Yllet

Nyårsafton, årets höjdpunkt och sista kväll!

Jag och Alexandra hade gjort ett riktigt schysst förarbete, vi hade lockat ner både Arre och Brankan till Norrköping för att spendera fylleslaget ihop med dem. Tillsammans packade vi in oss i min bil och sedan åkte vi. Och åkte. Och åkte. Och åkte. Vi åkte tills vi hade kört rätt in i skogen och sedan helt fel. Först då slutade vi att åka, plockade upp våra mobiler och konstrade att sändningen var mer än obefintlig. Vi värderade situationen och spånade under ett par ögonblick på hur kul det skulle bli att bara sänka all sprit på plats för att sedan köra någon slags maraton i vem som fryser ihjäl först. Innan vi hunnit skrida till verket hade dock Thom plockat fram sin nalle för att kommentera hur liten chansen var att hans 3-abonnemang faktiskt fungerade. Döm om vår förvåning när staplarna visar full styrka och vi äntligen kan ringa till vår värd för kvällen, Petter för att skaffa oss ett begrepp om var sjutton vi skulle köra egentligen. Det blev Colin Mcrae i några minuter, tills vi hade kört fel igen ett par gånger. Därefter var vi faktiskt framme och Alex inviger kvällen genom att stoppa ner fötterna i 2008 års kanske blötaste vattenpöl, läs isvak.

Inne i huset var det dock varmare än varmast, fullproppat med folk och världsmästerskap i matlagning. Jag uppskattar att mina vänner tar hänsyn till min brist när det kommer till det ämnet, att de lät mig slippa ödelägga nyårsmiddagen. Daniel hade kokat ihop en kycklingsoppa till förrätt som innan den var klar gjorde mig rätt äcklad, men som när den inmundigades faktiskt var helt himmelsk. Vidare var det fläskfilé och potatisgratäng som stod på menyn. Kicker och Anton var läskigt taggade inför ätandet, jag försökte undvika all form av ögonkontakt då de såg ut att vara rätt redo för dödandet.

Efter maten söps det friskt. Vi dansade till dålig musik, snackade om allt mellan himmel och jord, spelade ölspel och kelade. Tolvslaget kom och alla sprang ut på gården. I logikens namn har jag lite svårt att förstå varför man egentligen gör så, okej om man har ett par fyrverkerier att beskåda. Hur som helst stod vi där och blickade upp mot den stjärnklara men ack så raket-befriade himlen. Vi räknade ner, höjde våra glas, pussades och kramades, plockade fram cigarrerna och sprutade ner mig med champagne. Eller, Brankan sprutade ner mig med champagne - hemskt uppskattat.

Var resten av kvällen tog vägen kan jag inte svara på. Tiden gick fortare än någonsin och kul hade vi, i alla fall jag och Alex som lyckades med det mesta. Roligast måste ändå vara när vi skulle gå ut och uträtta behov, toaletten hade inget lås vilket gjorde att man fick rätt hård prestationsångest när man väl vågade sig in där. Allting fastnade i Alexandras gylf och det var länge sedan jag skrattade så mycket att jag faktiskt tappade luften.

  
   
   
   

När det var dags att ge upp för natten och gå och lägga sig hamnade jag mellan Kalle och Petter i hans dubbelsäng. Jag förstår inte riktigt hur jag tänkte, framför allt med tanke på att Kalle hade spårat ur helt precis innan läggdags och redan då varnat över hans något o-stillsamma sätt att sova. Jag fick givetvis sona min dumhet när jag två timmar senare vaknade av att jag höll på att dö. Huvudet sprängde, Kalle var överallt, Petter snarkade och det var så sjukt varmt. På rangliga ben släntrade jag in i köket där jag desperat hällde i mig ett glas vatten och två ipren, sedan tog jag Arres kudde och däckade på kökssoffan.

Det finns få människor som är så bra på att vara bakis som vi. Den 1 januari spenderades i diverse olika ställningar, inne och ute, men framför allt framför tvn och norska naturprogram, Ivanhoe och Monty Pyton.

  
  
  
  

Petter har aldrig varit mer nöjd med sig själv.

Behöver jag säga att resan hem med stor sannolikhet var den värsta jag någonsin upplevt?

Tack alla arga, glada, fulla, deckade, sinnesjuka och lite mindre sinnesjuka människor.
Tack för det gångna året och en härlig nyårsafton!

Jag kan inte sätta ord på den här hemresan. Det finns liksom inte adjektiv som täcker den beskrivningen, ingen möjlighet att ge er en rättvis bild av den verklighet jag genomlidit.

Klockan var halv fyra när jag och min bror klev på tåget som skulle ta oss till Katrineholm. Inte ett ont anande trängde vi oss in bland alla gravida kvinnor, skrikande barn, redan lätt berusade gubbar och allt för häftiga 17-åringar. Vi tog oss fram till våra platser, skulle precis bänka oss ner när någon frågar vad det står på våra biljetter. Killen undrade av den enkla anledningen att han också skulle sitta på plats 52, dessutom skulle hans flickvän sitta på plats 48 vilket var vårt andra stolsnummer. Lätt konfunderade började vi dividera om huruvida SJ bokat in oss på samma platser och att vi i och med detta skulle få turas om att sitta i varandras knän. Detta var lätt underhållande fram tills dess att tjejen påpekar vår biljetts datering, torsdag den 18 december. Inte bara blev jag uppriktigt generad över denna totalmiss, det började dessutom att svartna för mina ögon när jag insåg att vi i och med detta egentligen inte hade någon giltig biljett hem.

Vi irrade runt på tåget under några minuter, lite osäkra på vad nästa steg egentligen borde vara. Jag haffar en konduktör som förklarar att hon ingenting kan göra och att vi måste snacka med killen som "har tåget" i kväll.

Förvirring.
Total.

Ute på perrongen slet jag biljetterna ur Alexanders hand, kopplade på min charm och slog givetvis till med de ofta så effektiva hundögonen. Konduktören kunde givetvis inte motstå detta och gav oss således direktioner om att gå in på tåget igen och försöka hitta någonstans att sitta. Tur, tänker jag och glömmer nästan bort att vara bitter över de 200 spänn som jag slängt bort på reserverade sittplatser. Jag tar dock mitt förnuft till fånga när jag inser att vi måste tränga ihop oss i den lilla gången som skiljer restaurangvagnen från vår tilltänkta vagn. Alec är så bakfull från gårdagens julefest att jag erbjuder honom den utfällbara sittdynan. Själv står jag upp. Inte bara fightas jag med medvetenheten om att jag under fem timmars tågfärd faktiskt inte kommer att få sitta ner alls. Jag måste dessutom flytta på mig konstant då alla gravida kvinnor, skrikande barn, vid det här laget ganska så packade gubbar och allt för häftiga 17-åringar måste springa fram och tillbaka till kiosken hela tiden.

En bit av mig dog på det där tåget.

Emellertid blev vi erbjudna två platser av en äldre dam som förmodligen tyckte att vi såg för ynkliga ut där vi satt hopkrupna i gången. Jag och brorsan hade intagit dessa innan tanten hunnit slutföra sin mening och helt plötsligt satt jag i en kupé ihop med en sjukt het kille med katt. Lovely!

Katrineholm - Norrköping gick ganska smärtfritt. Jag var tvungen att förklara scenariot för konduktören på pendeltåget, hon förstod ingenting men var med största sannolikhet för ointresserad för att bry sig så biljetten klipptes och sen var det bra med det.

Nu är jag hemma. JÄVLA ÄNTLIGEN.

Jag och Alexander är fan sämst på att åka tåg.
Ofattbart dåliga.

Jag måste nog medge att min comeback inte riktigt gick i klass med Blondinbellas. Känner mig otroligt besviken, men vad ska man göra liksom.

I fredags skulle jag och Alexandra aka Lancia åka till Stockholm och hänga med Ida och Jojo, två av tjejerna ur den CounterStrike-klan som vi både spelar i ( information för de med noll koll ). Vår lilla roadtrip började strålande med att Lancias bil inte ville starta, varpå jag förbannade klockan för att den började bli alldeles för m'ycket och för att vi inte skulle hinna med någon förfest innan vi drog ut på krogen. Detta gjorde givetvis Alexandra en aning frustrerad och därmed hade vår första dispyt dragit igång redan innan vi parkerat våra rumpor i samma bil. Vidare var vi sura i ungefär tre minuter, sen gick bilen igång och vi for först förbi systembolaget innan vi riktade in oss på Kista, där Johanna bor.

Fredagen spenderades dels gosandes hemma hos Jojo och sedan vid Slussen. Tanken var att vi skulle gå ut och äga upp något dansgolv men klockan blev för mycket och inträdet kändes ovärt. Vi tog oss i stället in på en pub som heter Sjätte tunnan, en medeltidskrog som bjöd på allt från gammal musik till nybryggd mjöd. Vi snackade skit, tittade på folk, kramades med främlingar och jag passade på att glömma Alexandras tröja där i mörkret. Förutom det faktum att min förkylning hade börjat blomma ut och att jag därmed var helt täppt och nästan handikappad, var kvällen riktigt nice!

Lancia, Idarn och Jojo!

Lördag, den dag som vi för alltid kommer att minnas som dagen då livet pissade på oss. Kvällen innan hade vi bestämt oss för att ragga upp Jimmy aka jwn och dra med honom till internet- caféet Inferno-Online. Där var planen att vi under några timmar skulle spela ihop, vi var både taggade och sugna. Jimmy var snäll nog att komma och hämta upp oss i sin bil, vi for sedan mot Odengatan och cirkulerade där i några år för att hitta en lämplig parkeringsplats. Det slutade med att vi ställde oss i ett stort garage där det pungades ut med sjuttio kronor i avgift för nästan tre timmar. Inne på Inferno-Online möttes vi inte bara att trehundratusen småbarn, jag hade förväntat mig ett par p12or men nu snackar vi en medelålder på typ 6,5 bast. Vi fick även beskedet att det bland deras över 200 datorer bara fanns åtta lediga platser och att dessa var utspridda över hela caféet. Vi lämnade byggnaden och funderade väl i största allmänhet mest över hur vi snabbast skulle kunna avsluta våra liv, när Jojo och Jimmy tog reda på resten av staden utbud och fick tipset att besöka ett ställe som hette någonting som jag nu glömt. Café Doom, kan det ha varit det? Vi bladade ner till lokalen, förklarade för killen i kassan att vi ville spela cs, betalade för två timmar och blev uppskickade på övervåningen. Vi möttes av en oerhörd syn. Vid datorerna fanns det för det första inga musmattor, headseten var skavda och glappade inte ljudet så fungerade de inte alls. Datorerna, upptäckte vi senare, innehöll inte något grafikkort. Det gjorde att den enda möjlighet för spel var genom att köra i software-mode och då med den galnaste upplösningen jag beskådat. Efter att ha blivit utslängd i Windows för femtioelfte gången lackade jag ur fullständigt och bestämde mig för att jag skulle spränga stället i småbitar. Vi skrek så gott vi kunde på övervåningen och såg till att använda de fulaste ord vi kunde gräva fram ur vårt ganska så rika CS-vokabulär. Sedan gick vi. Helt slutkörda fick vi inse vår förlust och åka hem igen.

Fragbite-fjanten och SMARTARAB.

Väl hemma väntade en färd mot Knivsta där Lancia skulle förbi en kollega på Fragbite för att hämta en miljon datorer och trehundra stora väskor. Jag hade vid det här laget tappat tempo och ville egentligen bara hoppa ut från något berg någonstans. Vi tog dock tag i våra liv och söp till när vi kom hem. Då vi gjort oss snyggare än någonsin begav vi oss mot tunnelbanan och ett ställe som heter The baser, då vi kommit fram i kön kunde vakten meddela att temat för kvällen var garagesoul och vi avlägsnade oss därmed genast. Planen var röj, inte emocore. En ganska vriden taxiresa och ett par samtal senare stod vi till slut inne på Viper room där vi mötte upp två kompisar till Alexandra. Ölen var billig, musiken var bra och killarna var precis sådär äckligt vidriga som de dessvärre alltid brukar vara på ställen som VR.

Jag skulle kunna skriva en bok om alla sjuka grejer vi sysslat med under helgen. Alla galna upptåg och alla snea människor. Emellertid känner jag att min insats är ganska lagom såhär långt. Jag vill bara tacka Alexandra, Ida och Johanna för en GRYM helg. Har alltid kul med er, ni äger alla andra. Tack också till Jimmy som även han förgyllde dagarna.

Saknar er redan! <3

Vilken obeskrivligt hysterisk morgon.
Jag kan verkligen inte begripa hur allting kunde gå så hemskt fel.

När jag vaknade i morse, klockan halv sex, var jag så trött att jag höll på att kräkas. Kunde av någon annan mycket lustig anledning inte somna, trots lagen om mänsklig utmattning. Hur som helst var jag och lillebror ute i god tid då vi stapplade upp ur våra sängar. Vi tänkte försöka undvika att missa tåget och dessutom hinna äta en någorlunda frukost.

En hel timme innan tåget gick var vi på väg ut genom dörren. Vårt första mål var spårvagnen som skulle ta oss ner till Nationalteatern, spårvagnen som enligt Hans beskrivning alltid stannade på den hållplatsen, eller i alla fall så länge man inte hoppade på linje tre. Alexander och jag hoppade inte på spårvagn nummer tre utan vi valde att vänta på nummer tolv i stället. Döm av vår förvåning när vi efter ett par minuter kom till insikt med att vi inte alls var på väg mot Nationalteatern. Vi hade naturligtvis valt den enda linjen, förutom trean, som inte tog den vägen. I ren panik slängde vi oss ut på gatan vid nästa stopp och hade därifrån ingen aning om var vi var eller hur vi skulle ta oss till tunnelbanan. Klockan hade tickat iväg vid det här laget och vi kunde konstatera att vi hade exakt tjugofem minuter på oss att hitta stationen, vänta in pendeln, åka till Oslo central, hämta ut biljetterna, lokalisera spåret och slutligen ta oss in på tåget.

Jag överdriver inte om jag säger att vi var en smula uppgivna.

Mitt första steg var att överrumpla en kille som med största sannolikhet var på väg till jobbet. Han förklarade att vi inte var så långt ifrån Nationalteatern och jag hann väl inte ens tacka innan vi hade börjat småspringa bort mot stationen. Väl under mark kom vi fram till att vi helt glömt bort vad Hans sagt om färdriktning och blev därmed tvungna att tränga oss in på Pressbyrån, eller i alla fall Norges svar på den. Tjejen jag pratade med tyckte förmodligen att jag var helt dum i huvudet då hon förklarade att jag just befann mig på stationen. Jag funderade på att slå, men Alexander som fortfarande hade lite förnuft kvar omformulerade frågan och kassörskan gav beskedet öster.

Vidare förstod vi ingenting. Visst fanns där tåg men stannade de på Oslo Central? Det skulle ju rimligtvis kunna vara en ganska så relevant information att skriva ut? Jag slet tag i en konduktör för att fråga och hon välkomnade oss in på tåget. Alexander var irriterad och jag hade nära till gråten. Klockan var ju för fasan mitt i natten och vårt tåg skulle gå inom några minuter. Väl framme vid centralen skulle vi bara haffa en automat och sedan spurta ner mot spåret. Jag fokuserade på att få ut biljetterna medan Alex försökte läsa av den stora tavlan. Jag hittade givetvis bara en massa skitautomater, blev tvungen att tränga mig och fråga på nytt. Fick klarhet i att Oslo Central bara har en enda jävla SJ-automat och där stod det givetvis redan folk i kö.

Jag var på väg att börja dödandet. Det fanns ju inte på kartan att jag gått upp så enormt tidigt och lagt 800 kronor på biljetter som vi inte ens skulle hinna använda. Jag tror aldrig att jag har suckat så högt någonsin, killarna framför fattade piken och lämnade plats. Biljetterna hade vi och spåret hade vi, i alla fall nästan. Vi visste att vi skulle till spår sex, men vi visste inte var det låg. Med lite logik antog vi att spåren var placerade i nummerordning och inte helt oväntat stämde det. Någonting som däremot fick mig och min gode bror att fucka ur helt var det faktum att spår fem och sex saknades. När vi kom fram till fyra kunde vi bara ta oss vidare till nummer sju. I det här skedet började jag ifrågasätta om situationen faktiskt var riktig. Så här kan det ju inte gå till, tänkte jag.  Det här måste vara en sjuk dröm.

Vi frågade två anställda och de pekade båda åt de håll vi kommit från. När vi motsatte oss detta och hänvisade till att spår fem och sex faktiskt inte fanns, tittade de bara på oss som om vi saknade en häst eller två. Vi började sakta men säkert att ge upp, det var för sent. Tåget hade gått. Det var då som Alex upptäckte den slarvigt skrivna skylten, som även ramlat ner på räcket och därmed var oläslig. Spår fem och sex. Där var dom. Det var ju givetvis bara så att just de spåren saknade sin skylt. Det borde vi ha räknat ut.  Sjukt att vi inte förutsåg det.

Vi hann med vårt tåg. Hur det gick till kan jag faktiskt inte svara på. Jag vet bara att vi hade en fenomenalt overklig otur. Själva tågresan ska vi inte prata om.

Någon hatar mig och jag vet inte varför.

Jag har precis spenderat två timmar i bilen, på väg hem från Stockholm. Helgen har varit fenomenal på alla sätt och vis. Katarina och jag hade en jättemysig Fredag ihop, vi hann prata en hel del och skrattade i stort sätt hela dagen. Det är verkligen någonting som vi båda är väldigt bra på, att roa varandra med den sjuka humor vi så lyckosamt utvecklat ihop.

I Lördags var det inflyttningsfest med god mat, inte fullt så goda men ack så effektfulla drinkar, trevligt umgänge och en massa nötande av Rockband. Vi avslutade kvällen på söder, där vi besökte krogen med det så passande namnet Rocks. Jag måste erkänna att jag kände mig en aning malplacerad i min jätterosa tröja bland alla svartklädda, skotskrutiga, mörkröda och svårmodiga hårdrockare. Trots detta rockade vi stället, vi kom - vi såg – vi söp!

Kvällens låt blir helt klart Run to the hills med Iron Maiden.  Om jag hade en krona för alla gånger som den låten spelades, sjöngs eller skrålades igår så skulle jag vara en mycket rik kvinna.
Kvällens person blir utan konkurrens Carolina som förgyllde min kväll med ett par vansinnigt roliga kommentarer och med sitt varma sätt. Det var jättekul att träffa henne, Janne och lilla Sofia.
Kvällens dryck? Tequilan ofc.

Idag har vi sovit, ätit skräpmat och tittat på samtliga repriser av ”Vem kan slå Filip och Fredrik?”. Man måste ju bara älska denna duo, de är oslagbara oavsett kommande resultat. För mig är de självklara vinnare bland alla supertråkiga och ansträngda programledare.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan. Det verkar som att jag utvecklat någon form av halscancer, gör förbannat ont och är enormt irriterande. Varje gång jag försöker öppna munnen för att säga någonting så börjar jag att hosta. Jag tror att Alex har smittat mig i sin frånvaro.

Hade.