Strömavbrottet.
Javisst, strömavbrottet. Det var strömavbrottet som dödade min helg, som utgjorde anledningen till mitt enormt frustrerade sinnestillstånd, som förstörde mitt liv, som tog kål på all min glädje. Hade det inte varit för strömavbrottet så hade jag varit betydligt mindre onykter och anmärkningsvärt mycket mer stabil.
Vid sjutiden i lördags, när Therese stod och lagade mat, Julie drack öl och jag gled in i chillmode inför det som skulle blivit en soft hemmakväll, dog hela vår lägenhet. Spisen, död. Musiken, tyst. Datorn, svart. Livet, slut. Therese spenderade otaliga timmar i telefon med vår så kallade vaktservice. Där fick vi olika besked och skickades runt till personer som inte hade någon aning om vad de förväntades göra för att lösa vårt lilla dilemma. Therese ringde även Hafslund, elleverantören, som konstaterade att problemet inte låg hos oss utan i en säkring någonstans i huset. Vidare gick man igenom proppskåpet utanför vår lägenhet där allting såg ut som det skulle. man antog att säkringen i fråga var belägen i källaren, som vi givetvis inte har fått någon nyckel till. Samtalen pågick och väntan på att någon skulle ringa med glada besked blev oändlig.
I brist på annat bestämde vi oss för att försöka testa de nycklar vi fått. Tillsammans gick vi ner genom trapphuset, ut på innergården och precis när dörren slog igen bakom oss blev jag medveten om att jag inte fått med mig någon nyckel. Therese tittade på mig, jag tittade på Therese. Kvällen hade precis gått in i helvetesfas nummer två. Vi var utan el och nu dessutom utelåsta ur lägenheten som för övrigt innehöll ett oändligt antal tända ljus. En mobiltelefon med begränsat batteriutbud, ett par samtal till nummerupplysningen för att försöka få tag i någon av de två grannar vi har. Inget svar, irritationen gick över till ett sinnessjukt skrattande. Ett tag var jag på väg uppför brandstegen, insåg att det var tre meter mellan den och vårt öppna fönster, gav upp och klättrade ner igen. Vi började gorma efter grannar och rätt som det var stack en tjej från fjärde våningen ut huvudet. Hon kom ner och släppte in oss i lägenheten igen och vi bestämde oss efter denna incident för att evakuera lägenheten och förtränga misären genom trevligt sällskap på krogen i stället.
Söndag. Jag vaknar och blir genast medveten om hur arg jag är. Ett samtal senare och vaktservice lämnade besked om att en vaktmästare var på väg för att hjälpa oss. Jag hade tålamodet att invänta denna inkompetenta själ i två timmer. När jag därefter ringde tillbaka till vaktservice fick jag bara besked om att killen hade stängt av sin mobil och att det därmed inte fanns någonting mer de kunde göra. Jag tog ut min vrede på lägenheten, Therese bröt ut i århundradets skrattattack och därmed var ribban för dagen lagd. Vi lämnade grottan, tog oss till Peoples, åt mat, åkte till jobbet för att betala räkningar, mötte upp Frida, hängde på Belfry, gick på kinarestaurang, tog oss tillbaka till Belfry och sedan snubblade vi skrattandes hem igen.
Idag ringde jag, inte lite irriterad, till Søylen Eiendom. Elen är igång efter ett besök från vår riktiga vaktmästare, men jag är långt ifrån nöjd. All mat som legat nerfryst är nu förstörd och tanken på att ett sådant etablerat företag besitter så enormt dåliga resurser gör mig galen.
Tack gode gud för Therese, trots den idiotiska situationen så har jag haft en sjukt rolig helg. För att inte nämna Julie som behöll lugnet och försäkrade mig om att jag inte skulle bli lämnad ensam i en mörk lägenhet på Dronningens gate.
Vid sjutiden i lördags, när Therese stod och lagade mat, Julie drack öl och jag gled in i chillmode inför det som skulle blivit en soft hemmakväll, dog hela vår lägenhet. Spisen, död. Musiken, tyst. Datorn, svart. Livet, slut. Therese spenderade otaliga timmar i telefon med vår så kallade vaktservice. Där fick vi olika besked och skickades runt till personer som inte hade någon aning om vad de förväntades göra för att lösa vårt lilla dilemma. Therese ringde även Hafslund, elleverantören, som konstaterade att problemet inte låg hos oss utan i en säkring någonstans i huset. Vidare gick man igenom proppskåpet utanför vår lägenhet där allting såg ut som det skulle. man antog att säkringen i fråga var belägen i källaren, som vi givetvis inte har fått någon nyckel till. Samtalen pågick och väntan på att någon skulle ringa med glada besked blev oändlig.
I brist på annat bestämde vi oss för att försöka testa de nycklar vi fått. Tillsammans gick vi ner genom trapphuset, ut på innergården och precis när dörren slog igen bakom oss blev jag medveten om att jag inte fått med mig någon nyckel. Therese tittade på mig, jag tittade på Therese. Kvällen hade precis gått in i helvetesfas nummer två. Vi var utan el och nu dessutom utelåsta ur lägenheten som för övrigt innehöll ett oändligt antal tända ljus. En mobiltelefon med begränsat batteriutbud, ett par samtal till nummerupplysningen för att försöka få tag i någon av de två grannar vi har. Inget svar, irritationen gick över till ett sinnessjukt skrattande. Ett tag var jag på väg uppför brandstegen, insåg att det var tre meter mellan den och vårt öppna fönster, gav upp och klättrade ner igen. Vi började gorma efter grannar och rätt som det var stack en tjej från fjärde våningen ut huvudet. Hon kom ner och släppte in oss i lägenheten igen och vi bestämde oss efter denna incident för att evakuera lägenheten och förtränga misären genom trevligt sällskap på krogen i stället.
Söndag. Jag vaknar och blir genast medveten om hur arg jag är. Ett samtal senare och vaktservice lämnade besked om att en vaktmästare var på väg för att hjälpa oss. Jag hade tålamodet att invänta denna inkompetenta själ i två timmer. När jag därefter ringde tillbaka till vaktservice fick jag bara besked om att killen hade stängt av sin mobil och att det därmed inte fanns någonting mer de kunde göra. Jag tog ut min vrede på lägenheten, Therese bröt ut i århundradets skrattattack och därmed var ribban för dagen lagd. Vi lämnade grottan, tog oss till Peoples, åt mat, åkte till jobbet för att betala räkningar, mötte upp Frida, hängde på Belfry, gick på kinarestaurang, tog oss tillbaka till Belfry och sedan snubblade vi skrattandes hem igen.
Idag ringde jag, inte lite irriterad, till Søylen Eiendom. Elen är igång efter ett besök från vår riktiga vaktmästare, men jag är långt ifrån nöjd. All mat som legat nerfryst är nu förstörd och tanken på att ett sådant etablerat företag besitter så enormt dåliga resurser gör mig galen.
Tack gode gud för Therese, trots den idiotiska situationen så har jag haft en sjukt rolig helg. För att inte nämna Julie som behöll lugnet och försäkrade mig om att jag inte skulle bli lämnad ensam i en mörk lägenhet på Dronningens gate.
Søylen Eiendom - Bewere.
Kommentarer
Postat av: Elin
Wow, du är med om äventyr hörru.
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: