En ännu mindre Lovisa.
När jag var liten var jag en av de där oemotståndliga ungarna.
Jag fick alltid gratis godis av butiksbiträdet, jag fick gå före i toalettkön på restaurangen och jag blev omhändertagen i lekparkerna. Vad jag än tog mig till så fanns det alltid ett par överbeskyddande individer i min närhet som såg till att jag hade det bra och att jag inte skadade mig. Ingen kunde helt enkelt motstå mig.
Mamma var tacksam, pappa var tacksam, lillebror var lyckligt ovetande och jag gillade mest bara läget. I de allra flesta fall hade ju givetvis denna egenskap en positiv inverkan på min barndom. Ibland kunde det dock gå över gränsen, jag tänker framförallt på julgransplundringarna.
Varje år arrangerades en julgransplundring för Spadabs (Sparbankernas datacentralers) anställda och deras familjemedlemmar. Pappa jobbade under den tiden på företaget vilket gjorde att jag och min bror hade det stora nöjet att få följa med på detta fantastiska kalas. Julgransplundringen innehöll i vanlig ordning en massa mat, fåniga lekar, dansande runt granen och en absurt överskattad fiskdamm. Bortsett från dessa huvudnummer fanns där även en del i programmet som bestod av trollkarlsshow. Trollkarlen hade ett nummer där han tog upp någon av publikens alla ungar på scenen för att assistera honom. Jag lyckades utmärka mig så pass att jag åkte upp på den där scenen fyra år i rad. De andra barnens föräldrar tröttnade på detta och snart fick pappa be trollkarlen att sluta favorisera hans dotter.
Såhär i efterhand kan jag tycka att den där trollkarlen kanske inte var så tokig trots allt. Han visste ju att jag vid det här laget kunde hans trick utantill och behövde därmed inte orora sig över att någonting skulle gå snett. Ungar är ju trots allt ganska oförutsägbara.
Jag fick alltid gratis godis av butiksbiträdet, jag fick gå före i toalettkön på restaurangen och jag blev omhändertagen i lekparkerna. Vad jag än tog mig till så fanns det alltid ett par överbeskyddande individer i min närhet som såg till att jag hade det bra och att jag inte skadade mig. Ingen kunde helt enkelt motstå mig.
Mamma var tacksam, pappa var tacksam, lillebror var lyckligt ovetande och jag gillade mest bara läget. I de allra flesta fall hade ju givetvis denna egenskap en positiv inverkan på min barndom. Ibland kunde det dock gå över gränsen, jag tänker framförallt på julgransplundringarna.
Varje år arrangerades en julgransplundring för Spadabs (Sparbankernas datacentralers) anställda och deras familjemedlemmar. Pappa jobbade under den tiden på företaget vilket gjorde att jag och min bror hade det stora nöjet att få följa med på detta fantastiska kalas. Julgransplundringen innehöll i vanlig ordning en massa mat, fåniga lekar, dansande runt granen och en absurt överskattad fiskdamm. Bortsett från dessa huvudnummer fanns där även en del i programmet som bestod av trollkarlsshow. Trollkarlen hade ett nummer där han tog upp någon av publikens alla ungar på scenen för att assistera honom. Jag lyckades utmärka mig så pass att jag åkte upp på den där scenen fyra år i rad. De andra barnens föräldrar tröttnade på detta och snart fick pappa be trollkarlen att sluta favorisera hans dotter.
Såhär i efterhand kan jag tycka att den där trollkarlen kanske inte var så tokig trots allt. Han visste ju att jag vid det här laget kunde hans trick utantill och behövde därmed inte orora sig över att någonting skulle gå snett. Ungar är ju trots allt ganska oförutsägbara.
Kommentarer
Postat av: Wilma
Haha jag kan verkligen tänka mig att du var en sådan där supersöt skitunge! :D
Postat av: Ajlin
Haha, jag var också den där ungen som favoriserades överallt när jag var liten :)
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: