Yllet

Nyårsafton, årets höjdpunkt och sista kväll!

Jag och Alexandra hade gjort ett riktigt schysst förarbete, vi hade lockat ner både Arre och Brankan till Norrköping för att spendera fylleslaget ihop med dem. Tillsammans packade vi in oss i min bil och sedan åkte vi. Och åkte. Och åkte. Och åkte. Vi åkte tills vi hade kört rätt in i skogen och sedan helt fel. Först då slutade vi att åka, plockade upp våra mobiler och konstrade att sändningen var mer än obefintlig. Vi värderade situationen och spånade under ett par ögonblick på hur kul det skulle bli att bara sänka all sprit på plats för att sedan köra någon slags maraton i vem som fryser ihjäl först. Innan vi hunnit skrida till verket hade dock Thom plockat fram sin nalle för att kommentera hur liten chansen var att hans 3-abonnemang faktiskt fungerade. Döm om vår förvåning när staplarna visar full styrka och vi äntligen kan ringa till vår värd för kvällen, Petter för att skaffa oss ett begrepp om var sjutton vi skulle köra egentligen. Det blev Colin Mcrae i några minuter, tills vi hade kört fel igen ett par gånger. Därefter var vi faktiskt framme och Alex inviger kvällen genom att stoppa ner fötterna i 2008 års kanske blötaste vattenpöl, läs isvak.

Inne i huset var det dock varmare än varmast, fullproppat med folk och världsmästerskap i matlagning. Jag uppskattar att mina vänner tar hänsyn till min brist när det kommer till det ämnet, att de lät mig slippa ödelägga nyårsmiddagen. Daniel hade kokat ihop en kycklingsoppa till förrätt som innan den var klar gjorde mig rätt äcklad, men som när den inmundigades faktiskt var helt himmelsk. Vidare var det fläskfilé och potatisgratäng som stod på menyn. Kicker och Anton var läskigt taggade inför ätandet, jag försökte undvika all form av ögonkontakt då de såg ut att vara rätt redo för dödandet.

Efter maten söps det friskt. Vi dansade till dålig musik, snackade om allt mellan himmel och jord, spelade ölspel och kelade. Tolvslaget kom och alla sprang ut på gården. I logikens namn har jag lite svårt att förstå varför man egentligen gör så, okej om man har ett par fyrverkerier att beskåda. Hur som helst stod vi där och blickade upp mot den stjärnklara men ack så raket-befriade himlen. Vi räknade ner, höjde våra glas, pussades och kramades, plockade fram cigarrerna och sprutade ner mig med champagne. Eller, Brankan sprutade ner mig med champagne - hemskt uppskattat.

Var resten av kvällen tog vägen kan jag inte svara på. Tiden gick fortare än någonsin och kul hade vi, i alla fall jag och Alex som lyckades med det mesta. Roligast måste ändå vara när vi skulle gå ut och uträtta behov, toaletten hade inget lås vilket gjorde att man fick rätt hård prestationsångest när man väl vågade sig in där. Allting fastnade i Alexandras gylf och det var länge sedan jag skrattade så mycket att jag faktiskt tappade luften.

  
   
   
   

När det var dags att ge upp för natten och gå och lägga sig hamnade jag mellan Kalle och Petter i hans dubbelsäng. Jag förstår inte riktigt hur jag tänkte, framför allt med tanke på att Kalle hade spårat ur helt precis innan läggdags och redan då varnat över hans något o-stillsamma sätt att sova. Jag fick givetvis sona min dumhet när jag två timmar senare vaknade av att jag höll på att dö. Huvudet sprängde, Kalle var överallt, Petter snarkade och det var så sjukt varmt. På rangliga ben släntrade jag in i köket där jag desperat hällde i mig ett glas vatten och två ipren, sedan tog jag Arres kudde och däckade på kökssoffan.

Det finns få människor som är så bra på att vara bakis som vi. Den 1 januari spenderades i diverse olika ställningar, inne och ute, men framför allt framför tvn och norska naturprogram, Ivanhoe och Monty Pyton.

  
  
  
  

Petter har aldrig varit mer nöjd med sig själv.

Behöver jag säga att resan hem med stor sannolikhet var den värsta jag någonsin upplevt?

Tack alla arga, glada, fulla, deckade, sinnesjuka och lite mindre sinnesjuka människor.
Tack för det gångna året och en härlig nyårsafton!