Yllet

Jag vet inte riktigt om man kanske borde ta och tänka på refrängen. Det känns liksom inte alls lika kul längre, spelet är inte vad det en gång var. Känslan infinner sig inte mer, nöjet med Counter-Strike är inte det samma.


Jag är inne på mitt sjunde år.
I åttiofyra månader har jag spelat Counter-Strike, inte konstant men mer eller mindre. Det började som en kul grej och ett sätt att fördriva rasterna på i början av gymnasiet. Något senare, när man blivit lite mer inbiten, tog man det med sig hem. Man introducerade sina vänner för det, etablera en speciell plats för det, lade pengar på det, prioriterade tid för det. Plötsligt satt man där, som femte spelare i sin första klan utan några som helst tankar på vad lite engagemang skulle komma att leda till.

Jag gled så småningom in på det jag trots allt alltid älskat, skrivandet. Positionerad som skribent på tjejscenen hade man alltid mycket att göra, i alla fall då. Jag satte mig in i allt vad laguppställningar, ambitioner, nyuppstartade klaner och evenemang hette. Jag gjorde intervjuer med tjejer vars verklighetsuppfattning blivit helt skruvad efter lite för mycket uppmärksamhet på IRC och reportage om klaner vars kommentarer något senare skulle kännas enormt motsägelsefulla. Jag skrev om allt som intresserade mig och som hade med spelandet att göra, det var kul och jag uppskattade den positiva respons jag tog emot från majoriteten av mina läsare.

Något senare skulle mitt spelande komma att bli lite mer seriöst. Även om jag tidigare haft schemalagda träningstider, ligaplatser och bootcamps var mentaliteten i de gamla lagen ofta enormt omotiverade och kvällarna gick sällan åt till bara spel. Jag hittade ett tjejgäng där rivalitet och småaktigheter inte existerade, där vi spelade och tyckte om varandra. Därefter började jag att gejma mer med killar, vilket för min del var betydligt roligare.

Jag kommer aldrig att ångra mitt spelande då det öppnat så många dörrar som jag inte någonsin hade hittat annars. Jag har haft förmånen att lära känna människor som jag aldrig skulle mött, uppleva saker som jag annars aldrig fått uppleva. När jag tänker tillbaka på allt det här minns jag också vilken eldsjäl jag var. Jag påminns om hur mycket scenen hade att erbjuda och att den ständiga aktiviteten aldrig gjorde spelet tråkigt. Idag finns inga av dessa känslor kvar. Jag spelar samma spel, men på ett helt annat sätt. I stället för spännande matcher mot intressanta lag möter jag småkids efter småkids som alltid droppar servern innan man hunnit spela hälften av sina CT-rundor. I stället för att läsa reportage om utbytta spelare, nedlagda och åter uppstartade klaner, stora satsningar och oändliga intervjuer, läser jag nyhet efter nyhet och Pink Zinic [ läs det enda aktiva laget vi har kvar ].

I stället för att glädjas och ha kul med mina lagkamrater efter avslutad match skriver jag /quit i konsolen och menar att "jag aldrig mer ska röra skitspelet igen".

Counter-Strikes storhetstid är helt klart över, i alla fall för min del.