Yllet

Jag har precis spenderat två timmar i bilen, på väg hem från Stockholm. Helgen har varit fenomenal på alla sätt och vis. Katarina och jag hade en jättemysig Fredag ihop, vi hann prata en hel del och skrattade i stort sätt hela dagen. Det är verkligen någonting som vi båda är väldigt bra på, att roa varandra med den sjuka humor vi så lyckosamt utvecklat ihop.

I Lördags var det inflyttningsfest med god mat, inte fullt så goda men ack så effektfulla drinkar, trevligt umgänge och en massa nötande av Rockband. Vi avslutade kvällen på söder, där vi besökte krogen med det så passande namnet Rocks. Jag måste erkänna att jag kände mig en aning malplacerad i min jätterosa tröja bland alla svartklädda, skotskrutiga, mörkröda och svårmodiga hårdrockare. Trots detta rockade vi stället, vi kom - vi såg – vi söp!

Kvällens låt blir helt klart Run to the hills med Iron Maiden.  Om jag hade en krona för alla gånger som den låten spelades, sjöngs eller skrålades igår så skulle jag vara en mycket rik kvinna.
Kvällens person blir utan konkurrens Carolina som förgyllde min kväll med ett par vansinnigt roliga kommentarer och med sitt varma sätt. Det var jättekul att träffa henne, Janne och lilla Sofia.
Kvällens dryck? Tequilan ofc.

Idag har vi sovit, ätit skräpmat och tittat på samtliga repriser av ”Vem kan slå Filip och Fredrik?”. Man måste ju bara älska denna duo, de är oslagbara oavsett kommande resultat. För mig är de självklara vinnare bland alla supertråkiga och ansträngda programledare.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan. Det verkar som att jag utvecklat någon form av halscancer, gör förbannat ont och är enormt irriterande. Varje gång jag försöker öppna munnen för att säga någonting så börjar jag att hosta. Jag tror att Alex har smittat mig i sin frånvaro.

Hade.