Put Star Wars theme song here.
Nu har vi förberett flytten i en veckas tid och idag bär det av till den nya lägenheten. Världens bästa Stian och världens bästa Julie ställer upp och hjälper mig, övergiven som jag blivit av Therese vars familj kommer på besök i helgen. I går packade jag ihop mina sista pinaler och det visade sig att jag trots allt hade en hel del prylar, eller i alla fall fler än vad jag hade räknat med. I morse lämnade jag lägenheten i ett något sorgset sinnestillstånd. Det högg lite grann i hjärtat när jag vände mig i dörren och blickade in i vardagsrummets morgonljus för sista gången. Jag har upplevt mycket i de där rummen. Under ett halvårs tid har en hel del hänt och det enda som hela tiden bestått är tryggheten i den där lägenheten.
Jag minns när jag först flyttade in med min bror och mamma var här. Vi åkte till IKEA där vi tvingade in min säng i bilen vars utrymme egentligen inte alls räckte till. Det var vinter och iskallt ute. Ingenting gick som det skulle och efter ett mindre utbrott i ren frustration stod jag och mamma till slut utanför lagret med den där jäkla sängen och bara skrattade, hysteriskt.
Jag minns när Björn och Roar hjälpte till och hämtade tvättmaskinen som vi köpt på finn.no. Nervositeten över huruvida den skulle få plats eller inte och sedan lugnet efter det att våra hjältar lämnat lägenheten med noggranna instruktioner för hur maskinen skulle hanteras.
Jag minns alla stunder med min lillebror. Alla helger som vi tillsammans ätit gott och sedan tittat på filmer eller spelat datospel. De utflykter vi gjort och alla skratten över galna skämt eller fula Youtube-klipp som bara vi förstår. Jag minns när han fick sin allergiska reaktion och vi ringde ambulansen som tog oss till sjukhuset där jag satt med honom hela natten tills jag på morgonen fick instruktioner om att åka hem. Hur jag ringde mamma och grät av ren utmattning och ångest. Känslan när han kom tillbaka hem, vetskapen om hur mycket jag verkligen kunde börja sakna en person under en sådan löjligt kort tid.
Jag minns besöken från nära och kära, alla våra mysiga stunder ihop.
Jag minns förfester. Efterfester på balkongen. Kortspel, vin, hysteriska samtalsämnen och förväntningar ihop med Therese och Julie.
Jag kommer nu även att kunna se tillbaka på och minnas den vecka som gått med många roliga inslag och en enorm hjälp från underbara vänner.
Jag älskar den där lägenheten.
MEN!
Nu bär det av mot nya äventyr.
Rädda sig den som kan!
Projekt: Flytta är påbörjat!
Fredagen spenderades på Evergreen, någon annan engelsk krog som jag inte minns namnet på, Sir Winston och sist men inte minst Yatzi. Det var fullt ös med kortspel, biljard, darttävlingar, pianobar och dansande. Lördagen var helt ödelagd, jag satt här större delen av dagen där min tid mestadels gick åt till filmtittande och Counter-Strike. Idag däremot har jag och mina kompanjoner varit väldigt effektiva.
Då jag lämnar den här lyan på fredag har det dragit ihop sig för alla förberedelser. När jag skriver förberedelser menar jag packande, städande och ölande. Organiserat kaos, helt klart.
Jag har en seriös fobi för avlopp, de är bara så obeskrivligt skitvidriga. Jag försökte att städa ett en gång, inom loppet av tre sekunder låg jag vid toaletten i full nu-spyr-jag-ner-hela-världen-position. Therese blev inte ens tillfrågad, hon attackerade mitt badrum utan att blinka. Det känns tryggt, med Terror som sambo kan jag ignorera sådana otrevligheter i lugn och ro.
Tror ni att jag fick igen den?
Jag tog på mig garderoben. När jag flyttade till Norge lämnade jag ungefär tre fjärdedelar av mina kläder i Sverige, ändå har mina hängare och lådor varit överfyllda här. Jag fick faktiskt igen väskan, om än på ren och skär vilja. Jag var helt exalterad över denna bedrift, i alla fall fram tills dess att jag insåg att jag hade ungefär lika många plagg kvar att packa undan i min andra garderob.
Lily Allen stod för musiken, stämningen är viktig när det ska packas.
Julie kom efter några timmar. Inte bara bjöd hon på städölen, hon hjälpte även till att gå lös på köket. Nu är mina överskåp funky fresh igen och dessutom är köksutrustningen organiserad.
Dagen avslutades på The broker där vi åt välförtjänt god mat. Nu sitter jag i min lägenhet, omgiven av allt det som tidigare utgjort dess mysfaktor. Det är intressant hur annorlunda saker och ting upplevs i felaktiga formationer. Knarkarkvarten, här har jag trivts må ni tro.
Organiserat kaos, som sagt.
Tack så jättemycket underbara Julie och Therese, vad skulle jag göra utan er! <3
Älskade skadade.
fan va bra balla da li-låten är
Lancia säger:
hade helt glömt
Lovisa säger:
vilken då?
Lancia säger:
BALLA DA LI DI LA
Hahaha, jag döööör.
Lagen om all jävulskap.
Bortsett från mitt temperatur-problem finns det en hel del andra saker att beklaga sig över. Christian och Peter åker till exempel på semester snart, det suger hårt. Tjejerna flyr landet om några veckor och blir borta i hundra år, det är också riktigt kasst. Min lägenhet måste städas ur ordentligt inför flytten och alla mina grejer ska packas ner i värdelösa lådor. Vi börjar närma oss slutet av Juli och sommardagarna går nästan att räkna på en hand, vad är det frågan om? Jag är hungrig och har bara en vidrig sallad att se fram emot, vars alternativ till dressing är ännu värre. Mina pengar är slut efter ett oändligt antal räkningar som denna månad förstörde mitt liv. Jag är tröttare än tröttast. Alla är asjobbiga.
Skär mig!
Greenpeace till ny attack mot spelföretagen!
” The Greener Electronics Guide is our way of getting the electronics industry to take responsibility for the entire life cycle of its products. We want it to face up to the problem of e-waste and take on the challenge of tackling climate change.”
Idag släppte organisationen tre propagandafilmer för att uppmärksamma konsolernas användare om hur de stora spelföretagen måste börja tillverka sina produkter på ett mer miljövänligt sätt. I filmerna har man skapat olika talesmän, framställda av gamla bitar från de tre maskinerna, som på ett inte helt övertygande sätt förnekar det som Greenpeace anklagar dem för. I Playstation 3-videon ifrågasätter man till exempel varför Sony utesluter giftiga kemikalier i vissa produkter men ”inte de som barn leker med”. I filmen för Xbox 360 undrar man bland annat varför Microsoft fortfarande använder farlig materia som Apple sedan länge upphört med.
Check em' out, rätt schyssta om ni frågar mig.
Microsoft menar att de 2011 kommer att sluta med framställningen av sina produkter genom giftiga kemikalier. Sony har ännu inte gått ut med något offentligt uttalande gällande några sådana planer och Nintendo menar att det kommer att ske, när är dock ännu oklart.
Huruvida dessa filmer har någon som helst effekt på världens alla inbitna gamers eller ej låter jag vara osagt. Jag kommer knappast att dumpa mina lådor efter att ha sett dem, men jag tycker ändå att det är värt en tankeställare och ger helt klart Greenpeace creds för de mot alla odds rätt effektfulla filmerna.
Saker som jag inte ska glömma bort, igen.
Alltså.
- Jag ska inte bo själv i augusti.
- Vi börjar flytta på tisdag eller onsdag nästa vecka.
- Johanna kommer hit den 3/8.
- Therese, Julie och Frida åker till Japan den 8/8.
- Therese, Julie och Frida kommer tillbaka till Oslo den 30/8.
- Julie överger oss för Italien i slutet av September.
- Åk aldrig mer CityTaxi.
- Gå inte hem till främmande människor utan sällskap.
- Åk inte skateboard.
- Fråga aldrig mer Therese om något av ovanstående.
Lovisa säger:
Du
Therese säger:
ja
Therese säger:
??
Lovisa säger:
När är det ni åker och kommer hem till/från Japan?
Therese säger:
meeeeeeeeeeeen vafan
PUSS OCH KRAM SES PÅ LAN!
The Way I Am
Den är lovely.
Ingrid Michaelson - The Way I Am
Synne!
Igårkväll fick jag ett sms från okänt nummer vars innehåll försäkrade mig om att jag mot alla odds inte hade sett min plånbok för sista gången. Synne hade uppenbarligen hamnat i samma taxi som jag något tidigare lämnat. Där hittade hon min plånbok, vilket hon informerade chauffören om. Inte helt otippat ville denne behålla plånboken, vilket Synne inte riktigt var helt tillfreds med. Hon förklarade för CityTaxi-tarden att hon tänkte ta hand om den själv och se till att den blev återlämnad till sin rätta ägare. För en halvtimme sedan mötte jag upp Synne och hennes tre barn nere vid Bislett där jag gav henne en ordentlig kram och upprepade gånger uttryckte min tacksamhet. Otroligt skönt att ha min plånbok med körkort och andra personliga ting i säkert förvar igen!
En grej bara..
Synne fann mitt telefonnummer genom de visitkort som mina kära vänner tryckt upp till mig i födelsedagspresent. Hon måste ha känt sig en smula skeptisk.
Jag tyckte hon log lite finurligt när vi möttes.
Anywho, TUSENMILJONER TACK!
Samtidigt på Facebook..
It's on!
Bra kväll igår!
Ja, det var helt klart en bra kväll igår.
Den var så bra att vi hann tappa plånböcker, hota taxichaufförer, hamna öga mot öga med attackrunkarN och nästan dra på efterfest med ägaren av Yatzi. Den här fantastiska trion slår aldrig fel, obesegrad på de flesta plan.
Det var BBQ hos Julie, som gått in för det så till den milda grad att hon även skapat ett Facebook-event av det. Vi drack öl, åt massa spännande grillkorv och kryddade hela kalaset med det som mycket väl skulle kunna vara det absolut vidrigaste som finns, Fernet. Vidare tog vi oss till stan och hamnade efter klara direktiv från Therese på Yatzi, där rockade vi helt klart dansgolvet, baren, bartendrarna, vakterna och uteplatsen.
Fredrik, Therese, Julie.
Simon!
Älskade kusin som är här över helgen och Marianne!
Frida & Jag, viktigt att hålla reda på lillfingret!
1338
Simon aka Knugen av Fernet
Alla fotade alla, hela tiden.
Frida!
Spanar in Katta 4 sure!
Hahaha, Therese kommer döda mig.
En taxiresa senare hade jag lyckats tappa bort min plånbok, den låg i baksätet på bilen som vi precis lämnat. Eftersom att CityTaxi är ett redigt bluff-företag har de ingen bemannad telefonlinje och när jag efter samtal både hit och dit fick syn på en av bolagets bilar fick jag trots ihärdiga försök inte ut någon som helst information från chauffören. Han visste inte vad hans chef hette och kunde inte kontakta de andra bilarna eller centralen. Någon av 7-elevens anställda blev av någon anledning ordentligt engagerad i vårt sökande och stod ute på gatan tillsammans med oss. En annan man försökte trösta oss genom att erbjuda sitt sällskap.
Randomidiotsnubbe: "Jag kan följa med er hem."
Therese: "Håll käften!"
Randomidiotsnubbe: "Va, varför säger du så. Jag har bara varit trevlig mot er."
Therese: "Håll käften!"
Lovisa: "Ja, ja du har varit jättetrevlig. Snackes!"
Randomidiotsnubbe: "Men, jag kan följa med er hem."
Therese: "Håll käften!"
Bra kväll igår, helt klart..
Ikväll? Fylla och ännu mer misär!
Kontorsturken slår till igen!
Therese Birgersson: vi tar alla sälg, billing och reseller och partners vi.
Simon Strinnholm:
skön stavning på sälj.
Julie Nielsen:
hahahaha
Therese Birgersson:
haha stavfel ja vet, blandade ihop norska och svenska.
Simon Strinnholm:
Men jag förstår dig, älg stavas ju så så sälj BORDE stavas så.
Therese Birgersson:
HÅLL KÄFTEN DITT FITTMONGO!
Lovisa Maria Rörström:
HAHAHAHA
Julie Nielsen:
hahhahahahahaha JAG DØØØR
Lovisa Maria Rörström:
Jävla tards
Simon Strinnholm:
dö i skit
MEN VEM FAN HAR SCANNAT?!
vem vare?
vem vare som scanna
Simon Strinnholm:
den som scanna ska få stryk
Julie Nielsen:
MIN FUCKINGS MAILBOX
Simon Strinnholm:
kontorsturken
Julie Nielsen:
LOL
Lovisa Maria Rörström:
HAHAHAHA
Simon Strinnholm:
"fooore"
L8er:
Therese Birgersson:
oki....men vi måste försöka få bort lite saker i inkorgen...det ser inte snyggt ut.
Lovisa Maria Rörström:
Hallå Terror Jag vill också gå tre!
Simon Strinnholm:
du ska inte gå nånstans
Lovisa Maria Rörström:
Vaaaaaaaaaaa!
Simon Strinnholm:
ja har plockat i inkorgen men sen kom kontorsturken så nu ser det ju lika jävligt ut igen
En annan favorit <3
Alltså, skulle jag bli tvungen att gifta mig igen så faller lotten på den här stjärnan.
Det är en riktigt crappy inspelning, ändå ryser jag i hela kroppen. Den här låten är så fantastiskt bra och han är bara så rakt igenom underbar.
Är det nog nu, Yllet?
Jag vet inte riktigt om man kanske borde ta och tänka på refrängen. Det känns liksom inte alls lika kul längre, spelet är inte vad det en gång var. Känslan infinner sig inte mer, nöjet med Counter-Strike är inte det samma.
Jag är inne på mitt sjunde år.
I åttiofyra månader har jag spelat Counter-Strike, inte konstant men mer eller mindre. Det började som en kul grej och ett sätt att fördriva rasterna på i början av gymnasiet. Något senare, när man blivit lite mer inbiten, tog man det med sig hem. Man introducerade sina vänner för det, etablera en speciell plats för det, lade pengar på det, prioriterade tid för det. Plötsligt satt man där, som femte spelare i sin första klan utan några som helst tankar på vad lite engagemang skulle komma att leda till.
Jag gled så småningom in på det jag trots allt alltid älskat, skrivandet. Positionerad som skribent på tjejscenen hade man alltid mycket att göra, i alla fall då. Jag satte mig in i allt vad laguppställningar, ambitioner, nyuppstartade klaner och evenemang hette. Jag gjorde intervjuer med tjejer vars verklighetsuppfattning blivit helt skruvad efter lite för mycket uppmärksamhet på IRC och reportage om klaner vars kommentarer något senare skulle kännas enormt motsägelsefulla. Jag skrev om allt som intresserade mig och som hade med spelandet att göra, det var kul och jag uppskattade den positiva respons jag tog emot från majoriteten av mina läsare.
Något senare skulle mitt spelande komma att bli lite mer seriöst. Även om jag tidigare haft schemalagda träningstider, ligaplatser och bootcamps var mentaliteten i de gamla lagen ofta enormt omotiverade och kvällarna gick sällan åt till bara spel. Jag hittade ett tjejgäng där rivalitet och småaktigheter inte existerade, där vi spelade och tyckte om varandra. Därefter började jag att gejma mer med killar, vilket för min del var betydligt roligare.
Jag kommer aldrig att ångra mitt spelande då det öppnat så många dörrar som jag inte någonsin hade hittat annars. Jag har haft 
förmånen att lära känna människor som jag aldrig skulle mött, uppleva saker som jag annars aldrig fått uppleva. När jag tänker tillbaka på allt det här minns jag också vilken eldsjäl jag var. Jag påminns om hur mycket scenen hade att erbjuda och att den ständiga aktiviteten aldrig gjorde spelet tråkigt. Idag finns inga av dessa känslor kvar. Jag spelar samma spel, men på ett helt annat sätt. I stället för spännande matcher mot intressanta lag möter jag småkids efter småkids som alltid droppar servern innan man hunnit spela hälften av sina CT-rundor. I stället för att läsa reportage om utbytta spelare, nedlagda och åter uppstartade klaner, stora satsningar och oändliga intervjuer, läser jag nyhet efter nyhet och Pink Zinic [ läs det enda aktiva laget vi har kvar ].
I stället för att glädjas och ha kul med mina lagkamrater efter avslutad match skriver jag /quit i konsolen och menar att "jag aldrig mer ska röra skitspelet igen".
Counter-Strikes storhetstid är helt klart över, i alla fall för min del.
Just nu, eller i alla fall nästa.
Det står oss nästan upp till öronen, som man brukar säga.
10:35 Julie Nielsen:
OK
jeg har lest ut internett
kan vi gå og røyke?
Hehehehe.
Jag dör lite varje gång.
Om jag skulle gifta mig nu, här, på stört.
Då skulle jag gifta mig med Mraz.
Så sjukt bra.
Inspelningen är från ett liveuppträdande och kvaliteten suger, men trots det låter han så fantastiskt bra.
ÄLSKARN.
Tillåt mig presentera - Chrille KonstnäreN^
HEJ!
Minns ni att jag i ett tidigare inlägg nämnde min kära arbetskamrat Christian och hans talanger vad gäller tecknande? Om inte kan jag summera det hela, Christian aka Chrille aka pileN ( DiceArena only ) ritade för inte så länge sedan ett enormt smickrande porträtt av mig som sedan dess har förgyllt min arbetsplats. Post-Itlappen sitter hedervärt placerat i mitten av min skärm och påminner mig dagligen om min enorma skill.
Om ni av någon anledning skulle börja fundera över vad det är som pågår under mig på bilden kan jag meddela att det är min publik. JUST DET, publik! YEAH, jag är en rockstar!
Jag är en rockstar som fan!
Thx Chrille <3
Lägenhet? Check!
Till dagens helt klart viktigaste nyhet, jag och Therese har blivit med lägenhet. Vi var på visning förra veckan och kände väl redan då att den passade oss ganska perfekt. För 10 000 NOK i månaden får vi 80 kvm att husera på, med alla nödvändiga vitvaror, sovrum, ett schysst badrum och ett vardgsrum innehållandes öppen kökslösning. Vi får även tillgång till Oslos trängsta trappuppgång vilket kan bli ett spännande koncept under själva flytten. I övrigt bor det i princip bara ett par andra tjejer i huset, annars är det enbart företag som äger lokaler där vilket innebär ett tillfredställande antal icke-existerande grannar som man slipper oroa sig över. Mäklaren förklarade att vi kunde se det som en festlägenhet och vi kände kanske inte att det var ett helt skevt sätt att marknadsföra den på.
Alltså ska flytten snart påbörjas. Jag räknar kallt med att våra kära grabbar ställer upp med bärhjälp och körande av större transportfordon, skulle det krisa kan vi alltid locka med lite öl och trevligt sällskap. Sedan åker Therese till Japan och då får jag dela bostad med Johanna under tiden. I morgon ska vi skriva kontrakt och jag måste försäkra mig om att bredbandet finns i huset tills dess att vi flyttar in. Jag har en tendens att bli väldigt cranky när jag är utan uppkoppling.
Okejrå!
- Lägenheten har tidigare använts som kontor vilket borde förklara inredningen. Vi får den för örvigt omöblerad och som om det inte vore nog hyrs den dessutom ut i första hand. ÄRLIKAMEDGREIT.
En liten update och ett par konstateranden!
Har inte bara haft nöjet att spendera tid med Emil utan även passat på att träffa Rikard, mer känd som Zapy. Vi placerade oss under lördageftermiddagen på en av Söders alla uteserveringar där vi gick igenom de felsta delar av vår gemensamma tillvaro. Counter-Strike var ett givet samtalsämne, då det är genom detta för dagen rätt frustrerande spel som våra vägar korsats. Inte helt otippat hamnade vi därefter på Playz där en timmes gejmande ägde rum, min skärm var suddig, Emils headset fungerade inte och Rikard var lite lagom ofokuserad. Förutom detta bristfälliga inslag var dagen riktigt fet!
Tågresan gick förövrigt smärtfritt vilket är enormt förbluffande. Inga galna passagerare, enorma förseningar eller inställda turer. Man måste nästan gratulera SJ, det är ju ingen som egentligen förväntar sig att man ska komma undan så enkelt.
Vidare har jag konstaterat att det finns få saker som gör en så oengagerad som sommaren. Jag har snubblat över en hel del grejer vars innehåll varit frustrerande nog att kritiseras, men sedan har jag helt enkelt inte orkat. Semestern måste vara ett avgöra inslag i många människors arbetsliv, tänk vilka dåliga resultat företagen skulle producera om alla dess anställda tvingades kvar på kontoren under hela sommaren.
Lite som jag, jag blir kvar här. Anledningen till att jag blir utan semester är att denna kostar mig alledles för mycket pengar, mina fyra dagar gick på cirkus femtusen NOK. Nu finns det i och för sig en avgörande faktor i min situation. Det råkar vara så att jag besitter en enorm skicklighetsnivå. Lite bättre än alla andra, som jag brukar säga. Det är också denna kvalitet som kommer att hålla mig i min vanliga toppform.
Don't you worry baby!
Nu är det dags.
Snakkes!
Host Host, Snor Snor!
Inte för att jag bryr mig nämnvärt, känner dock att jag måste kommentera det hela.
Idag är jag sjuk. Idag är jag ungefär lika sjuk som jag var igår, fast lite sjukare. Trots detta miserabla sinnestillstånd har jag jobbat, städat, diskat och tvättat. Nu är jag helt slut som människa. Vet inte riktigt hur jag ska förmå mig att laga mat och sedan dessutom äta den. Fast med tanke på hur vidrig dagens lunch var och hur jag till följd av det bara har fått i mig två knäckemackor lär jag bli så illa tvungen. Jag lär i annat fall avlida och det relativt snart.
I helgen har vi som vanligt varigt högst kreativa och underbara. Fredagen spenderade vi hemma hos Carolina och Leif, i deras SKITFETA lägenhet - på deras enorma takterrass. Inbjudan till detta kalas hade gått ut till alla svenskar på mitt jobb och även om några saknade var vi faktiskt ett par stycken där. När klockan närmade sig midnatt stack jag och Therese ut för att dansa och hälla i oss några Jägerbomb, vilket vi lyckades väldigt bra med. Då vi något senare bestämde oss för att åka hem till mig och efterfesta lyckades vi få med oss någon randomsnubbe i vår taxi som uppenbarligen trodde att han var inbjuden. På Thereses inrådan, "Vi ska hem och efterfesta. Du ska kliva av", fick han till stor besvikelse stiga ur bilen och ta en ordentlig promenad tillbaka till sina polare. Vi hade väldigt roligt åt detta och skrattade gott, vilket även chauffören deltog i. Vidare fortsatte natten på min balkong där vi blev både sentimentala och enormt djupa.
I lördags var jag, Therese och Julie på bio och såg The Hangover. Filmen var grymt rolig och vi lämnade biografen mer än tillfredställda med dagens filmval, som förövrigt var ganska slående efter fredagens härjande. Vidare tog vi oss ner till Peoples där vi tillsammans med typ tusen andra människor trängdes på uteserveringen och pratade om allt mellan himmel och jord. Också en mycket mysig kväll!
NU - rakblad.
TTYN!
Sommarfest!
Kvällen började med förfest i riktig brudanda. Vi drack vin, sminkade oss, fixade hår, bytte om, snackade skit och spelade kort - allt till tonerna av Nsync, Sugababes, All Saints, Supernatural, The Corrs och andra gamla gosiga tidiga-tonårs-favoriter. Jag, Therese och Julie fick senare besök av Helene och Simon som efter ett tag slog oss följe till jobbet och sommarfesten.
Kvällen bjöd på många skratt och mycket trevligt sällskap. En kul grej var när jag och Therese, som de begåvade och insiktsfulla människor vi är, bestämde oss för att ta hand om Julies drinkkort då vi ansåg att hon höll på att tappa bort det. Ungefär tio minuter efter det att vi stoppat kortet i min väska måste vi ha drabbats av hjärnsläpp, när Julie började härja om att någon tagit hennes drinkkort förstod vi ingenting utan började i stället leta febrilt. Kortet kom heller aldrig att bli ihågkommet, det var först under söndagen som jag fiskade upp det ur väskan och fnissade lite förnöjt. Julie tyckte inte att det var lika kul, vilket i och för sig är en smula förståeligt. Carla snapsade champagne, det var rätt raggit. Annars blev det mycket härjande och dansande. Runar passade under kvällen på att spilla ett helt glas med vin över min vita klänning. Jag tappade då modet en smula och gav därmed även upp mina decimeterhöga klackar. Therese hade ett snack med chefen som efter det klev in på sitt kontor och skickade iväg ett mail till henne med titeln "spprtmöte". Det var en bra kväll, helt klart.
Espen & Runar
Julie & Kjetil
Stian!
James!
Gustav!
Therese & Carla
Simon, exakt lika entusiastisk som han ser ut.
Helene, Emma & Helena
Jim & Espen
Terror & Annine
Jag hann uppenbarligen knäppa ett par kort innan kameran försvann.
Efter sommarfesten tog vi ett antal taxibilar till Steen & Strøm för att festa vidare på terrassen med sprit och schysst musik. Dessvärre hade hela Oslos fjortiselit tänkt exakt samma tanke denna fredagskväll vilket resulterade i ett snabbt avslut och ytterligare en taxi hem till mig.
Eftefest på min balkong? Som fan!