Värsta helgen på länge.
Jo, jag lever faktiskt.
Har bara varit näst intill dödligt sjuk i vad som skulle kunna vara världens vidrigaste förkylning. Det har cirkulerat rykten om diverse otrevliga burkar och Anders har försökt att hjälpa mig igenom traumat med diverse mer eller mindre värdelösa tips. Dammsugaren håller inte i längden och vatten känns så 2004.
Helgen har med andra ord inte innehållit någonting annat än kurerande. Eller, jag bör väl snarare säga att helgens planer inte innehöll någonting annat än ingenting. Dessvärre, lite som det brukar bli, gick mina planer i kras då lillebror blev sjuk.
Klockan fem, natten till Lördag, stapplade Alexander ut ur sitt sovrum och bad mig komma ut för att han ville prata med mig. I hallen möts jag av ett gulgrönt ansikte, hans läppar och ögon har svullnat upp till tre gånger sin normala storlek och han säger att det kliar överallt. Ett par minuter senare klagar han över att det kliar i halsen och att han håller på att svimma när han står upp. När han börjar få svårare att andas ringer jag ambulansen, på råd av älskade morbror, och plötsligt står två främmande karlar i vårt vardagsrum med sprutor och dropp i händerna. De hjälper Alexander ner för trappan och lägger honom på en brits, jag slänger på mig jacka över pyamasen och följer med ambulansen till sjukhuset där man konstaterar att han drabbats av en extrem allergireaktion. Jag var livrädd och chockad. Alexander skakade och hade vid ett tillfälle fått upp en puls på 170. Jag ville skrika åt läkarna och sjuksystrarna att de skulle sluta ta det så löjligt lugnt och sätta igång att rädda min bror. Jag gjorde emellertid inte det, då jag inte är någon idiot och därmed vet att det för en gångs skull var jag som hade noll koll. Vid halv nio åkte jag hem, Alexander blev kvar på sjukhuset fram till kvällen då han låg för observation. Efter två spårvagnsturer och en vaken sträcka på 32 timmar var jag helt slut. När jag ringde mamma för att berätta vad som hänt brast det och jag kan säga att det var länge sedan jag grät så mycket.
Det var kanske en överdriven reaktion, men först efter det att chocken lagt sig insåg jag hur rädd jag egentligen hade varit. Såhär i efterhand är jag bara otroligt tacksam över att allting gick bra, att han är hemma igen.
Älskade lillebror.
Har bara varit näst intill dödligt sjuk i vad som skulle kunna vara världens vidrigaste förkylning. Det har cirkulerat rykten om diverse otrevliga burkar och Anders har försökt att hjälpa mig igenom traumat med diverse mer eller mindre värdelösa tips. Dammsugaren håller inte i längden och vatten känns så 2004.
Helgen har med andra ord inte innehållit någonting annat än kurerande. Eller, jag bör väl snarare säga att helgens planer inte innehöll någonting annat än ingenting. Dessvärre, lite som det brukar bli, gick mina planer i kras då lillebror blev sjuk.
Klockan fem, natten till Lördag, stapplade Alexander ut ur sitt sovrum och bad mig komma ut för att han ville prata med mig. I hallen möts jag av ett gulgrönt ansikte, hans läppar och ögon har svullnat upp till tre gånger sin normala storlek och han säger att det kliar överallt. Ett par minuter senare klagar han över att det kliar i halsen och att han håller på att svimma när han står upp. När han börjar få svårare att andas ringer jag ambulansen, på råd av älskade morbror, och plötsligt står två främmande karlar i vårt vardagsrum med sprutor och dropp i händerna. De hjälper Alexander ner för trappan och lägger honom på en brits, jag slänger på mig jacka över pyamasen och följer med ambulansen till sjukhuset där man konstaterar att han drabbats av en extrem allergireaktion. Jag var livrädd och chockad. Alexander skakade och hade vid ett tillfälle fått upp en puls på 170. Jag ville skrika åt läkarna och sjuksystrarna att de skulle sluta ta det så löjligt lugnt och sätta igång att rädda min bror. Jag gjorde emellertid inte det, då jag inte är någon idiot och därmed vet att det för en gångs skull var jag som hade noll koll. Vid halv nio åkte jag hem, Alexander blev kvar på sjukhuset fram till kvällen då han låg för observation. Efter två spårvagnsturer och en vaken sträcka på 32 timmar var jag helt slut. När jag ringde mamma för att berätta vad som hänt brast det och jag kan säga att det var länge sedan jag grät så mycket.
Det var kanske en överdriven reaktion, men först efter det att chocken lagt sig insåg jag hur rädd jag egentligen hade varit. Såhär i efterhand är jag bara otroligt tacksam över att allting gick bra, att han är hemma igen.
Älskade lillebror.
Kommentarer
Postat av: Wilma
Oh fy vad hemskt det låter. Vilken tur att allting gick bra!
Har fö saknat ditt bloggande! BLOGGA KVINNA! ;D
Postat av: styggan
skit, tur att det gick bra
Postat av: Lancia
Har ni nån aning om vad som orsakade det hela? Lät inge vidare trevligt alls det där. Ge honom en kram från mig!
Postat av: Yllet
Chilinötter, tror de. Han har aldrig varit allergisk mot någonting förut och kunnat käka nötter bäst han vill. Men det är uppenbarligen teorin. Han kommer dock att gå igenom en undersökning nu för att ta reda på vad det verkligen rör sig om.
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: