Yllet

Satan!

Idag slutar James och det suger mer än någonting annat just nu. James var min mentor den första vecka jag spenderade på jobbet, han lärde mig mycket och hade en ängels tålamod. Jag var dyngförkyld den veckan, satt och snorade honom i örat konstant, kände att jag bjöd honom på ett ordentligt första intryck, men han tog det.

James är expert på att skruva till våra redan väldigt skruvna konversationer på communicator, lite det som håller oss igång om dagarna. Det kommer kännas knepigt att sitta här utan honom, men förhoppningsvis överlever vi även det.

Lycka till på nya jobbet James! <3


Tills sist tänkte jag bjuda på några av bilderna som skapats på James under hans tid på AC24.

SES PÅ STAN DDDJAMES!!!

Under morgonens samtal diskuterades det mycket, bland annat biljettkontrollanter på trikken. Christian menade att det klivit på en väldigt kamouflerad kontrollant under dagens tur till jobbet och att detta är relativt ovanligt då de oftast skyltar med sina personalkort och reflexvästar. Therese tog till orda, hon har nämligen listat ut den ultimata avslöjningsmetoden:

Biljettkontrollanter har oftast väska och svart jacka på sig.

Den här är till dig.

"kinesen" i Hjärnkontoret.

TRIST.

Jag sitter på jobbet, framför skärmen vars innehåll just nu tilltalar mig måttligt. Lyssnar med ena örat på Homeless Mustard vars version av Creep är grymt skön, resterande hjärnkapacitet ägnar jag åt mina kollegors hetsiga diskussion som handlar om hur livet skulle förändras om man kunde handla med monopolpengar. De planerar en migrering till Danmark där detta enligt uppgifter ska vara möjligt. Peter har för övrigt lagt ner femhundra kronor på någon elektronisk version av brädpselet och han ångrar sig.

Bonusspecifikation trillade precis ner i inboxen och jag kan inte klaga med tanke på vad decembers ledighet borde ha ställt till med. Förutom detta stundar lunchen, livet rullar på.


And don't bother, jag väljer själv att stämpla det här inlägget som mitt kanske mest ointressanta hittils.

På återbloggande!

Lovisa on a plate:

1 mycket kraftlös kropp
2 kilo trötthet
5 dl illamående
3 msk snor
1 stk hunger & osläckbar törst

Krydda efter eget behag med kraftig dödslängtan.

In i ugnen på 2 000 000 grader i 3 000 år.

Klockan är halv tolv och jag är fortfarande bakfull.

Skön grej.

Jag och Therese var precis på Oslo City, vi avklarade dagens mest viktiga shopping.

It's on like DOnKey kONG!

Första gången jag hörde Lost Prophets musik var jag i femtonårsåldern. Det var i slutet av högstadiet eller början på gymnasiet och jag minns att jag fastnade för bandet tio sekunder in i låten Last Train Home.

Det här är grym musik och jag bara älskar deras album Start Something som de släppte 2004. Tre år innan releasen släppte de sitt första album, The Fake Sound Of Progress som också är sjukt bra.

Jag lovar, hade Ian Watkins varit snygg så hade han varit världens hetaste man.

I morse spottade jag den fulaste varelse jag sett på länge. Det är inte så att hon på något sätt hade ett fult ansikte, eller en konstig kropp. När jag tänker efter fanns det inte ens någonting att klaga på när det kom till hennes frisyr. Nej, det var kläderna. Någonting hade gått fantastiskt fel då hon stod framför hallspegeln i morse.

Ett stycke spetsiga uggs, extra slitna och blöta i en kissbrun nyans.
Vita tennissockor.
Rosa, genomskinliga, svintighta jeans.
Svarta stringtrosor.
En skrikblå dunjacka, för liten och med årets mest håriga luva.
En röd och svart ryggsäck av modell superful och svinliten.
Brandgul toppluva med flerfärgade pins på.

Jag blev så fasansfullt chockad att jag missade trikken. Det såg ut som att någon hade kräkts på henne, någon som festat riktigt hårt kvällen innan och förmodligen hällt i sig en jägerbomb för mycket. Det gjorde ont, inte bara i ögonen utan i själen.

Till saken hör även att denna dam var runt 45 år.
Spännande.


Vad säger du Danne, henne spärrar vi väl ändå in?

09:21 Stian Måleng:

James er stor og Therese snabb.. Faen det dummeste jeg har hørt i år.

 

Trots mina många löften om total nedläggning av World Of Warcraft samt ett fattat beslut om att inte köpa den senaste expansionen sitter jag här igen.

Torskad.

 

Jag spenderade förra helgen i ett fint hotellrum, med full roomservice och poolbadande. Med mig hade jag Emil, en massa ätbart och en hel del vin som för övrigt konsumerades ihop med Therese efter hemkomst. Det var inte helt fel, mina vänner. Clarion hotel har rätt hög standard, trevlig personal och ett tillfredställande utbud. Det var helt enkelt värt varenda krona.

Clarion Hotel Royal Christiania, bild kapad från Google.

Here it goes.

Jag är sjuk.
DYNGFÖRKYLD.

Undra hur många liter snor jag producerat under dessa tre dagar. Vet inte om jag tänker göra en exakt uträkning i saken, tror att jag eventuellt skippar det. Therese är också sjuk. Vi har dominerat TVn och Xboxet, i synnerhet Lego Indiana Jones som snart är varvat.

Såg precis på Coach Carter, en film  som jag verkligen älskar. Att jag dessutom har en liten crush på Rick Gonzalez försämrar inte direkt upplevelsen.

Back to bed, C U.

Inte för att jag bryr mig, behövde helt enkelt bara en rubrik.

Faktum är dock att sporten är ganska stor i det här landet och att kvällens match spelas av just Norge och Sverige. Jag kan inte så mycket om handboll. Jag vet att jag såg en match för hundra år sedan där vi vann någonting stort och att vi var glada för det, att vi firade lite. Jag vet att vi har en kille med konstigt namn och ett om möjligt ännu konstigare smeknamn, den flygande köttbullen. Jag vet att det en gång i tiden fanns en spelare i laget som hette Staffan Olsson och att min pappa brukade jämföra mig med honom. Ja, alltså inte i förhållande till bollkontroll och spelarteknik, utan i frisyr.

Min pappa ville att jag skulle klippa mig, det ville inte jag. I och med detta fattade han ett beslut, plockade fram saxen och kapade min långa man på eget bevåg. Under en tid därefter fick jag smeknamnet Svampen i skolan, det var kul. Min mamma blev rasande när jag kom hem med hackiga längder och en skev lugg, hon tog mig till en frisör och förbannade min far. Det är först på senare år som jag inser vilken trumatisk upplevese detta egentligen borde ha varit. Eventuellt var jag inte lika färst vid stråna då som jag är nu, även om min kära mor var det.

Med detta inlägg vill jag utlysa en varning, främst riktad till alla onda frisörer där ute.

RÖR MIN FRILLA OCH DÖ EN LÅNGSAM n00bDÖD.

Yes folks, nu har ledigheten hunnit ikapp mig.


Det har varit två grymma veckor, spenderade med grymma människor. Familjen och vänner har besökts, julen har firats, nyårsafton har ägt rum och en hel del shopping har avhandlats. Jag är mer än nöjd, tack för allt!

För att försäkra oss om att återkomsten till en jobbrelaterad vardag verkligen skulle svida såg jag, Julie och Therese till att festa till det ordentligt i lördags. Söndagen bjöd således på den värsta bakfyllan jag upplevt på länge, vilket i sin tur även påverkat min måndag. Jag är sliten, inte lite utan verkligen S L I T E N.

Jag kommer att slänga upp lite bilder här vad det lider, eller kanske snarare beroende på hur mycket undertecknad lider vid en senare tidpunkt. Fram tills dess vill jag egentligen bara passa på att åter igen tacka alla mina nära och kära för en underbar ledighet.

Ni är alla näst bäst i hela världen.
Allra bäst är min älskade, underbara, fantastiska och enormt saknade mamma.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥