Tvångstanke?
Jag har hunnit konstatera en del idag.
Vi hade genomgång på jobbet från klockan nio till halv ett. Jag hade med andra ord tre och en halv timme på mig att fundera över livets mening, världsfrågor och personliga issues. Bland annat kom jag fram till att jag förmodligen lider av en grav hjärnskada. Jag har nämligen ett slags behov av att föreställa mig pinsamma situationer, för att sedan skämmas över dem och ångra att jag någonsin målade upp bilderna från första början.
Efter lunch såg jag till exempel framför mig hur pinsamt det skulle kännas om jag klev in på Registry-avdelningen och snubblade på tröskeln så att jag flög in i Carls skrivbord och nästan dog men var tvungen att ta mig upp för att inte avslöja hur ont det faktiskt gjort och sedan kila därifrån illa kvickt. Sedan skämdes jag på riktigt. Jag ville gå och gömma mig av bara tanken på detta scenario.
I går fick jag för mig att förnimma hur det skulle kännas om jag hade glömt att klä på mig ordentligt och klev in i vårt kontorslandskap utan byxor. Hur sjukt pinsamt det skulle bli och hur jobbig beslutsångesten över huruvida jag skulle backa hem eller helt enkelt bara springa för livet skulle kännas. Därefter skämdes jag också. Jag skämdes jättemycket. Jag skämdes så mycket att jag tvekade över om jag verkligen skulle kliva in på jobbet, i fall att det var så att jag trots allt inte hade några byxor på mig även om jag såg dem klart och tydligt.
Varför envisas jag med att göra såhär?
Helt sjukt jobbigt tbh.
Vi hade genomgång på jobbet från klockan nio till halv ett. Jag hade med andra ord tre och en halv timme på mig att fundera över livets mening, världsfrågor och personliga issues. Bland annat kom jag fram till att jag förmodligen lider av en grav hjärnskada. Jag har nämligen ett slags behov av att föreställa mig pinsamma situationer, för att sedan skämmas över dem och ångra att jag någonsin målade upp bilderna från första början.
Efter lunch såg jag till exempel framför mig hur pinsamt det skulle kännas om jag klev in på Registry-avdelningen och snubblade på tröskeln så att jag flög in i Carls skrivbord och nästan dog men var tvungen att ta mig upp för att inte avslöja hur ont det faktiskt gjort och sedan kila därifrån illa kvickt. Sedan skämdes jag på riktigt. Jag ville gå och gömma mig av bara tanken på detta scenario.
I går fick jag för mig att förnimma hur det skulle kännas om jag hade glömt att klä på mig ordentligt och klev in i vårt kontorslandskap utan byxor. Hur sjukt pinsamt det skulle bli och hur jobbig beslutsångesten över huruvida jag skulle backa hem eller helt enkelt bara springa för livet skulle kännas. Därefter skämdes jag också. Jag skämdes jättemycket. Jag skämdes så mycket att jag tvekade över om jag verkligen skulle kliva in på jobbet, i fall att det var så att jag trots allt inte hade några byxor på mig även om jag såg dem klart och tydligt.
Varför envisas jag med att göra såhär?
Helt sjukt jobbigt tbh.
Kommentarer
Postat av: Lancia
Det sjukaste är ju inte att du föreställer dig dom här sakerna utan att du faktiskt skäms så mycket att det håller på att få konsekvenser i din vardag. :P
Postat av: ArreliuS
Haha, som en adrenalinjunkie fast med skam. Eller ska man kanske drar paralellerna till självdestruktiva människor som skär sig själva? :P
Postat av: Lancia
Såna som skär sig själva, definitivt!
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: