Yllet

Alltså, det här var ju mindre kul.
Det här var inte alls vad jag hade förväntat mig.

Parisa har slutat blogga på 1000apor.se. Är inte det himla synd? Jag måste med handen på hjärtat erkänna att hennes blogg faktiskt var den som jag besökte först av alla när jag klickade mig in på humorsiten. Parisa var rolig, hon var fräck, snabb, smart och hon kunde dessutom konsten att formulera sig i skrift, någonting som uppenbarligen inte är att räkna med speciellt ofta i bloggsfären.

Jag kommer sakna sånt här.

Vad ska Parisa göra nu?
Kommer hon att börja blogga någon annanstans?

Om någon hör nåt, let me know.

Då jag är något av världens största djurvän var min bror givetvis tvungen att skylta med denna artikel innan jag gick och lade mig igår. Jag har verkligen tänkt på den där hunden konstant sedan dess och spammat Aftonbladet för en uppdatering.

Jag har föreställt mig de värsta av scenarion och näst intill planerat en egen räddningsaktion.

Gissa om jag blev alldeles varm i hjärtat när jag såg detta.

BEEEBIS!

Japp, där är jag. Inte världens mest givande artikel för majoriteten av mina läsare kan jag tro. Men är ni intresserade så hittar ni mer på Rakaka.

Nae jag råkar faktiskt veta att så var fallet.
Gårdagen var riktigt rolig, det var fullt drag från eftermiddag till tidig morgon.

Jag och Eva, en av de norska tjejer som började att jobba på Mamut efter det att jag fick min anställning i December, bestämde oss för att ta en öl ihop med folket på FridayBar då jobbet var slut. FridayBar arrangeras av företaget och innefattar fri pizza samt öl från halv fem till sju. Tanken var från början bara att vi skulle ta ett par bira och sedan dra oss hemåt, så blev det inte riktigt.

Vi hookade upp med Therese, en annan av de svenska tjejer som jobbar på Active24 och Julia, norsk tjej från samma avdelning. Därefter tog vi oss till en pub som heter EverGreen ihop med två Irländska killar som vi hade pratat en del med under FridayBar. På EverGreen fick vi i oss ett par öl innan vi beslutade för att dra oss vidare, utan någon direkt plan släntrade vi in på en av de krogar som vi passerade på väg ner mot stan och hamnade således på en rockbar, kan den ha hetat Amplifier? Ett par öl senare var vi påväg mot Plaza Hotel, på väg dit mötte vi upp ytterligare en tjej och tog en snabbis förbi Donken. På Plaza Hotel tog vi hissen högst upp och kunde plötsligt betrakta hela Oslo från en enorm takvåning, mycket charmigt. På Plaza Hotel tog vi en dyr öl, träffade Evas vänner och sedan bar det av till StarGate. Efter att ha betraktat fulla människor när de är som fullast och själva bidragit lite på denna krog var vi åter igen påväg till ett nytt hak. Vad det heter minns jag inte alls, faktum är att jag fortfarande inte riktigt förstår var vi befann oss. Hur som helst, här mötte vi upp Stian, en av killarna som sitter på Second line på Active 24 och som jag hunnit bekanta mig lite med på jobbet. Vi härjade en del, spelade kort och beslutade oss slutligen för att ta en taxi hem då krogen stängde.
Mycket schysst kväll och riktigt kul att lära känna "kärringarna" bättre! ;)
FEST!!

Jag är så obeskrivligt bakfull.
Får ta att återkomma ang detta.

/kill

Ja, inte helt oväntat har dramatiken ökat sedan jag delgav er gårdagens scenario. Diskussionen som då startade på Z-ligan har nu utvecklats till någonting av en lite mer odefinierbar idioti. Jag kan inte referera för allt som skrivits där, det blir för långt och smutsigt. Jag kan dock, i och med min generösa person, dela med mig av några guldkorn.
Jag är ju som många av er vet en riktig förespråkare av dubbelmoral. Jag älskar när människor anklagar andra för att ha begått misstag och samtidigt begår precis detsamma i och med anklagelsen. Inte bara älskar jag det för att jag varje gång det händer får tillfälle att känna mig overkligt intelligent, utan framför allt för att det är så otroligt underhållande.

1. CHB ber inte trevligt om demo+smoke. CHB skriver "demo efter matchen!" när vi är mitt uppe i den, någonting som helt klart anses olämpligt. I alla fall så länge betraktaren är opartisk.
2. Knock häver inte ur sig massor av, ehm, hets? Jwn ifrågasätter CHBs ålder, det är en kommentar som om möjligt kan kännas en smula överdriven men långt ifrån klassad som "massor av hets mot folkgrupp". Get real.
3. Ahahahaha!
4. Här har vi då någonting som går att klassa som Ren Och Skär Lögn. Mysko laddar upp korrekt smokeprint och skickar länk till CBH, därefter skriver han "OMG" i deras kanal och partar. Att CHB har grävt fram URL till felaktig bild och sedan hittat på en historia om  "hahahaha" kan ju faktiskt inte vi stå till svars för.
5. Vi förstår inte problemet, men CHB förstår å andra sidan ingenting alls.
6. Bara och bara. Jag skulle vilja påstå att det är Styggan och CHB, mestadels den gode hajjen, som hetsar om vem som gjort och inte gjort fel. Knock-gaming har varken hetsat eller agerat omoget i det här forumet och har man bara ett par hjärnceller över kan man lätt konstatera det genom att läsa igenom kommentarerna under matchrapporten.

Vad gäller den andra delen av kommentaren:
1, 2 och 3. Thx 4 proving my point.


Refreshing it is!

Jag kan inte låta bli att haka upp mig på gårdagens avslut, det suger ju!

För övrigt kan jag inte heller låta bli att haka upp mig på Facebook, vad är egentligen deras problem? Inte nog med att de lyckats locka även de mest intellektuella av användare till sin korrupta site. Nu tar de sig dessutom rätten att anspråka på äganderätt av allt material som dessa laddar upp på sina profiler. FY SKÄMS, facebook. Vilka är det egentligen som ser till att ni sover gott i era miljonbelopps-villor? Vilka är det som i grund och botten ligger bakom det faktum att ni när ni vill kan plocka fram era lyxbilar och åka ett varv runt jorden? Vilka är det som genererar alla stålar?

Facebook bara tar och tar, inte ens ett par skabbiga festbilder får vi behålla.


Om någon kunde vara så vänliga och döda hela världen så skulle jag verkligen uppskatta det.

Jag har uppenbarligen inriktat mig på helt fel scen i alla dessa år. Det är i själva verker inte alls tjejscenen som man ska sikta på om man vill ha action. Nej, den riktiga dramatiken finner man uppenbarligen på den så kallade herrscenen.

Då jag och min vapendragare jwn för ett par veckor sedan började spåna på att dra ihop en klan hade vi siktet inställt på att börja lira i Z-ligan. Tidigare erfarenheter från arrangörer och koncept har bara varit gott, dessutom har vi hunnit bekanta oss med många av de som redan spelar där. Sagt och gjort, Knock-gaming är nu mer en fulltalig och reggad klan. I går spelade vi vår första ladder och följderna av den vinst som vi då plockade hem är både förundrande och en smula underhållande.

Misstaget som vi begick var förmodligen att som precis nystartad klan utmana ett lag ur Division 1 och sedan dominera mötet. Vad som började med fuskanklagelser och sura miner slutade något senare i fejkade printscreens och personangrepp. Jag är förvisso minst sagt härdad efter alla år på den stormiga tjejscenen, men så vitt jag vet brukar inte ogrundade fuskanklagelser och kassa förlorare vara den huvudsakliga anledningen till de upplopp som startats där.


Det är så uppfriskande med nya erfarenheter.
Jag ska aldrig överskatta tjejscenens talanger igen, det är ju här det händer!

Jag saknar dig, du är världens bästa!

Jag har hunnit konstatera en del idag.

Vi hade genomgång på jobbet från klockan nio till halv ett. Jag hade med andra ord tre och en halv timme på mig att fundera över livets mening, världsfrågor och personliga issues. Bland annat kom jag fram till att jag förmodligen lider av en grav hjärnskada. Jag har nämligen ett slags behov av att föreställa mig pinsamma situationer, för att sedan skämmas över dem och ångra att jag någonsin målade upp bilderna från första början.

Efter lunch såg jag till exempel framför mig hur pinsamt det skulle kännas om jag klev in på Registry-avdelningen och snubblade på tröskeln så att jag flög in i Carls skrivbord och nästan dog men var tvungen att ta mig upp för att inte avslöja hur ont det faktiskt gjort och sedan kila därifrån illa kvickt. Sedan skämdes jag på riktigt. Jag ville gå och gömma mig av bara tanken på detta scenario.

I går fick jag för mig att förnimma hur det skulle kännas om jag hade glömt att klä på mig ordentligt och klev in i vårt kontorslandskap utan byxor. Hur sjukt pinsamt det skulle bli och hur jobbig beslutsångesten över huruvida jag skulle backa hem eller helt enkelt bara springa för livet skulle kännas. Därefter skämdes jag också. Jag skämdes jättemycket. Jag skämdes så mycket att jag tvekade över om jag verkligen skulle kliva in på jobbet, i fall att det var så att jag trots allt inte hade några byxor på mig även om jag såg dem klart och tydligt.

Varför envisas jag med att göra såhär?
Helt sjukt jobbigt tbh.

Helgen var trots allt helt Maaad.
Bör inte säga mer än så.

Kanske skulle tillägga att kurragömma är brutalt underskattat.
Creds till Danne, dina smultronställen var galna.
Godis till Bard för Pianoposen, helt oslagbar.
Men i längden vinner nog ändå Luke.

Fuck, vad jag har skrattat gott dessa dagar.
<3

Jag har sådan brutal träningsvärk.

Den har liksom antagit helt nya dimensioner nu.
Kan knappt förmå mig att skriva det här kolossalt långa blogginlägget.

Om jag orkade så skulle jag ta mitt liv.

Nae, nu lackar jag.
Vad är det för en snedvriden emohysteri som drabbat mänskligheten?

Veronica Skrimsjö blev nätmobbad när hon var 14 år gammal. Idag är hon 22 och gråter ut i kvällspressen som den mest långsynta av alla långsynta självömkare. Aftonbladet skriver att hon blivit attackerad genom hatbrev på Skunk. På Skunk. Skunk. Hon har alltså blivit attackerad på communityt Skunk. När hon var 14. För åtta år sedan. På Skunk.

- För i helvete..

Oliver Erikssson blev i söndags ombedd att kliva av sin buss tillsammans med ett par andra passagerare. Anledningen var helt sonika att bussen var för full och att chauffören inte ville köra medan ungarna stod på varandra. Dessvärre blev det en miss i kommunikationen och taxibilen som skulle ha plockat upp de övergivna kollektivtrafikanterna kom lite sent. Stackars Oliver frös nästan ihjäl i sin nya vinterjacka och nu rasar modern mot bussbolaget.

- Livet är bra orättvist när allt kommer omkring.

Henrik Strömberg, sångaren i bandet Scott, är deprimerad. Under Melodifestivalen i Lördags drabbades de nämligen av teknikens brister och telefonnumret som alla deras fans skulle ringa för att rösta fram dem till final försvann. Under nästan hela Alcazars snabbrepris saknades röstningsnumret till Scotts bidrag.

- Livsavgörande. Förkrossande. Scott suger ju!

15-åringen som förolämpade polismän ställs nu inför åtal. Snorungen har enligt vår fläckfria stolthet till kvällstidning "nöffat" åt tjänstemännen och kallat dem grisar. Oförskämt? Absolut. Dumdristigt? Helt klart. Ajja bajja, 15-åringen. Men var går gränsen mellan grisar och apor? Man åtalar en liten fjortis för ovan nämnda trakasserier, samtidigt som vuxna män går fria trots att de härjat om att göra ungdomar sterila och att ge dem stryk.

- Hörde jag dubbelmoral? Rätt ska vara rätt förutom när det är fel, uppenbarligen.


Ja, nu känns det faktiskt lite bättre.
Nej, det känns betydligt bättre.

Refreshing!

Blev visst lite för mycket annat igår, inte ett enda blogginlägg lyckades jag framställa.
Kasst.

Nu sitter jag på jobbet, i vanlig tisdagsordning. Mycket mer spännande information än så har jag dessvärre inte för närvarande. Återkommer om det.

Känner mig lite lagom sjuk. Lägg träningsvärken på det och du har mitt aktuella sinnestillstånd.
Nae, nu är det faktiskt dags att VAKNA!

Jag har blivit utmanad av Nima.
Egentligen tycker jag att den här typen av inlägg är rätt lam, men eftersom jag älskar att skriva om mig själv så bangar jag inte.

"Bloggaren skriver 8 fakta/ (o)vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/ (o)vanor. I slutet av inlägget skriver du 8 personer som du utmanar. "

1. Är ironisk mer eller mindre jämt.
2. Lider av brutal spindelfobi.
3. Är född Djurgårdare.
4. Älskar jazz, fast bara i smyg.
5. Min största förebild är min mor.
6. Är galet mörkrädd.
7. Var en gång i tiden jävligt hiphop.
8. Har århundradets sämsta morgonhumör.


Jag utmanar ingen, det här sög.

Oh, paketet var mycket riktigt från min lilla sötnos Ida.
Inte bara hade hon skickat med den lilla men ack så superviktiga burken, hon hade även skrivit en charmig lapp som låg i kuvertet.

I alla fall om man kliver upp 13.05.
Jag erkänner att det blev en liten miss i planeringen där.
Tanken var faktiskt att jag skulle aktivera mig något tidigare än så.

Här hemma har det städats. Nu ser lägenheten läskigt sexig ut igen och jag kan alltså sätta mig här med gott samvete. Tänkte att jag skulle slänga upp lite bilder på vår tillvaro, men givetvis dog min kamera precis och vi kommer med stor sannolikhet att ha hunnit stöka till på nytt innan den har fulladdade batterier igen. Appropå fulladdat så kan jag avslöja att det är allt annat än vad vårt kylskåp är för närvarande. Det ser nästan patetiskt tomt ut, bara grönsakslådan som ger mig hopp om livet. Jag måste handla, men vill inte då det alltid känns som man bränner en förmögenhet när man ger sig ut och köper i Oslo. Idag behöver jag dock inte överväga denna fråga då de i Norge alltid har jättestängt överallt på söndagar.

Hemma i Sverige har tydligen Melodifestivalen dragit igång, nu är väl Bimboboy alldeles till sig i trasorna. Själv kan jag inte påstå att jag känner någon större sorg över otillgängligheten. Melodifestivalen är och har alltid varit skittråkig. Det har varit ett nödvändigt ont, någonting man engarerar sig i för att man förväntas göra det. Jag har känt lycka över eurovision en enda gång och det var när Lordi vann, bara det borde säga hel del om nivån på min förståelse. Europa rasade över denna tragedi medan jag och mina polare näckade i Vasaparken. Nåväl, inte jag. Kanske inte heller så väldigt många av mina vänner, även om de skrivit under på att denna aktion skulle utföras om Monsterbandet plockade hem vinsten det året. Kontentan är hur som helst att vi fann denna utgång fantastisk, vilken man uppenbarligen inte skulle göra enligt sann melodifestivalanda. Fail.

Nu ska jag gå igenom min post. Väntar paket från Ida!

Det blir en lugn Lördag för undertecknad.
Maten står på spisen och ur lillebrors högtalare strömmar Superstar med Lupe Fiasco.

Jag har blivit så grymt rutinerad när det gäller matlagning. Då jag tidigare bott ihop med en kock har jag inte engagerat mig överdrivet för att lära mig vad som gäller när det kommer till spisen. När jag nu däremot delar boende med min bror, som om möjligt är ännu mer hopplös än vad jag varit, har jag blivit så illa tvungen att lära mig konsten att laga mat.

Alltså, idag står följande på menyn:


Marinerade kycklingvingar och råstekt vitlökspotatis.
Jag är så jävla nöjd.

Oh btw, sry för matlagningsbilderna Ela, men jag vet att min mamma läser och hon kommer trots allt att känna sig galet stolt.

Även kallat Friday Bar.

BRA SKIT!


Att resten av gårdagen inte riktigt blev som planerat är en annan femma.
Idag är det Lördag och dags för nya tag!

Det kan ha gått någon obemärkt förbi, därför ger jag mig till känna på nytt. Jag älskar kläder. Jag älskar skor. Jag älskar väskor. Jag älskar assocearer.

Jag älskar dem allihop. En av mina få laster, men jag älskar även den.

Nu till saken, Forever 21 kommer till Sverige! Jag har tidigare beställt en hel del ting från deras amerikanska website, speciellt under den period som dollarn låg lågt i kurs. Nu kommer jag äntligen att kunna entra deras butiker fysiskt, jag kommer att kunna shoppa på riktigt.

Lycka mina vänner, lycka!

Och den magiska dragningskraften.

Mystiken kring mappen med namnet mina mottagna filer har alltid varit stor. Varje gång jag sätter mig vid en ny dator vill jag klicka mig in på mina dokument och vidare mot privata konversationer och genanta bilder. Det är emellertid sällan någonting som jag faktiskt gör. Oftast beror det på att jag känner att jag kanske egenligen inte vill veta vad som finns där inne. Andra gånger faller dig sig bara inte naturligt. Om du ska få access till Mina mottagna filer så ska du trots allt vara rätt tight med ägaren av dem.

Jag tror att jag ska börja göra verklighet av min vision. Se upp alla bekanta! Nästa gång jag kommer hem till er så ska jag snoka som jag aldrig snokat förr. Jag ska gräva mig in era sparade konversationer och dolda mappar. Jag ska zooma, läsa mellan raderna, analysera. Jag ska gräva fram det, var så säker!

Jag ska i alla fall göra mitt bästa fram tills dess att någon flyttar på mig.

Lovisa.

Kvinnonamnet Lovisa är en försvenskad form av Louise, har sitt ursprung i namnet Ludvig och har använts som dopnamn i Sverige sedan 1600-talet. Lovisa är en kvinna med stil, skönhet, värdighet och en förbluffande naturlig elegans. Som livspartner väljer hon en utpräglad gentleman - även om den sorten blir allt sällsyntare. Det fick en plats i almanackan på 1750-talet närkung Adolf Fredrik gifte sig med Lovisa Ulrika av Preussen. Namnet Lovisa har haft en kraftig uppgång under 1980- och 1990-talet, men har sedan börjat vända neråt igen.Den 31 december 2006 fanns det totalt 8 762 med det som tilltalsnamn. Lovisa har namnsdag 25 augusti. Lovisa betyder kämpe.


Lovisa kanske ÄGER.

En gång i tiden var jag ansatt som skribent för ett spelcommunity som heter Gamingeye. Det var back in the days, innan föreningen tog sin plats i ledet för SVEROK-utsugare tillsammans med resten av packet. Jag minns en del konflikter under min tid på redaktionen. Jag minns även roliga möten med nya människor, evenemang och en gemenskap som växte fram i kapp med att vår sektion blev större. Det var en över lag en givande tid, det var kul att lära känna alla dessa profiler och att jobba ihop med dem mot ett gemensamt mål.

MEN, det är också där som det roliga slutade. För med handen på hjärtat vet jag hur enormt mycket tid jag lade ner på den där förbannade siten. Nyheter publicerades på löpande band, logotyper och bilder photoshoppades dagligen och intervjuer gjordes med spelare som bara blev mer högfärdiga för var gång. Research, källkritik, sammanfattning,renskrivning, publicering - you name it! Många timmar spenderades på detta och vad fan fick jag egentligen för det? Jag vill minnas att ledningen bjöd mig på gratis inträde för Dreamhack en gång, det var hyggligt. Jag menar, besöket fyllde ju egentligen bara en funktion och det vara att rapportera från eventet. Hotellrum? Nej, det fanns ju sovsal.

Maken till utnyttjande och snikenhet har jag faktiskt, när jag tänker efter, aldrig upplevt.

Nu undrar ni om jag är långsynt och onödigt bitter? Det var ju trots allt flera år sedan som det här faktiskt utspelade sig.


Jag ska ge er svaret på den frågan;


SOM FAN!

Jag är så jävla 1337.

I och med att jag bara hade lite träningsvärk och mycket nackspärr när jag kom hem efter jobbet i eftermiddags bestämde jag mig för att ge mig ut och springa en runda. Sagt och gjort, snön vräkte ner och mp3-spelaren var laddad. Då jag ännu inte hunnit bekanta mig helt med Oslo beslutade jag mig för att förlänga rundan som jag vanligtvis har tagit. Med dettta var alltså min plan att se lite mer av kvarteren och dessutom aktivera mig i cirkus tio minuter till.

Föga hade jag anat att gatorna som jag valt att springa på var så sluga att de förvillade mig helt. När jag svängt vänster tre gånger och räknat ut att jag därmed var påväg tillbaka igan, fann jag mig stående mitt i det lömskaste av alla lömska bostadsområden jag någonsin upplevt. Plötsligt tappade jag helt begreppet om varifrån jag kommit och var någonstans jag skulle. Jag var förlorad, övergiven i mörkret. Ett tag funderade jag på att bara börja gråta. Ett par sekunder senare hade jag dock övergett den tanken, mest med hänsyn till att jag faktiskt är tjugotvå år.

Efter ett par kilometer för mycket hittade jag tillslut spårvagnen och följde således spåret för att komma hem igen. Fullkomligt utmattad, både mentalt och fysiskt drog jag igång 2009 års längst dusch. Det var himlen på jorden. Om jag fick välja var jag skulle dö så skulle det vara där. I den varma duschen.


Funderar på att springa vilse igen, bara för att det var så fruktansvärt skönt att komma hem efteråt.

Yleet!

ERE SÅ?!
ÄR NI REDO?

DAGENS OUTFIT!


Bättre än såhär kommer det aldrig att bli.
Jag kan inte låtsas längre.

NU ÄR DET KÖRT!
Herrå alla readers fan.

I morse var det obeskrivligt synd om mig. Det värkte i hela huvudet, halsen var svullen och nacken var HELT förstörd. Det ser ut som att jag har dragit på mig lite lagom mycket nackspärr.

Allting började igår, när jag kommit hem från springturen och ut ur duschen. Jag misstänker att det var min vårdslösa behandling a la först iskallt sedan väldigt varmt som orsakade detta handikapp. Nu kan jag bara vända huvudet åt höger, Henrik, som sitter till vänster om mig, kommer alltså med stor sannlikhet ifrågasätta min sociala kompetens och mina till synes gigantiska issues.

Det gör så jävla ont.
Det gör så jävla ont att jag i ren desperation började att googla fenomenet under gårdagkvällen. Dessvärre gjorde detta mig bara ännu mer frustrerad då beskeden jag fick hela tiden skiljde sig från varandra. Någon härjade om kalla köttstekar, en annan menade att man skulle värma vetekuddar och en tredje dillade om mental träning. Jag fastnade givetvis för den sistnämnda metoden, inte för att den kändes trovärdig utan för att den var så hysteriskt flummig.

"Vad gäller värk lärde jag mig att för många år sedan lösa upp den meditativt. Det är som om värkande muskelceller håller någon form av energi inkapslad - och om man kan röra om i denna energi och få den att flyta löser värken upp sig. Det centrala är att genom koncentration "gå in i smärtan och värma upp den inifrån" istället för att försöka undvika den och flänga iväg med sin uppmärksamhet till något tryggare ställe i sin kropp och därefter låta det onda husera fritt. Genom att gå in mentalt i den ömma muskeln med tankekraft och "lösa upp kommandot" kan man få muskeln att börja röra sig igen som den ska och smärtan försvinner, ibland förlöses den tom i ett litet moln, av välbehag. Det går att hjälpa kroppens självläkande krafter genom att tänka på lymfocyterna som tappert kämpande soldater och hjälpa dem på traven med sin viljestyrka. Se gärna filmen "Osmosis Jones" för hjälp med mentala hejarbilder."

- Varför tänkte jag inte på det här? Please!


Tillbaka till jobbet och funderingarna kring mina bakterier in shining armor.

I helgen var jag i Stockholm, träffade tjejerna från Carnifex och ägde i vanlig ordning. Det var kul, det var nice, det var mys och det var röj.

Då jag anlände till huvudstaden väntade ingen mindre än Jimmy, i nördigare kretsar även känd som jwn, på mig utanför stationen. Jag packade in mig i hans bil och vi åkte till Kungshallen för att äta lunch. Jimmy hann bryta mot de mesta av vad trafikregler innebär på vägen dit då staden trots allt förbjudit alla former av vänstersvängar och dessutom dragit heldragna linjer på de mest omotiverade ställen. Vidare mottog vi ett samtal från Alexandra som hade lyckats med en rätt märklig grej och därmed hamnat i Tumba av alla ställen. Jag och Jimmy tog oss med andra ord dit och plockade upp Lancia som precis skulle bli antastad av ställets äckligaste och mest pårökta snubbe. Nästa anhalt blev Kista, där shoppade vi på duktigt och mötte dessutom upp både Ida och Jojo. Efter vad som kunde varit en evighets letande efter DustIT, som för övrigt inte finns i Norge och som jag hur som helst ändå glömde i Stockholm, packade vi in oss i bilen på nytt och begav oss till Märsta. Ida och Anders aka Wax har precis skaffat en ny lägenhet och således var det inflyttningsfest som stod på schemat.


Fredagkvällen blev emellertid väldigt lugn. Vi drack lite, tittade på när Blondinbella åkte ur Let's dance, spelade Uno och snackade en hel del skit. Klockan ett började grannen att banka i väggen, vi avfärdade denna aktion då volymen var löjligt låg och fortsatte därmed i samma anda. Någon timme därefter började killen att banka frenetiskt på nytt och vi gav upp för natten.


Lördagen kom och med den grannen. Ida hade åkte till stan för att köpa arbetsskor, Jojo hade åkte hem för att kamma till sig, jag och Alex skulle precis sätta tänderna Sibylla-maten och Anders öppnade dörren för vad som skulle kunna vara den argaste av alla arga och psykotiska människor i hela Märsta. Han hade inte sovit alls, vi hade haft värsta festen och hur i helvete hade vi mage att möblera om mitt i natten?! Oresonlig var ordet, han var verkligen upprörd på riktigt.


Efter att ha ältat detta möte under en evighets evighet, pratat med grannen ovanför och ringt hyresvärden kunde vi fastställa att grannen hade problem som stäckte sig långt över vår lilla sammankomst dagen innan. Till exempel hans unge som för det första vägrade sova och för det andra led av grov rävskabb. Han hade precis fått sparken från sitt jobb. Han var ful. Hans fru var ful. Han var misslyckad och han var helt klart onödig. Med detta inräknat är grannen med andra ord inte längre något I-landsproblem. Zinde.

Kvällen började i lugnt tempo hemma hos Ida och Anders, som hade bjudit sin vän Thomas att spendera härjerierna ihop med oss. Vi socialiserade för fulla muggar och avslutade kvällen på Kung Carl där det dansades en hel del. Vi lyckades även imponera på vakten som när han frågade varifrån vi kom fick följande svar:
- Norrköping, Ljusdal, Umeå, Malmö och Oslo.


Där vi är, är det alltid roligt.
Tack för en supermysig helg brewdar!