Yllet

Det är mycket sneak nu.
Mycket sneakings.

Ungefär som när jag var liten och min bror försökte dra fördel av det faktum att han fyllde år under ett tidigare datum i Juni än jag. Givetvis var jag tvungen att utnyttja min position som storasyster, vilket besvarades på samma sätt varje år den 8e juni.

- Nu är du bara ett år äldre än jag!

Förutom den bombsäkra hävdelsen var han även noga med att upprepa de nakdelar jag som storasyster hade. Främst det faktum att jag vara den som skulle dö först.

- Jag kommer att leva längre än du!


Nu är rollerna ombytta. Min 21-åriga lillebror är ung och fräsch medan jag som 23-åring börjar nå mitt bäst-före-datum. Jag vill också vara yngst!

<3 Lillebror

Ameh hallå, jag har ju glömt att berätta om min helg!

Jag åkte som bekant till Stockholm i helgen för att träffa småsyskon och attendera min farbrors 50-årsfest. Det var jättekul att träffa släkten igen, framför allt systrarna som blivit läskigt mycket större sedan jag såg dem sist. Asta är en klyftig tjej, det märks väl. När vi spelat lotto för femtioelfte gången visste hon exakt vilka brickor hon skulle vända på för att kamma hem segern. Svea är mest bara sjukt skitsöt och allmänt glad, hon spelar spel för att glädjas åt sina motståndares framsteg. Även Doris har blivit större, min stora lillasyster har växt till sig så pass att jag blev ombedd att locka hennes hår inför Lördagens festligheter. Det blev jättefint!



Lars, min farbror, fyllde 50 år och firade detta med en stor fest i Rockens tema. Jag råkar känna min familj tillräckligt bar för att veta att de aldrig någonsin deltagit i firande utanför sina svarta kostymer och slipsar. Därmed blev jag väldigt överraskad och glad när jag möttes av ett sextiotal utsmyckade hårdrockare på gårdsplanen till festlokalen. Kvällen bjöd på tipspromenad, mycket dricka, massa mat, flera tal och slutligen väldigt mycket musik. Lars har, till skillnad från min totalt omusikaliska far, begåvats med en enorm känsla för rytm och melodi. Han spelade tillsammans med gamla studiekamrater och kusin Erik en massa gamla godingar till långt in på natten.


En bra helg, helt klart!
Tack alla <3

Idag fyller min moster år, grattis till dig Ann-Charlotte!
Jag tycker att du ska vara väldigt stolt över dig själv, för det är vi.

Idag har jag inte gjort mycket av vikt. Jag har i princip bara spelat slipat på mitt CV, spelat Counter-Strike och varit på en långpromenad med lillebror och mormors hund.

Mormors hund heter Puck och är lite av ett original. Man skulle kunna tro att han är riktigt, riktigt trög men jag är övertygad om att det egentligen är precis tvärtom. Han har liksom fattat att den där smått vindögda blicken ger resultat. Att hans ständigt viftande svans och oberörda humör lönar sig. Att den där dumdristiga lyckan ger honom så mycket extra kärlek. Han inte inte så dum, den där Puck. Inte egentligen.
På väg hem hade jag och min bror en diskussion om bajs och ansvaret hos en hundägare. Alexander menade att det omöjligt kan vara hans skyldighet att plocka upp skiten då det ju faktiskt inte är han som har lämnat det där. Jag undrade givetvis hur han hade tänkt sig att hunden ska lösa det lilla problemet på egen hand. Han tyckte inte att det är hans fel. Inte jag heller, men nog fan måste det väl endå vara hans problem. Nu kan ni gissa vem som bär bajsansvaret på våra promenader.

I natt så drömde jag om dig gullet.
Jag drömde att vi var glada och skrattade ihop, någon annanstans.

Idag ska jag göra någonting som är få förunnat.
Lyckligtvis.

Jag ska köra runt på min mormor som har fått för sig att hon måste hitta de bästa kräftorna i stan inför helgens kräftskiva. Hon vill att vi ska åka till Ica Maxi, till Coop Forum, till CityGross och så vidare. Mormor är smålänning från början, enligt rykten har jag blivit införstådd med att man med denna bakgrund är en riktig finsmakare när det gäller just kräftor. Jag undrar dock om det verkligen är nödvändigt att ge sig ut på årets uppdrag för den sakens skull. Emellertid anser uppenbarligen min kära mormor det och för undertecknad är det helt klart bara att gilla läget.

Jag kan verkligen se det framför mig. Vi åker runt till Norrköpings alla mataffärer, mormor frågar och tittar. Sedan bestämmer hon sig för att Maxis kräftor nog är de finaste trots allt. När vi kommer dit ångrar hon sig och vi går tillbaka till bilen för att handla skaldjuren på CityGross i stället. Där är de givetvis slut och vi får därmed nöja oss med kräftorna på Coop Forum. När dessa är köpta och nerpackade i bilen kommer mormor att säga någonting i stil med att de ju hur som helst faktiskt var de finaste kräftorna och att det var tur att de var slut på Citygross samt att hon ändrade sig på Maxi. Sedan kommer jag att utveckla ett röksug som aldrig någonsin tidigare har upplevts.

Dagens prövning är helt klart att överleva.
Och att se till att resten av affärernas galningar också gör det.

De två mest betydelsefulla personerna i mitt liv och huvudingredienserna för en lycklig vardag. Mamma och Lillebror som alltid finns här för mig, oavsett vad det gäller. Jag tackar er en extra gång för allt stöd och alla fina stunder vi haft tillsammans denna fantastiska sommar.

Pappa är något av vad jag skulle vilja kalla ett original. En tvättäkta Stockholmare, om än en något mättad sådan som mer och mer fått smak för landsbygden - långt ifrån allt vad trafik och stressade tunnelbanepassagerare innebär. Han är inte den mest samlade individen jag träffat, han är långt ifrån förutsägbar och han är fruktansvärt rolig när han är på det humöret. När han inte är på det humöret är han ganska arg och skulle faktiskt kunna besitta världens kortaste stubin. Han har inget tålamod whatsoever, men en enorm förkärlek för överdrifter och öl.

Jag avslutade precis ett samtal med den gode mannen, han var lite bekymrad. Mest av den anledning att han som femtioåring blivit tvåbarnspappa på nytt, en situation som han kanske inte riktigt räknat med när han för två år sedan tillsammans med sin betydligt yngre fru Eva bestämde sig för att ge Doris, 6 år, ett syskon. Det blev inte riktigt som planerat, det blev inte ett barn. Det blev två. Givetvis älskar han dom villkorslöst, men ibland drabbas han av någonting som skulle kunna liknas vid fullständig spader.

"Hej Pappa, hur är det?"
"Det är ungar överallt!"
"Skyll dig själv."
"Kanske skulle ta och göra det. Eller så hivar jag ut dom genom fönstret. En i taget."
"Har dom börjat knata runt nu eller?"
"Ja, Svea springer omkring i hela huset. Man blir fullkomligt skogstokig."
"Asta då?"
"Nä. Asta går, men hon går som ett fyllo."
"Är ni friska annars?"
"Inte nog med att jag bor med ett helt dagis fullt av skrikande ungar. Nu gormar min fru också!"
"Ja, du har väl aldrig varit någon stjärna vad gäller smidighet."
"Här är en jävla cirkus!"

Min pappa och jag brukar inte utbyta de mest meningsfulla samtal. Men det brukar i regel vara ganska underhållande att prata med honom, i alla fall fram till den biten då han börjar tjata om att vi aldrig är där och hälsar på. När jag och min lillebror var mindre brukade vi bo hos pappa var tredje helg. Av någon anleding har han fått för sig att vi borde upprepa detta mönster än idag. Som att man vid 20- och 22 års ålder inte har någonting alls för sig under sin ovärderligt lediga tid.

Min pappa är skön på många sätt och vis. Även om jag till och från hittar likheter hos mig själv i honom måste jag med all rätt säga att vi är långt ifrån lika. Jag är när allt kommer omkring mammas flicka, mammas flicka med en hel del sjuk humor och när sanningen ska fram, ett något dåligt tålamod. Jag gillar överdrifter och Hell yeah, jag gillar öl!

Jag älskar min lillebror.
Han är världens bästa.
Min lillasyster är någonting av ett irritationsobjekt 23/7. Hon är alltså helt underbar i ungefär en timme varje dygn. Resterande tid är hon väldigt söt, men fortfarande enormt frustrerande.

Hur som helst. När jag för ett par helgen sedan besökte min kära far i huvudstaden spenderades det en hel del tid ihop med småsyskon av alla dess slag. Vi sysselsatte oss med de mest faschinarande aktiviteter ni kan tänka er, skridskoåkning, modellera, destruktiv paketöppning, lite gos och en hel del tvångsmatning. Emellertid flöt diskussionerna frisk, ni kan aldrig gissa hur kul det är att driva med en fem-åring utan att hon själv är med på noterna. Så, när Alexander frågade Doris vilket av alla djur som var hennes favorit utspelade sig följande dialog.


A: "Doris, vilket är ditt favoritdjur?"
D: "Vet inte du det?! Gissa!" ( ofc )
...Alexander börjar rabbla djur på löpande band och glömmer givetvis bort det mest sannolika, det vill säga katten. Detta görgivetvis Doris väldigt nöjd, hon känner så att säga att hon lyckats överlista sin alltid annars så klyftiga bror.
D: "Neeeeej, katt förstår du väl."
...
D: "Men Alexander, vilket är ditt favoritdjur?"
A: "Lax."

Jag garvade i cirka en och en halv dag åt den kommentaren. Doris däremot, var väldigt konfunderad. Med tanke på det allvar och den seriositet som Alexander levererade i samband med sitt svar kunde lillasyster nämligen inte riktigt bestämma sig för om han talade sanning eller inte. När jag sedan, för ett par dagar sedan, pratade med henne över telefon var hon minst sagt bekymrad. När jag undrade vad som stod på suckade hon tugnt.
"Lovisa, jag tycker inte att man ska äta sitt favoritdjur."

Lillebror - Lillasyster, 1-0.

Jag spenderade, tillsammans med min bror, helgens timmar i vår vackra huvudstad. Polon tog i för kung och fisterland(?) under ditresan och vi åkte inte ens fel, inte en enda gång. Hemma hos Pappa och hans fru Eva var det fullt drag med två små knottar och en något större men ack så krävande lillasyster. Jag spenderade större delen av min vakna tid ihop med Asta och Svea, världens utan tvekan sötaste bebisar. Jag dog lite varje gång de drog på sina charmiga smile eller skrattande sina ljuvliga små skratt. Jag dog även en smula under blöjbytet, men det var som ni säkert förstår på grund av helt andra orsaker. Det där med bajs är svårt, jag har ingen förståelse för hur det någonsin ska kunna bli naturligt i min tillvaro. Jag vill helt enkelt inte ha någonting alls med bajs att göra, eller ska vi säga avföring över huvudtaget, det tilltalar inte min personlighet.

Några som dock tilltalar min personlighet är Sötnosarnas största sötnosar. Svea (tv) och Asta (th) gjorde helgen så otroligt jätterolig och det var näst intill lätt att kliva upp klockan halv åtta en lördagmorgon.


Efter att han konkat runt på småsystrarna en hel helg kände jag en brutal separationsångest när det var dags för hemfärd. Jag funderade under några minuter på att smuggla med mig i alla fall en bebis hem, men kom på bättre tankar då jag insåg att nöjet bara skulle bestå fram tills dess att vi backat ut från parkeringen och mamma varit borta i två minuter. Hur som helst fyllde jag hela mitt minneskort med digitala bilder och jag överdriver inte när jag säger att alla är underbara. Jag har världens sötaste småsystrar. Tilläggas bör också att jag har världens bästa lillebror. <3 Alexander

Småsyskon är ju allt annat än obehagliga, speciellt när de är cirkus fem månader och precis lärt sig att smila. I helgen träffade jag Asta, Svea och Doris - tre sladdbarn som alla representerar mina systrar. Vi gosade och åt, sov och lekte, bajsade och grät lite, men under större delen av helgen log vi faktiskt. 


Jag och Pelle packade in oss i Polon och körde ner till Svensköp, skåne. Där väntade pappa, hans öl, Eva och alla småtjejerna som vi skulle spenadera våra två dagar tillsammans med. Vi var på Degeberga marknad, där köpte jag ett par tofflor och en ljuslykta, hur heta som helst. Doris hoppade bungyjump för femåringar och Morfar Anders gick vilse. På kvällen var det fest, med inbjudna grannar och löften om skjuts till det vandrarhem som jag och Pelle spenderade våra nätter på, blev det vin och öl samt en rest flaggstång. Nu måste jag väl erkänna att jag fysiskt sett inte var speciellt delaktig i det projektet, men jag hejade och berömde när arbetet var utfört. Resten av helgen spenderade min pappa genom att prata om flaggstången, lyssna på flaggstången och titta på flaggstången.

För övrigt måste jag ge lite creds till alla underbara inredare av vårt lands olika vandrarhem. Antingen så finns det en oskriven regel som säger att alla rum ska se förjävligt skittråkiga ut, eller också så är alla helt enkelt bara dumma i huvudet. Jag skulle inte bli helt förvånad om det sistnämna alternativet var korrekt. Frukta gardinerna!
Annars är skåne väldigt fint, en stor nakdel med landet är dock att det i många fall inte alls går att höra vad dess befolkning säger. Dessutom hatar jag att behöva be människor upprepa sig, eftersom jag själv vet hur enerverande det kan vara. I vilket fall som helst så ledde denna bristande kommunikation till att betalningen och utchecket på kursgård Axona blev så väldigt mycket mer kompicerat än vad det hade behövt att bli. När jag stått där i tio minuter för att försöka förmå receptionisten att ta hela summan på kortet, bad jag en tyst bön om att min kära pappa inte skulla hinna dit innan vi var klara. Han har nämligen en förmåga att se väldigt arg ut, vilket han i och för sig också brukar vara. Att han sen har en riktig stockholmares dialekt och ett röstomfång i klass med Tarja Turunens gör inte saken så värst mycket bättre. Jag tyckte faktiskt om den här väldigt vänliga tjejen, en oerfaren sommarjobbare som trots allt bara gjorde sitt allra bästa och inte allsförtjänade en av Rörströms berömda toppborrar. På väg ut genom dörren mötte jag min solstråle till far, förklarade läget och klev med bestämda steg in i bilen. Ingen skada skedd, uppdraget slutfört.

Vi studsade studsmatte, fångade fjärilar, lekte på filten och åkte traktor. Sen åt vi wook och åkte hem.

Tack för en trevlig helg och må hörbyborna upphöra med sitt volvopimpande!

I helgen var det Helg med stort H! Lillebror sprang ut tillsammans med alla andra lyckliga studenter och mottogs av hela tjocka släkten, som visserligen gått ner några kilo sedan farfar och morfars bortgång, men som endå gjorde sitt allra bästa för att boffa upp sig i folkmassan. Kramkalas, blommor, champange och plakat.
Jag mindes min egen student när jag stod där i förväntan, jag saknade och kom ihåg, men glömde också bort så fort jag fick se min strålande bror kliva ner från trappen. Okej, han var lite bakfull och kanske en aning sliten, men ack så strålande. En hel veckas supande, utan oro för fördömmande blickar och ångestfyllda mornar. Endast ett par gånger i livet upplever du en sådan vecka, för Alexander var det där och då.

Grattis Lillebror, jag är så stolt och glad över att du finns! 
                                                       
För att slippa drabbas av åldersångest och stelkramp begav även jag och mina kära kusiner oss ut på äventyr i en annan del av staden. Petter var inte rädd för att dela med sig av både det ena och det andra, däribland hans lägenhet som vi tacksamt våldgästade.
Några ölspel och en hel del fula smeknamn senare kunde vi med stoltheten i behåll och några promille på köpet rikta in oss på kebaben några kvarter längre bort för att slutligen stupa i säng som de krigare vi varit.
ALDRIG mer gå hem så långt och så sent och ALDRIG mer släppa greppet om min kamera på en fest där Petter och Anton är närvarande. Mitt nya minneskort hatar mig redan.


Den 8:e juni 2007. Min redan så firade lillebror passar på att ha födelsedag och blev därmed hela nitton år gammal. Nitton år, eller tvåhundratjugoåtta månader. Sextusenniohundratrettionnio dagar eller etthundrasextiosextusenfemhundratrettiosex timmar. Niomiljonerniohundranittiotvåtusenetthundrasextio sekunder. - Han har blivit så stor!
Vi bokade bord på en tapasrestaurang i Söderköping för nio personer. Där åt vi och drack emormt gott tillsammans och kvällen blev väldigt lyckad. Alexander drack pepsi och mamma kräktes. Det gjorde nästan mormor också. Inte för att det var äckligt, tvärt om. Kanske helt enkelt för att det var så gott att de råkade äta lite för mycket av det eventuellt en aning misshandlade köttet? Vem vet, oavsett så var det nog endå värdt det. Så gott.
La Uva, eller Ägget som mamma valde att kalla den. - Skills that kills. Jag är stolt.



YLLET HJÄRTA ALLA.