Yllet

Jaha, förlust då. Hade en puls som övergår mitt eget förståd under gårdagens tredje period. Lyckan var total när Ölvestad kvitterade efter HVs 1-0 och jag var på väg upp i taket när Ottosson med fem sekunder kvar av matchen satte en klockren puck i Livs ribba. Wesslau gjorde ett kanonjobb hela matchen, även om han låg utanför målet ett par halsbrytande sekunder. Ändå plockar HV vinsten i sudden och exaltationen var över. Jag beklagade mig under gårdagen över våra kära supportrar som under den förra matchen i Jönköping svinade loss så gruvligt att Djurgården nu tvingas spela två matcher utan klack, på bortaplan. Men igår var jag inte långt ifrån serialkiller själv när HV-fansen på Harrys började vråla efter Voutilainens avgörande mål.

Tack gode gud för Counter-Strike. Väl hemma slog jag på datorn innan jag ens fått av mig skorna och därefter var det fullt ös på Inferno ihop med de gamla vanliga geeksen. Det var en obeskrivlig tur att jag spelade så bra som jag faktiskt gjorde, annars hade någonting med stor sannolihet gått sönder.

Nu klamrar jag mig fast vid det faktum att Dif är ett bra bortalag. Det hade varit så enormt underbart med SM-guld i år.