Om att åka trikk och annat intressant.
HEJPA.
Någon annan som har århundradets träningsvärk? Jag kan verkligen inte gå normalt, ser ut som jag sysselsatt mig med betydligt mer perversa aktiviteter än löpning. Vilken jag även har. Förvisso. Men, ingenting av den natur som i regel genererar just träningsvärk eller tveksam gångstil.
Nio kilometer i måndags.
Sex kilometer igår.
Gymmet har fått tillbaka sin stjärna och stjärnan är nu golvad.
I morse åkte jag i sedvanlig ordning trikk till jobbet. Trikken var inte bara full med hormonstinna tonåringar vars hållplats givetvis är placerad precis innan min, vilket gör att jag måste dela luft med asen i en outhärdligt lång tid. Nej, i stolen bredvid mig satt det dessutom en man som hade mage att lukta julskinka. Julskinka! Julskinka i februari, är det överhuvudtaget lagligt? Jag placerade mig demonstrativt längst ut på mitt säte, ungefär så nära kanten man kan sitta utan att ramla ner på golvet. Det var obehagligt och ungarna drev mig till vansinne. När jag tillslut fick någons ryggsäck i ansiktet lackade jag och välte nästan fyra personer då jag tog sats mot dörrarna.
Utanför trikken stod ett uppenbarligen nyförälskat par. De stod och log sådär fånigt mot varandra samtidigt som de pussades, i händerna hade de en varsin snowracer. Det strålade oförskämt tillfredsställelse om dem, oförskämd med tanke på den tidiga timmen. Vi älskar varandra och är så barnsligt lyckliga att vi ska ut och åka snowracer tillsammans fast vi är för gamla för vi bryr oss inte om det så länge vi får vara tillsammans. SKAFFA ETT JOBB, vem sjutton har tid att roa sig på det sättet en onsdagsmorgon som denna. Jag tänkte det, men uttalade det inte högt. Förmodligen för att jag befann mig i den bästa delen av Broken Strings med James Morrison och därmed prioriterade bort det.
Nu är det en timme kvar tills det är dags att gå hem.
Idag ska jag inte göra någonting och det ser jag fram emot.
Någon annan som har århundradets träningsvärk? Jag kan verkligen inte gå normalt, ser ut som jag sysselsatt mig med betydligt mer perversa aktiviteter än löpning. Vilken jag även har. Förvisso. Men, ingenting av den natur som i regel genererar just träningsvärk eller tveksam gångstil.
Nio kilometer i måndags.
Sex kilometer igår.
Gymmet har fått tillbaka sin stjärna och stjärnan är nu golvad.
I morse åkte jag i sedvanlig ordning trikk till jobbet. Trikken var inte bara full med hormonstinna tonåringar vars hållplats givetvis är placerad precis innan min, vilket gör att jag måste dela luft med asen i en outhärdligt lång tid. Nej, i stolen bredvid mig satt det dessutom en man som hade mage att lukta julskinka. Julskinka! Julskinka i februari, är det överhuvudtaget lagligt? Jag placerade mig demonstrativt längst ut på mitt säte, ungefär så nära kanten man kan sitta utan att ramla ner på golvet. Det var obehagligt och ungarna drev mig till vansinne. När jag tillslut fick någons ryggsäck i ansiktet lackade jag och välte nästan fyra personer då jag tog sats mot dörrarna.
Utanför trikken stod ett uppenbarligen nyförälskat par. De stod och log sådär fånigt mot varandra samtidigt som de pussades, i händerna hade de en varsin snowracer. Det strålade oförskämt tillfredsställelse om dem, oförskämd med tanke på den tidiga timmen. Vi älskar varandra och är så barnsligt lyckliga att vi ska ut och åka snowracer tillsammans fast vi är för gamla för vi bryr oss inte om det så länge vi får vara tillsammans. SKAFFA ETT JOBB, vem sjutton har tid att roa sig på det sättet en onsdagsmorgon som denna. Jag tänkte det, men uttalade det inte högt. Förmodligen för att jag befann mig i den bästa delen av Broken Strings med James Morrison och därmed prioriterade bort det.
Nu är det en timme kvar tills det är dags att gå hem.
Idag ska jag inte göra någonting och det ser jag fram emot.
Kommentarer
Postat av: Emil
Bitter is bitter. Men bittersweet ;)
Postat av: zap
Ahahahahahaha
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: