orsakat. Jag sparar en massa pengar. Jag behöver inte känna mig stressad över antalet kvarvarande cigaretter i paket eller över huruvida jag glömt den hemma eller ej. Jag behöver inte få gula tänder. Jag behöver inte åldras i förtid. Jag behöver inte låta som en man när jag nått 40-årsåldern. Jag behöver inte känna pressen över hur jag ska ha tid och plats att röka. Jag behöver inte stödja en sjuk industri med över 12 000 kronor om året. Jag behöver inte känna mig som en sämre människa bland folk som inte röker. Jag behöver inte uppleva andfåddhet efter två trappsteg. Jag behöver inte förpesta andra människors tillvaro på uteserveringarna. Jag behöver inte gå ut och frysa när jag är på krogen. Jag behöver inte må dåligt. Jag behöver inte röka.

Nackdelar med icke-rökandet:
Allting blir så sjukt mycket tråkigare och känns hopplöst meningslöst.
Det går inte att komplettera med någonting annat.
Jag saknar det.
Allt suger.

Man behöver alltså inte vara något snille för att räkna ut vilken sida som väger mest. Jag ska göra det här, även om det kommer att vara ett helvete. Förutom rökningen så innebär operation: 1 September även en tillvaro utan skräpmat och annat onyttigt. Det blir GI på mitt eget vis. Dessutom ingår motion och träningskort i min nya livsstil. Jag vill må bättre fysiskt, orkar ingenting och är alldeles för svag i kroppen.


Med andra ord är det adjöss och goodbye till min gamla vardag.
Man lever bara en gång och jag ska fan i mig ta vara på den.

Vi har alltså lyckats genomföra den där kräftskivan efter många om och men. Det var en sjukt bra kväll, mycket innehållsrik och en smula skräckinjagande.

Cancerslice.

Två bilar, nio personer, en anhalt. Det kunde liksom inte gå fel. Ölen åkte fram, fotbollen kom till användning, diskussionerna haglade och skrattet var konstant. Jag och Alexandra dukade bordet med alla dukar, servetter, hattar och plasttallrikar vi kunde hitta. Tills slut åkte kräftorna fram och det var ungefär då någongång som allting började bli så fruktansvärt komplicerat. Eller vad säger du Bard? Anton? Lance?

"Sjukt mycket jobb för så lite mat."
"Det är ju inte värt det."
"ÄGD JÄVLA HORKRÄFTA!"

Hur som helst var det enligt mig och ett par lyckliga själar till riktigt gott. Dessutom hade vi nubbar att dricka och snapsvisor att sjunga. Bebis tog fram engångsgrillen och började att brassa korvar, mitt på gräsmattan, tack för fläcken! Kräftorna tog slut, en bitter Anton tog sig hem, vi andra tog oss in. In i värmen där diverse aktiviteter av olika slag utspelade sig. Ölspel till höger och vänster, kroppstwister - Linn & Jag = radarparet, Jag har aldrig, Sanning och konsekvens, straffpoker, you name it. Dessutom hann vi med att skrämma livet ur undertecknad då Bebis kom på den briljanta ideén med spökvandring. Han, jag, Bard, Luke och Alexandra tog oss med hjälp av två ficklampor som efter löften skulle ha varit tända under hela vägen (vilket de givetvis inte var), ner mot Löfstad slott, även om vi inte kom så långt. Det var när Bard började springa och snacka om zombihästar som jag bestämde mig för att det var dags att gå tillbaka igen. Det var också då som Alex sprang iväg, försvann och sedan uppenbarade sig mitt på vägen när vi minst anade det.

På säker mark började kalaset om igen och vi slutade väl någon gång runt sex-snåret. Riktigt tyst blev det dock aldrig.

Av någon lustig anledning hade samtliga "gäster" fruktansvärt bråttom hem dagen efter. Jag, som hade lånat ut stugan och därmed fick det självklara städansvaret, var inte helt nöjd med det. Jag tackade dock gudarna för Luke denna bakfulla dag, som faktiskt stannade kvar och hjälpte mig att dammsuga, torka, slänga och sortera. Det var en heroisk insats!

Tack för supersjuk kväll alla inblandade! <3
OT: Bilder kan eventuellat komma senare.